Fotoskola (del 3 av 3)

Här är sista delen i den lilla fotoskolan jag gjort.
Här lär du dig "allt" om drönarfotografi.

Fotoskola (del 2 av 3)

Här går jag under vatten för att fotografera. Ta dig en titt!

Fotoskola (del 1 av 3)

Jag fick för mig att göra en liten fotoskola såhär mitt i sommaren.
Här är del 1 av 3 i den, se den gärna.
Prenumerera ännu hellre.

Halvårsrapport

Ja, men det var första halvan av 2019 det.
Det har varit mycket att göra och på slutet här fick jag förmånen att bevaka Svaneholm Open med John McEnroe i spetsen.
Han kom, han spelade tennis och golf och så rundade vi av med en stek och en promenad vid havet vid Ystad.
En tyst man, men då och då med glimten i ögat.

Under våren har jag också haft äran att få jobba med en bok till Max Ström som kommer till hösten om Norden kan man säga - jag återkommer med den när vi är där.

Jag tänker att jag nu ska stämpla ut och ladda batterierna nu.
Det ska bli skönt, det kommer väldigt lägligt såklart.

Jag såg att Politiken gjort en rolig grej med Roskildefestivalen.
Har nog inte sett någon svensk tidning som bestämt sig för att göra som en minserie på det här sättet, ta dig en titt du också. Det är dessutom säsong 2 av det jag lägger ut här.
Roligt.









Jag har lite planer inför hösten och det ska bli roligt när vi väl är där såklart.
Men då är då och nu är nu.

Du läste om min kamrat Jonas Lindkvist i Kamera&Bild va?
Annars gör du det här.

Själv läste jag om ytterligare en fotograf som fejkar sina bilder och hävdar att de är dokumentära.
Det är tråkigt såklart, läs det här.

Läste du om nazisterna som ställde sig utanför Fotografiska och Sanna Sjöswärds utställning i Visby?
Men va fan är det frågan om?
Du läser om det här.

Nu ska jag stänga locket på den här datorn och koppla ur som sagt.
Kanske har jag mer tid för sociala medier och bloggen, vem vet.
Men helst stänger jag ner (även om jag planerar för en liten sommar-foto-skola.
Vi ses och hörs.

Glad sommar!

Fotbolls-VM

Nu är det fotbolls-VM i Frankrike.
Det för mig in på när jag kuskade USA runt med laget och de senare också tog silver i Los Angeles.
Vilken resa det ändå var.
När Sverige vann över Nigeria i Columbus så gjorde Hanna Ljungberg mål som min remotekamera fångade.
Det var rätt nytt med såna kameror på den tiden måste jag säga så jag var mer än nöjd.
Dagen efter fick jag mail från mina kamrater på Göteborgs-Posten Johan Lindqvist och Peter Claesson som du ser här under.
Wow, vilken dragning tidningen gjorde.
Årets var 2003 och jag minns verkligen väldigt lite från staden Columbus - har för mig att vi bodde på ett hotell ute i en sån där industristad.

Jag minns också hur lätta tjejerna i det där laget var och hur vilken fin tillgänglighet de hade.
Även n'r de förlorat guldet blev vi inbjudna till en fotosession vid en strand innan deras middag.
Vi fick också vara med på Universal Studios i Los Angeles och jag minns att vi såg Shrek på 3D-bio.
Men också att Jonas Lindkvist tog ett brottargrepp på just Shrek., men det är en annan historia.

---------

Den 28/6 släpps en dokumentär om Anders Petersen, den kollar du in va?
Läs mer här.

Jag läser också att Martin Timell stämmer TV4 på 10 miljoner!
Det ska tydligen motsvara 3 årslöner och för mig måste han tjäna för mycket pengar från början.
Oavsett vad han gjort eller inte i den där badtunnan.

Har du sett att Emma Svensson trummar på med sina sommarintervju-serie på sin blogg.
Otroligt att hon håller igång så mycket och klättrar i berg och hinner med.
Svårt att hålla gärna steg med henne.
Läs intervjuerna här.

Annars ser du väl till att ha en fröjdefull onsdag va?

p.s Sa jag att jag vann ett silver med min bild på Hanna Ljungberg i Årets Bild förresten?

Våren 2019

Det har varit en helt galen vår med mängder med projekt och annat.
Igår skrev jag ett inlägg om anonyma bilder som publicerades i tidningen Sydsvenskan.
Det genererade en lång debatt på sociala medier och det gillar man ju.
Extra roligt att Sydsvenskans tidigare chefredaktör (och Dagens Nyheter) och mediageni Jan Wifstrand kommenterade.
Men på något sätt känner jag mig alltid som en grinig tidigare anställd gubbe när jag kritiserar min gamla tidning.
Men igår kunde jag inte hålla mig och det fick mig att skriva ett inlägg igår och så detta idag.

Hade jag bloggat på den tiden Paul Hansen hade vernissage på Fotografiska så hade jag skrivit att Jan var den enda tidigare chefredaktören som var på plats.
"Ja, det var självklart för mig som gammal chefredaktör på DN att flyga upp" sa Jan Wifstrand.
Året var 2017 och jag gjorde tydligen en liten fotografisk rapport som du med lätthet ser här under, spola fram till 3:45 om du vill kolla just det inlägget.



Men nu var det egentligen inte tänkt att hylla varken Paul eller Jan i det här inlägget även om jag gärna gör det.
Heja, heja. Sa jag att det var Jan som anställde mig på Sydsvenskan förresten?

Såg förresten att NU på fredag (14/6) så är det ett artisttalk mellan just Paul Hansen och James Nachtwey på Fotografiska!
James har vernissage med en ny utställning och då passar de på att snacka mellan 17:30 och 18:30
VA!? Vilken jävla grej. Hur stort är inte det?
Ibland tycker jag inte det är roligt att bo i Skåne, jag hade så gärna velat vara på plats.
Gå dit du som kan!

-------------

Våren har rullat på för fullt som jag skrev. Jag blev tillfrågad av bokförlaget Max Ström att försöka hitta fotografer i hela Norden till ett kommande bokprojekt.
Det har jag jobbat med hela våren och jag hade kontakt med nästan 1000 fotografer i hela Norden.
Under maj månad var de ute och fotograferade till en kommande bok som kommer till hösten.
Det var många mail/samtal och planering till det där.
Jag fick också chansen att vara med när det smakråd/bildvalsråd träffades under en helg i maj för att välja vilka bilder som kommer med i boken.
Det var så himla fint att höra diskussionerna som blev och det var Anna Clarén, Thomas Borberg, Jeppe Wikström, Ellen Lande Gossner och Markku Niskanen som var med.

Just i detta nu vet jag att förlaget jobbar hårt för att bli klara med boken och det ska bli spännande att se hur det blir till sist.
Kommer i oktober är det tänkt på sex olika språk.
Det var en lång process, lärorik och rolig.
Jobbig ibland också såklart.

--------------

Här står Peter Claesson och Leif Å Andersson och pratar en kväll vid Finjasjön.
Jag är så tacksam för vänskapen och de här träffarna.
Vi har varit ett gäng som försökt träffas en gång ordentligt varje år nu i några år faktiskt.
Olika konsultationer och där värme och prat är centralt.
Vi äter gott, pratar och peppar varandra.
Att man med glädje och lätthet kryper ner och sover skavfötter med Kalle Melander är bonus.
Lätt också faktiskt.
Såg du filmen jag gjorde när vi var på Fårö för några år sedan förresten?
Du gör det här.

Den här gången var vi hemma hos Jörgen Johansson i Finja i norra Skåne.
På bilden ser du från vänster: Jörgen Johansson, Peter Claesson, Johan Bävman, Kalle Melander, Leif Å Andersson och jag själv.
Vi brukar benämna det här som bomull för själen på många sätt.
Två middagar, två frukostar och hinna prata till punkt.

Peter Claesson är en i gänget.
Jag tror vi träffades första gången ordentligt på sommar OS i Sydney år 2000.
Det var jag, Peter och Jonas Lindkvist (som också är en av mina favoriter) som tog en öl tillsammans mellan två sporter vi bevakade.
Peter för GP, jag för SDS och Jonas för DN.
Vi planerade att göra något större tillsammans som kunde publiceras i alla tidningar.
Tyvärr rann det ut i sanden men vi byggde upp en fin vänskap där och då.
Sen dess håller vi kontakten och jag är tacksam för det.

Det är roligt att Peter alltid har några projekt på gång som han inte skrävlar eller gör någon större grej av.
När vi går ut på kvällen för att promenera längs Finjasjön är det ingen som funderar över att han laddar sin Diana med 120-film och lånar Kalles stativ innan vi ger oss av.
Jag gillar det och så tar jag en bild på honom och hans kamera.

Sen har jag i maj månad också chansen att få vara med på DOK:19 - festivalen i Fredrikstad, Norge.
Denna underbara pärla till fotofestival.
Vilken liten fin stad, vilket fint hotell, vilket program och jag är så tacksam för att funnit det där.
Jag säger att det lätt är den bäst festivalen just nu.

I år liksom tidigare år har det varit en fin uppställning med duktiga fotografer som föreläser.
På bilden ser du Noor-fotografen Nina Berman bland andra, här är hennes hemsida.

Förra året när jag var där fick jag den "briljanta" idén att göra en film varje dag från festivalen.
Förlåt, jag fattar inte varför jag inte bara kan åka dit och vara?
Här, här och här ser du de 3 avsnitten jag gjorde förra året.
Det här året filmade jag också, men till själva festivalen så det var liksom lite jobb blandat med inspiration och annat.
Jag tycker verkligen du ska se till att ta dig dit nästa år!
Läs mer här.

Jag är himla glad och tacksam att min vän Magnus Sundberg är där också.
Vi hänger, äter ihop och pratar om vad vi tycker är bra och mindre bra, vilket är väldigt lite.
Inget inser jag nu. Det är snarare diskussioner om vad som egentligen är bäst!

------------------------

På bilden här nedan ser du fotografen Per-Anders Jörgensen som jagar några ankor med sin Fujifilm på axeln.
En av mina favoriter, helt klart.
Han har funnits med mig sedan 1988 när han blev utsedd som 23-åring till Årets Pressfotograf och Årets Sportfotograf i Årets Bild.
Jag satt i Västerås på VLT där jag jobbade på den tiden och bara - WOW!
När jag kom till Värnpliktsnytt kollade jag alla gamla nummer där han hade varit med och jobbat.
Jag läste om honom och kollegorna Peter Widing och Anders Deros lilla klubb som de kallade Klubb300, där alla uppdrag skulle göras med 300mm.
Jag läste det i tidningen PFK Sökaren, kommer du ihåg den? Då har du också varit med ett tag.
Jag mins att jag tyckte det där var både tokigt och roligt. Behöver jag säga att det var på den manuella tiden så fokus ställdes manuellt.

På något sätt var det kanske "PAJ:en" som var med och bestämde att jag skulle hit till Malmö och jag minns att jag tänkte på honom första gången jag klev in i tidningshuset på Krusegatan i Malmö.
Han hade då gått vidare och jobbade som frilans och jag tyckte och kände nog alltid att han var på en annan nivå än oss alla andra.
När han och hans hustru Lotta Jörgensen som är en mer än grym designer gav ut första numret av Fool som de fortfarande driver blev det i mina ögon direkt ett av de snyggaste magasinen.
Att de blev utsedda till världens finaste matmagasin redan efter nummer 2 kändes självklart och magasinet har inte ett enda recept publicerat.
Det är människorna bakom allt som är grejen.
Vi ses ibland, lite för sällan men det är alltid fint att snacka ikapp med Per-Anders och se vad de sysslar med.
Nu hörde han av sig och ville ha hjälp!? med några bilder på sig själv och Lotta till en grej fick jag såklart en liten klump i halsen.
What!?
Jag är inte den nervösa typen, men om jag hade varit det hade jag varit riktigt nervös för det där uppdraget men så lugnt och fint det gick.
Per-Anders och Lotta hjälpte snarare till att göra det så bra som möjligt genom att bara vara.
Det var jag imponerad av och tacksam för än idag såklart.

Om du inte sett deras magasin så tycker jag du ska kolla in det, javisst jag har tjatat om det tidigare men som sagt - där finner du massor med inspiration och Per-Anders är helt klart en av de bästa vi har.

Nu ska jag knyta ihop några fina påsar jag håller på med och sen försöka stänga ner det hela vid månadsskiftet.
Det har varit en fin och stressig vår, men oj så roligt.

Jag köpte en ny dator idag - 43000 kr (är det rimligt?)
Jag gjorde en film också om sista tiden och du ser den här under.
Planerar några filmer som förmodligen kommer i sommar också, du håller väl koll?
Prenumererar du på min kanal förresten, gör det!

Se bröderna Coen´s senaste film på Netflix.
Synd att inte Chernobyl är gjord av ryssar och på ryska, det hade varit ännu bättre.
Diskmaskinen är lagad, pianot är hämtat.
Det var roligt att få skriva lite igen.
Nu är det snart skolavslutning och sommar 2019.

Tack för möjligheten!

Anonyma bilder

Under alla mina år som pressfotograf pratade vi mycket om det här med anonyma bilder.
Tidningen har träffat någon som berättat en så pass gripande eller viktig berättelse som måste med i tidningen, men ställer inte upp på bild.
Då har media under många år löst det genom en såkallad "anonym bild" för att bevisa och berätta för läsaren att vi faktiskt har träffat personen.
Hur man varierar dessa bilder har vi alltså pratat mycket om, och om de fyller något syfte, egentligen.
Ofta var det siluetter mot fönster och så var det närbilder på händer ett tag och ryggar har vi också sett på olika sätt.

Idag när jag slår upp Sydsvenskan här i Malmö blir jag förvånad.
Jag ser en anonym bild dragen på 9 spalt (det är rätt stort för att vara 2019) och redan av bylinen ser jag att det är någon som skaver lite.
Fotot är taget av Marc Femenia och för mig känns det konstigt bara det.
Sen läser jag också att det står "arkivfoto" innan bylinen så jag tänker att denna bilden inte har med något att göra.
Det stämmer också visar det sig.

Jag läser i bildtexten: "Anna heter egentligen något annat. Det är inte hon som är kvinnan på bilden".
Det jag kan tyda av den här journalistiken är: att Sydsvenskan (förmodligen) träffat en kvinna som anmält sin pojkvän för våldtäkt som tidningen skriver om.
För att illustrera det, eller åtminstone bildsätta det plockar de en arkivbild på en anonym kvinna och drar den på 9 spalt!
Jag går in på TT:s sida för att se vad den här kvinnan på bilden förmodligen varit med om.
Kan det vara så att den kvinnan kanske motvilligt ställt upp på för länge sedan, nu får symbolisera "våldtagen kvinna".
Det framgår INTE i bildtexten där det står: "En kvinna med mörk jacka står med ryggen mot kameran" och det är den Sydsvenskan använder som "illustration" till artikeln.
Bilden är dessutom tagen i december 2008.
Ingen skugga på Marc Femenia såklart.

Jag bara vet att hade jag varit bildchef där, vilket jag var en gång i tiden hade det här blivit en låååång diskussion idag.
Vad tycker du?
Är det bra eller dåligt av Sydsvenskan?

Egentligen borde jag strunta i detta och gå vidare, men det var också en tänkvärd publicering och eftersom jag upplever det som att diskussionen om bildjournalistik ofta uteblir i dessa tider skrev jag detta.

En filmrapport från maj

Maj månad har varit galen på så många sätt.
Stora projekt, stora jobb och små jobb.
Som om inte det räckte passade jag på att göra en liten film om kalset också.
Jag besöker DOK-festivalen i Fredrikstad, Paris, Stockholm och Malmö såklart.
Men på något sätt rapporterar jag också från fler platser - titta så förstår du mer!

Politikens bildpolicy (kan man säga)

Här på den här länken, finner du en föreläsning som Politikens bildchef, Thomas Borberg höll i Norge för ett tag sedan.
Scrollar du ner finner du mycket annat bra som är värt att titta på också.
Ta dig en titt alltså - glad fredag!

Med en hälsning från Paris

Jag och min dotter Freja tar den här bilden på väg till den vegetariska restaurangen vi kikat ut tidigare på kvällen.
Vi är tidigt ute så vi tar en promenad runt Notre Dame som i vårsolen och kvällen skiner vackert.
Blommorna blommar och det hänger (som du ser) buskar ner mot Seine som Freja påtalar som vackert.
Vi filmar en orädd anka som står på kanten och kommer till restaurangen lite tidigare än vi beställt bord.
På Le Grenier de Notre Dame beställer jag en Lássiette Royale som är väldigt mycket godare än vad jag trott och Freja en spagetti bolognese (vegan).
Till efterrätt en vegansk ostkaka som du nog kan hoppa över om du går dit, men så fint annars.
Utanför ser vi att det känns oroligt. Folk springer och samlas i gatukorsningen. Något måste vara fel, det har hänt något.
Jag går in på Le Monde och där ser jag en bild på Notre Dame som brinner.
Vi springer ner och vill betala - bara kontanter.
Springer ut till närmaste bankomat och då ser jag att det brinner ordentligt.
Vi betalar snabbt och så fortsätter vi ner till kajen vi precis nyss gick på.
Folk har samlats för att titta och många fotograferar med sina mobiler.
Någon gråter och det är så påtagligt att vi hamnat i en världsnyhet.
Donald Trump rekommenderar på twitter att de borde bombat kyrkan med vatten från luften.
Någon annan säger att det hade varit vansinne.
Är det terrorister?
Kommer det hända mer under kvällen?
Mobilen fungerar inte längre, det går inte att kolla.
Vi tar oss hem till hotellet.
En märklig första kväll i Paris, minst sagt.

12 år sedan Magnus försvann

Foto: Magnus af Geijerstam

Tänk att det idag är 12 år sedan Magnus af Geijerstam försvann från oss.
Jag minns än idag när den dåvarande bildchefen Joakim Berglund ringde mig på morgonen och berättade.
Allt stannade upp och jag fick sätta mig ner.

På många sätt var Magnus den person jag fotograferade till när jag var anställd på Sydsvenskan.
Han såg nämligen allt jag gjorde så slarvade jag eller var dålig fick jag veta det.
Råkade det vara bra så fick jag veta det också så när Magnus dog var det så mycket mer som dog.
Dessutom tappade tidningen en kritisk röst till sånt som var dåligt och slarvigt gjort.
Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen, Magnus hade inte klarat det som det har blivit.
Han hade haft panik över dagens tidningar.

Magnus var ofta inblandad i tidningens bilagor och gjorde det så snyggt.
Vi gjorde en som vi kallade Far/son & Mor/dotter som han fotograferade fint till.
Han gjorde också under ett helt år en serie tillsammans med Lars Brundin vi kallade "En dag i livet".

Magnus bilder stack alltid ut i tidningen  och här i det här inlägget en bild från en resa han gjorde till Rumänien.
Förmodligen tillsammans med reportern Hans Widing.
Pappa till också onödigt bortgångne fotografen Peter Widing.
Så sorgligt det är.

Tiden och åren går men jag tänker ofta på honom - än idag.
Saknad på många sätt.
I juni hade Magnus blivit 63 år.

Jag brukar höra av mig den här dagen varje år till familjen han lämnade efter sig och de tycks ha det bra.
Jag är glad för det.

Var rädd om dig!

Pieter ten Hoopen tar storslam i Amsterdam

Foto: Pieter ten Hoopen

Nu i helgen är det "award days" nere i Amsterdam.

Pieter ten Hoopen tar storslam och vinner både Story of the year och Spot news story med sin serie från sin större serie han kallar "Love Stories".

Det är en berättelse om flyktingar och deras väg in i USA.

Det är otroligt stort att han tar hem båda dessa priserna i världens mest prestigefyllda tävling, world press photo.

Jag är glad för hans skull och ser fram emot serien när den är helt färdig.

Du kan läsa en längre grej om det i kamera&bild här och även en längre intervju med Pieter här.

Stort grattis Pieter ten Hoopen!

Norrmannen John T Pedersen vann också förstapris med sin boxningsbild i kategorin Sportbild.

Det är klart att det blir lite pinsamt att vi i juryn till norska Årets Bild inte prisade den i deras egen tävling, samtidigt fick han sin revansch nu istället.

Men sådär är det, fototävlingar är inte fakta, det handlar som vanligt om tycke och smak.

2014 vann Peter Holgersson guld i sportstory-klassen med sina bilder på Nadja Casadei och hennes kamp mot cancern, se hela serien här.

Det fick dock inte pris i svenska årets bild, då prisade juryn Jack Mikruts serie om tennisspelaren Elias Ymer istället.

Diskussionerna går alltid olika.

Vi hade såklart Johns serie uppe på bordet i juryrummmet i Oslo.

Du läser mer om det på norska journalisten här, men också här.

Tack Kristine Lindebø, du håller verkligen intresset uppe för fotografi.

Svenska journalisten? - Nej - inte en rad såklart!

Stort grattis till dig John T Pedersen!

Du kan se fler vinnare i WPP här.

Foto: John T Pedersen

Foto: Peter Holgersson

Jag sitter och tänker på ... Gilles Peress

Det kan mycket väl tyckas märkligt.
Solen skiner där ute och det går att sitta ute i solen och jag sitter inne och tänker på ... Gilles Peress.
Det kanske är dumt?

Magnumfotografen som jag så tidigt blev så förtjust i.
Född i Paris 1946 men boendes i New York sedan länge är han kanske inte den kändaste av de där Magnumfotograferna men så rak och enkel i sin fotografi, jag gillar det.

Jag tar fram hans böcker jag har i hyllan och hinner bläddra lite just idag.
I år är det 25 år sedan massakern i Rwanda och Gilles var där och det mynnade ut i en bok han kallar "The Silence" som släpptes 1995.

Det är såklart en hemsk bok det här.
Inga effekter eller så utan mycket rakt på och boken blir så stark av just det.
Vill du se mer från boken kan du med lätthet kolla här.

Året innan Rwanda boken så släppte Gilles en bok som han kallar "Farewell to Bosnia" som såklart handlar om kriget i Bosnien.
Men fotograferat på hans sätt.

Jag ser att böckerna är slutsålda för länge sedan men det går att få tag i fortfarande på marknaden.
The Silence hittar jag för runt 2000 kr och Farwell to Bosnia för en tusenlapp cirka.

I samband med kriget på Balkan gjorde Gilles Peress också en bok som han kallar "The Graves" tillsammans med Eric Stover som alltså inte är en ren fotobok.

Här finns det mer att läsa och den här hittar jag för 45 kr på nätet.

Gilles har såklart en egen sida på wikipedia och den finner du här.

Här ser du också en längre intervju med honom och här är hans sida på Magnum.

Här, ytterligare en intervju med honom.

------------

1984 gav han ut sin första bok som kallas Telex: Iran full med bilder men också hans meddelanden hem till Magnum - telex hette det på den tiden. (Som sms typ, fast inte lika snabbt)

Jag finner boken på nätet för runt 4000 kr.

Det är en av mina första fotoböcker jag köpte tror jag och den håller än idag på många sätt.

Jag hoppas du ser vad det står på de små telex-snuttarna.

Produktionsångesten (typ)

Foto: Kim Nygård

När jag gör mina små filmer som handlar om fotografi är det med stor ångest kan jag säga.
Egentligen vill jag göra annan film och framför allt med andra i filmen.
Att göra dessa filmer gör jag mycket för att det går snabbast och är enklast att göra själv så att säga.
Det är en bra träning att få klippa film och göra små berättelser såklart, en skola.
Men jag blir himla nöjd när det kommer en rapport från Adresseavisen i Trondheim att de på sitt senaste fotomöte börjar med min film om Årets Bild i Norden.
Så glad jag blir!

Såg du filmen förresten? annars gör du det här.
Jag gjorde också en film om mitt besök på Brandts klädfabrik i Odense och Anton Corbijn-utställningen där, den ser du här.

Tack så mycket Kim för mailet.

Anton Corbijn på Brandts i Odense

Jag gjorde en snabb film idag när jag besökte Anton Corbijns fina utställning på Brandts i Odense Danmark.
Ta dig dit du också!

Det känns lite kul att blogga igen!

Det här är danska tennis-stjärnan Caroline Wozniacki.
Jag tog bilden i New York för något år sedan och det var på många sätt något annat än vad jag är van vid.
Men låt mig återkomma till det.

Det är fredag och det är Jonas namnsdag - stort grattis till det!
Så länge sedan jag satte mig och skrev såhär på bloggen och i veckan som varit så fick jag sådan lust till det, det skrivna ordet.
Eller, det där lät nog pretentiöst, mer att skriva av sig lite så att säga.

Årets Bild i de olika länderna har passerat och visst har jag väl rapporterat så det räcker om det där.
Nu snackas det internt om att några andra kollegor tar över efter 2020 och det gör mig glad.
Jag har nog trott att efter Helsingborg, 2020 så dör tävlingen, men nu finns det hopp för nytt och framtid igen.
Någon har trott att jag suttit med och jobbat med Årets Bild, men det har jag inte. Jag har under några år nu haft nöjet att vara konferenser bara och det har varit roligt - och lite svårt också.
De svenska fotograferna är lite "sega" och studsar inte upp för ett pris i tävlingen direkt.
Nog om det.

Första kvartalet av 2019 är snart över och håll i dig - jag har backat upp hela hårddisken för det här året så jag ligger på rätt sida av det hela. Underbart!

Snart är det dags för world press photo också och jag tror att Pieter ten Hoopen kommer kamma hem det där priset så det står härliga till.
Det hade gjort mig glad, mycket för att han är en sådan fin kille.
Hur stort vore inte det att en svensk får ett så fint pris där?
Det har hänt förut men det är lika stort varje gång.

Idag kom det ett fint mail med en ny "tumnagel" som det heter.
Det man har som bild till sina filmer och efter att jag fått förstapris i tävlingen Årets Bild så har min lilla film, 25 skott fått vingar.
Snyggt va?



Att läsa kommentarerna är värre tycker jag.
Nog ska man få ha olika åsikter men ibland vet jag inte riktigt ändå.
Det är skrämmande.

Anton Corbijn ställer ut i Odense.
JR i Paris, det blir coolt att se senare i vår.

Jag sitter med ett större bokprojekt som jag nog får återkomma till, det är inte riktigt officiellt ännu.
Men det kan bli spännande men det får mitt huvud att koka emellanåt.

Förra veckan fick jag chansen att åka till Teneriffa med Sony kameror.
Först kunde jag inte men allt ordnade till sig och så kunde jag följa med.
Hur lyxigt var inte det och vilka fina kameror de gör, det var fint att se.
Tror att det kommer rucka på kameramodellerna i framtiden.

Annars är jag så trött hela tiden, jag vet inte vad det är.
För mycket kanske, men det är ju inget att gnälla om.

När jag tog bilderna på Caroline som du såg i början av det här inlägget var jag inte där som journalist.
Jag har ju träffat mängder med sportstjärnor under åren som journalist och det var alltid 5 minuter där och ibland 10 minuter där som gällde.
Att få Henrik Larsson att flytta sig 10 meter kunde ibland framstå som svårare än att hjälpa Mandela att fly från fängelset.
Jag hade 2 timmar med Caroline som hon var med på och allt var fixat.
Vi hade hyrt in oss på Muhammed Alis gamla boxningsgym i Brooklyn och där kunde vi både filma och fotografera - i 2 timmar.
Jag kände mig stressad för jag hade det där i ryggen hela tiden - att nu är det snart slut.
- Kan vi gå ner till Dumbo och ta lite bilder också, frågade jag.
- Du gör vad du vill under de 2 timmarna, sa Caroliune.
Så lätt och så proffsigt och på många sätt något nytt för mig som sagt.

Ja, det var ett litet blogginlägg det också.
Vi får se om det blir mer, jag är sugen på att göra en ny julkalender också men det är ju ett tag kvar.
Det har pratats bok när jag gjort 10 år och jag tror detta blir åttonde året.
Allt flyter på.

hörs,

LarsD

Årets Bild i Finland

Foto: Joonas Brandt

Jag hör ofta och tänker ofta också själv på att jag glömmer bort Finland i mina rapporter från Årets Bild.
Det har såklart med språket att göra, men nu har jag funnit en fin hemsida med de vinnande bilderna i Finland.
Joonas Brandt tog årets bild i Finland som du ser ovan här och Paul Hansen satt i juryn.
Här ser du fler bilder på deras sida.

Katinka Klinge Albrectsen skriver om årets bild i Danmarks journalisten (inte i svenska såklart)
Läs gärna den du också, här gör du det.

p.s Ja, jag stör mig också på att jag missat S:et i Året(s) Bild i min film jag gjorde.

Årets Bild i Scandinavien

Jag har i en liten film visat på olikheter och massor med vinnarbilder i Årets Bild i Danmark, Norge och Sverige.
Ta dig gärna en titt är du gullig.

Jag vann GULD i "Årets TV/Webb, 10 minuter" - klassen

Men så glad jag blev att jag vann klassen "Årets TV/webb, 10 minuter" i helgen som var.
Det handlar om kortfilm, under 10 minuter alltså för dig som inte är insatt.

Jag hade också förmånen att dela ut priser till andra duktiga kollegor som fick pris under helgen på Årets Bild - galan.
Men så fort en sån där helg går och så åker man hem och har inte hunnit snackat med alla man velat prata med.

Himla roligt att få vinna med ett rörligt inslag som jag gjorde.
Det ligger en hel del jobb bakom en sån här kort film också såklart och som egen producent kan det ibland kännas tufft, då blir man extra glad såklart.
Ta dig gärna en titt om du inte sett den.



Nu gäller det att ta detta vidare, jag vill producera mer grejer och göra mer - ännu hellre vill jag ha någon som betalar för det och någon att samproducera tillsammans med.
Filmen är främst utlagd på Facebook och där har den setts över 20000 gånger, det är roligt men betalar såklart inga räkningar eller leksakspistoler.

Här kan du se hela listan på prisade fotografer och så kan du väl kika in på min youtube-kanal och prenumerera, man blir så lycklig av en prenumerant.

-----------

Jag förvånas lite över hur lite det pratats i Sverige om just Årets Bild.
Är det kanske dags att lägga ner tävlingen, är det någon som bryr sig längre mer än den innersta kretsen?

Som jag skrivit tidigare blev det först en stor debatt i Norge när nomineringslistan om vad som faktiskt ÄR nyhetsfotografi, du finner länkar ner på den här bloggen.
I Danmark blev det också mycket snack efter Årets Bild och i Sverige har jag nästan inte sett eller hört någonting.
Tomt. Tyst.

Både i Norge och Danmark skrev facktidningen Journalisten mängder med artiklar om tävlingarna, medan Sverige gjorde en (EN) intervju med Årets TV - fotograf Magnus Wennman i Stockholm.
Prisutdelningen var i Jönköping.
Lite mer hade man nog kunnat vänta sig tycker jag, eller säger det något om vad facket (SJF) egentligen tycker om det visuella berättandet och fotografer.
Här ser du intervjun med Magnus Wennman åtminstone.

Danmark visar ett större intresse för bilden och det visuella berättandet.
Du kan tanka ner senaste numret av danska journalisten här .
Dessutom finns det länkar till olika debattartiklar som skrivits i ämnet längre ner i den här bloggen.

Norge är helt klart bäst och fackorganet "Journalisten" bevakar och håller liv i tävlingen ordentligt.
I Norska Journalisten kan du läsa om tävlingen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Jag har säkert missat något också, men vilket intresse.

I Sverige handlar det mest om var man kan hitta bilderna och se alla pristagarna.
Självklarheter såklart men var är diskussionerna och intresset för innehåller och tävlingen som helhet?
Är det någon som bryr sig längre?

Jag blev ledsen att Sveriges största dagstidning (Dagens Nyheter) inte ens kom till restaurangen som segermiddagen var på i lördags i Jönköping.
För mig är det såklart inte hela världen men visst är det en form av avståndstagande mot hela arrangemanget?
Hur ska tävlingen kännas viktig eller lockande i framtiden?
Är det dags att lägga ner Svenska Årets Bild kanske?

p.s Jag är väldigt glad för mitt pris och för alla andra som fick pris i tävlingen, men något känns lite unket med intresset just nu.

Årets Fotograf i Danmark

 Foto: Mathias Svold

För någon vecka sedan var det prisutdelning i Danska Årets Bild.

På PF-dagarna för två år sedan skapades en debatt om klassen "årets fotograf" där många medlemmar ville ändra klassen. 

Anledningarna var många men som jag förstod det så handlade det mycket om en personkult mer än innehållet i själva bildjournalistiken när det kom till årets fotograf.

Det är viktigt att förändra och ta diskussionerna och danskarna är bra på både och.

De tog tidigt en rejäl diskussion vad som är okej och vad som inte är okej att göra i photoshop som låg långt före, låt oss säga world press photo.

När man tittar på de nominerade bilderna i world press photo så kan ju både du och jag se att många bilder är fixade ganska hårt i photoshop.

Det gör mig mindre och mindre med åren, men det som stör mig är att WPP själva sätter sig på så hög piedestal och kräver in raw-filer och annat och så prisar de ändå många hårt vridna bilder i datorn.

Ja, ja.

 Foto: Mathias Svold

Åter till Danska Årets Bild.
Duktiga Mathias Svold blev utsedd till Årets Fotograf i Danmark och det ser ut som att alla är eniga om att vi kommer se mycket mer av honom framöver.
Kolla hans hemsida här.
Redaktionschefen för foto, video och grafik på Berlingske Tidene,  Søren Lorenzen skriver en debattartikel i deras facktidningen journalisten om att han saknar bildjournalistiken i årets kollektion.
Du läser den här.

  Foto: Mathias Svold

Jag inbillar mig att de danska debatterna som följer efter tävlingen är svår att hålla i Sverige.
Det blir så lätt personangrepp och det är jag egentligen helt emot.
Möjligen är danskarna bättre på att ta just sånt.
Men det är debatten och diskussionerna som tar det hela vidare. 

Tävlingen kan inte vara ett karbonpapper på förra årets tävling som jag ofta tycker det är och det gör det lite tråkigt med tiden.
Juryn har i det här fallet prisat Mathias för att han har en speciell "stämma" och det har han ju.
Samtidigt har Søren en poäng med att det kanske saknas journalistik i vissa av bilderna.
Finns det något rätt?

 Foto: Mathias Svold

Juryn kan aldrig ha FEL egentligen, det är den som bestämmer och är sammansatt med förhoppningsvis fingertoppskänsla för att få ut det bästa av årets tävling.

Såhär sa Mathias Svold själv i samma tidning när han precis blivit utsedd.

Journalisten tog också med sig fotograferna Peter Hove Olesen och Emil Ryge på vernissagen på bibliotek i Köpenhamn och det mynnar också ut i en spännande artikel, du läser den här.

 Foto: Mathias Svold

I Danmark tävlar man sedan länge med en kollektion om 5 bilder till Årets Fotograf.

Dessa som är i det här inlägget är alltså Mathias Svolds kollektion som han blev Årets Fotograf med.

På fredag är det prisutdelning i Oslo för Norska Årets Bild och där är redan debatten igång som du ser på mitt förra inlägg här på bloggen.

På lördag klockan 15:00 delar jag ut priser till de svenska fotograf som ska ha pris i Årets Bild.

Som lök på laxen (töntigt uttryck) är jag själv nominerad i tävlingen och det ska bli himla roligt att både få dela ut priser och få ta emot pris, det har aldrig hänt i tävlingen tidigare.

Det blir en bra helg inom bildjournalistiken alltså.

Danmark, Norge och Sverige måste närma sig varandra.

Jag tycker att man skulle ha ytterligare en jury som utsåg Skandinaviska priser med prisutdelningen och vernissage på DOK-festivalen i maj.

Tillsammans blir vi starkare och debatten är riktigt bra, så länge den inte trampar för hårt på någon. 

Eller något.

Vi ses till helgen!