fredag 10 maj 2019

Politikens bildpolicy (kan man säga)

Här på den här länken, finner du en föreläsning som Politikens bildchef, Thomas Borberg höll i Norge för ett tag sedan.
Scrollar du ner finner du mycket annat bra som är värt att titta på också.
Ta dig en titt alltså - glad fredag!

tisdag 16 april 2019

Med en hälsning från Paris


Jag och min dotter Freja tar den här bilden på väg till den vegetariska restaurangen vi kikat ut tidigare på kvällen.
Vi är tidigt ute så vi tar en promenad runt Notre Dame som i vårsolen och kvällen skiner vackert.
Blommorna blommar och det hänger (som du ser) buskar ner mot Seine som Freja påtalar som vackert.
Vi filmar en orädd anka som står på kanten och kommer till restaurangen lite tidigare än vi beställt bord.
På Le Grenier de Notre Dame beställer jag en Lássiette Royale som är väldigt mycket godare än vad jag trott och Freja en spagetti bolognese (vegan).
Till efterrätt en vegansk ostkaka som du nog kan hoppa över om du går dit, men så fint annars.
Utanför ser vi att det känns oroligt. Folk springer och samlas i gatukorsningen. Något måste vara fel, det har hänt något.
Jag går in på Le Monde och där ser jag en bild på Notre Dame som brinner.
Vi springer ner och vill betala - bara kontanter.
Springer ut till närmaste bankomat och då ser jag att det brinner ordentligt.
Vi betalar snabbt och så fortsätter vi ner till kajen vi precis nyss gick på.
Folk har samlats för att titta och många fotograferar med sina mobiler.
Någon gråter och det är så påtagligt att vi hamnat i en världsnyhet.
Donald Trump rekommenderar på twitter att de borde bombat kyrkan med vatten från luften.
Någon annan säger att det hade varit vansinne.
Är det terrorister?
Kommer det hända mer under kvällen?
Mobilen fungerar inte längre, det går inte att kolla.
Vi tar oss hem till hotellet.
En märklig första kväll i Paris, minst sagt.






måndag 15 april 2019

12 år sedan Magnus försvann

Foto: Magnus af Geijerstam

Tänk att det idag är 12 år sedan Magnus af Geijerstam försvann från oss.
Jag minns än idag när den dåvarande bildchefen Joakim Berglund ringde mig på morgonen och berättade.
Allt stannade upp och jag fick sätta mig ner.

På många sätt var Magnus den person jag fotograferade till när jag var anställd på Sydsvenskan.
Han såg nämligen allt jag gjorde så slarvade jag eller var dålig fick jag veta det.
Råkade det vara bra så fick jag veta det också så när Magnus dog var det så mycket mer som dog.
Dessutom tappade tidningen en kritisk röst till sånt som var dåligt och slarvigt gjort.
Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen, Magnus hade inte klarat det som det har blivit.
Han hade haft panik över dagens tidningar.

Magnus var ofta inblandad i tidningens bilagor och gjorde det så snyggt.
Vi gjorde en som vi kallade Far/son & Mor/dotter som han fotograferade fint till.
Han gjorde också under ett helt år en serie tillsammans med Lars Brundin vi kallade "En dag i livet".

Magnus bilder stack alltid ut i tidningen  och här i det här inlägget en bild från en resa han gjorde till Rumänien.
Förmodligen tillsammans med reportern Hans Widing.
Pappa till också onödigt bortgångne fotografen Peter Widing.
Så sorgligt det är.

Tiden och åren går men jag tänker ofta på honom - än idag.
Saknad på många sätt.
I juni hade Magnus blivit 63 år.

Jag brukar höra av mig den här dagen varje år till familjen han lämnade efter sig och de tycks ha det bra.
Jag är glad för det.

Var rädd om dig!

lördag 13 april 2019

Pieter ten Hoopen tar storslam i Amsterdam

Foto: Pieter ten Hoopen

Nu i helgen är det "award days" nere i Amsterdam.
Pieter ten Hoopen tar storslam och vinner både Story of the year och Spot news story med sin serie från sin större serie han kallar "Love Stories".
Det är en berättelse om flyktingar och deras väg in i USA.
Det är otroligt stort att han tar hem båda dessa priserna i världens mest prestigefyllda tävling, world press photo.
Jag är glad för hans skull och ser fram emot serien när den är helt färdig.
Du kan läsa en längre grej om det i kamera&bild här och även en längre intervju med Pieter här.

Stort grattis Pieter ten Hoopen!

Norrmannen John T Pedersen vann också förstapris med sin boxningsbild i kategorin Sportbild.
Det är klart att det blir lite pinsamt att vi i juryn till norska Årets Bild inte prisade den i deras egen tävling, samtidigt fick han sin revansch nu istället.
Men sådär är det, fototävlingar är inte fakta, det handlar som vanligt om tycke och smak.
2014 vann Peter Holgersson guld i sportstory-klassen med sina bilder på Nadja Casadei och hennes kamp mot cancern, se hela serien här.
Det fick dock inte pris i svenska årets bild, då prisade juryn Jack Mikruts serie om tennisspelaren Elias Ymer istället.
Diskussionerna går alltid olika.
Vi hade såklart Johns serie uppe på bordet i juryrummmet i Oslo.
Du läser mer om det på norska journalisten här, men också här.
Tack Kristine Lindebø, du håller verkligen intresset uppe för fotografi.
Svenska journalisten? - Nej - inte en rad såklart!

Stort grattis till dig John T Pedersen!

Du kan se fler vinnare i WPP här.


Foto: John T Pedersen

Foto: Peter Holgersson

lördag 6 april 2019

Jag sitter och tänker på ... Gilles Peress

Det kan mycket väl tyckas märkligt.
Solen skiner där ute och det går att sitta ute i solen och jag sitter inne och tänker på ... Gilles Peress.
Det kanske är dumt?

Magnumfotografen som jag så tidigt blev så förtjust i.
Född i Paris 1946 men boendes i New York sedan länge är han kanske inte den kändaste av de där Magnumfotograferna men så rak och enkel i sin fotografi, jag gillar det.

Jag tar fram hans böcker jag har i hyllan och hinner bläddra lite just idag.
I år är det 25 år sedan massakern i Rwanda och Gilles var där och det mynnade ut i en bok han kallar "The Silence" som släpptes 1995.







Det är såklart en hemsk bok det här.
Inga effekter eller så utan mycket rakt på och boken blir så stark av just det.
Vill du se mer från boken kan du med lätthet kolla här.

Året innan Rwanda boken så släppte Gilles en bok som han kallar "Farewell to Bosnia" som såklart handlar om kriget i Bosnien.
Men fotograferat på hans sätt.

Jag ser att böckerna är slutsålda för länge sedan men det går att få tag i fortfarande på marknaden.
The Silence hittar jag för runt 2000 kr och Farwell to Bosnia för en tusenlapp cirka.






I samband med kriget på Balkan gjorde Gilles Peress också en bok som han kallar "The Graves" tillsammans med Eric Stover som alltså inte är en ren fotobok.
Här finns det mer att läsa och den här hittar jag för 45 kr på nätet.

Gilles har såklart en egen sida på wikipedia och den finner du här.
Här ser du också en längre intervju med honom och här är hans sida på Magnum.
Här, ytterligare en intervju med honom.

------------

1984 gav han ut sin första bok som kallas Telex: Iran full med bilder men också hans meddelanden hem till Magnum - telex hette det på den tiden. (Som sms typ, fast inte lika snabbt)

Jag finner boken på nätet för runt 4000 kr.
Det är en av mina första fotoböcker jag köpte tror jag och den håller än idag på många sätt.
Jag hoppas du ser vad det står på de små telex-snuttarna.






tisdag 2 april 2019

Produktionsångesten (typ)




Foto: Kim Nygård

När jag gör mina små filmer som handlar om fotografi är det med stor ångest kan jag säga.
Egentligen vill jag göra annan film och framför allt med andra i filmen.
Att göra dessa filmer gör jag mycket för att det går snabbast och är enklast att göra själv så att säga.
Det är en bra träning att få klippa film och göra små berättelser såklart, en skola.
Men jag blir himla nöjd när det kommer en rapport från Adresseavisen i Trondheim att de på sitt senaste fotomöte börjar med min film om Årets Bild i Norden.
Så glad jag blir!

Såg du filmen förresten? annars gör du det här.
Jag gjorde också en film om mitt besök på Brandts klädfabrik i Odense och Anton Corbijn-utställningen där, den ser du här.

Tack så mycket Kim för mailet.

lördag 30 mars 2019

Anton Corbijn på Brandts i Odense

Jag gjorde en snabb film idag när jag besökte Anton Corbijns fina utställning på Brandts i Odense Danmark.
Ta dig dit du också!

fredag 29 mars 2019

Det känns lite kul att blogga igen!



Det här är danska tennis-stjärnan Caroline Wozniacki.
Jag tog bilden i New York för något år sedan och det var på många sätt något annat än vad jag är van vid.
Men låt mig återkomma till det.

Det är fredag och det är Jonas namnsdag - stort grattis till det!
Så länge sedan jag satte mig och skrev såhär på bloggen och i veckan som varit så fick jag sådan lust till det, det skrivna ordet.
Eller, det där lät nog pretentiöst, mer att skriva av sig lite så att säga.

Årets Bild i de olika länderna har passerat och visst har jag väl rapporterat så det räcker om det där.
Nu snackas det internt om att några andra kollegor tar över efter 2020 och det gör mig glad.
Jag har nog trott att efter Helsingborg, 2020 så dör tävlingen, men nu finns det hopp för nytt och framtid igen.
Någon har trott att jag suttit med och jobbat med Årets Bild, men det har jag inte. Jag har under några år nu haft nöjet att vara konferenser bara och det har varit roligt - och lite svårt också.
De svenska fotograferna är lite "sega" och studsar inte upp för ett pris i tävlingen direkt.
Nog om det.

Första kvartalet av 2019 är snart över och håll i dig - jag har backat upp hela hårddisken för det här året så jag ligger på rätt sida av det hela. Underbart!

Snart är det dags för world press photo också och jag tror att Pieter ten Hoopen kommer kamma hem det där priset så det står härliga till.
Det hade gjort mig glad, mycket för att han är en sådan fin kille.
Hur stort vore inte det att en svensk får ett så fint pris där?
Det har hänt förut men det är lika stort varje gång.

Idag kom det ett fint mail med en ny "tumnagel" som det heter.
Det man har som bild till sina filmer och efter att jag fått förstapris i tävlingen Årets Bild så har min lilla film, 25 skott fått vingar.
Snyggt va?



Att läsa kommentarerna är värre tycker jag.
Nog ska man få ha olika åsikter men ibland vet jag inte riktigt ändå.
Det är skrämmande.

Anton Corbijn ställer ut i Odense.
JR i Paris, det blir coolt att se senare i vår.

Jag sitter med ett större bokprojekt som jag nog får återkomma till, det är inte riktigt officiellt ännu.
Men det kan bli spännande men det får mitt huvud att koka emellanåt.

Förra veckan fick jag chansen att åka till Teneriffa med Sony kameror.
Först kunde jag inte men allt ordnade till sig och så kunde jag följa med.
Hur lyxigt var inte det och vilka fina kameror de gör, det var fint att se.
Tror att det kommer rucka på kameramodellerna i framtiden.

Annars är jag så trött hela tiden, jag vet inte vad det är.
För mycket kanske, men det är ju inget att gnälla om.

När jag tog bilderna på Caroline som du såg i början av det här inlägget var jag inte där som journalist.
Jag har ju träffat mängder med sportstjärnor under åren som journalist och det var alltid 5 minuter där och ibland 10 minuter där som gällde.
Att få Henrik Larsson att flytta sig 10 meter kunde ibland framstå som svårare än att hjälpa Mandela att fly från fängelset.
Jag hade 2 timmar med Caroline som hon var med på och allt var fixat.
Vi hade hyrt in oss på Muhammed Alis gamla boxningsgym i Brooklyn och där kunde vi både filma och fotografera - i 2 timmar.
Jag kände mig stressad för jag hade det där i ryggen hela tiden - att nu är det snart slut.
- Kan vi gå ner till Dumbo och ta lite bilder också, frågade jag.
- Du gör vad du vill under de 2 timmarna, sa Caroliune.
Så lätt och så proffsigt och på många sätt något nytt för mig som sagt.

Ja, det var ett litet blogginlägg det också.
Vi får se om det blir mer, jag är sugen på att göra en ny julkalender också men det är ju ett tag kvar.
Det har pratats bok när jag gjort 10 år och jag tror detta blir åttonde året.
Allt flyter på.

hörs,

LarsD


onsdag 27 mars 2019

Årets Bild i Finland



Foto: Joonas Brandt

Jag hör ofta och tänker ofta också själv på att jag glömmer bort Finland i mina rapporter från Årets Bild.
Det har såklart med språket att göra, men nu har jag funnit en fin hemsida med de vinnande bilderna i Finland.
Joonas Brandt tog årets bild i Finland som du ser ovan här och Paul Hansen satt i juryn.
Här ser du fler bilder på deras sida.

Katinka Klinge Albrectsen skriver om årets bild i Danmarks journalisten (inte i svenska såklart)
Läs gärna den du också, här gör du det.

p.s Ja, jag stör mig också på att jag missat S:et i Året(s) Bild i min film jag gjorde.

måndag 25 mars 2019

Årets Bild i Scandinavien

Jag har i en liten film visat på olikheter och massor med vinnarbilder i Årets Bild i Danmark, Norge och Sverige.
Ta dig gärna en titt är du gullig.

tisdag 19 mars 2019

Jag vann GULD i "Årets TV/Webb, 10 minuter" - klassen

Men så glad jag blev att jag vann klassen "Årets TV/webb, 10 minuter" i helgen som var.
Det handlar om kortfilm, under 10 minuter alltså för dig som inte är insatt.

Jag hade också förmånen att dela ut priser till andra duktiga kollegor som fick pris under helgen på Årets Bild - galan.
Men så fort en sån där helg går och så åker man hem och har inte hunnit snackat med alla man velat prata med.

Himla roligt att få vinna med ett rörligt inslag som jag gjorde.
Det ligger en hel del jobb bakom en sån här kort film också såklart och som egen producent kan det ibland kännas tufft, då blir man extra glad såklart.
Ta dig gärna en titt om du inte sett den.



Nu gäller det att ta detta vidare, jag vill producera mer grejer och göra mer - ännu hellre vill jag ha någon som betalar för det och någon att samproducera tillsammans med.
Filmen är främst utlagd på Facebook och där har den setts över 20000 gånger, det är roligt men betalar såklart inga räkningar eller leksakspistoler.

Här kan du se hela listan på prisade fotografer och så kan du väl kika in på min youtube-kanal och prenumerera, man blir så lycklig av en prenumerant.

-----------

Jag förvånas lite över hur lite det pratats i Sverige om just Årets Bild.
Är det kanske dags att lägga ner tävlingen, är det någon som bryr sig längre mer än den innersta kretsen?

Som jag skrivit tidigare blev det först en stor debatt i Norge när nomineringslistan om vad som faktiskt ÄR nyhetsfotografi, du finner länkar ner på den här bloggen.
I Danmark blev det också mycket snack efter Årets Bild och i Sverige har jag nästan inte sett eller hört någonting.
Tomt. Tyst.

Både i Norge och Danmark skrev facktidningen Journalisten mängder med artiklar om tävlingarna, medan Sverige gjorde en (EN) intervju med Årets TV - fotograf Magnus Wennman i Stockholm.
Prisutdelningen var i Jönköping.
Lite mer hade man nog kunnat vänta sig tycker jag, eller säger det något om vad facket (SJF) egentligen tycker om det visuella berättandet och fotografer.
Här ser du intervjun med Magnus Wennman åtminstone.

Danmark visar ett större intresse för bilden och det visuella berättandet.
Du kan tanka ner senaste numret av danska journalisten här .
Dessutom finns det länkar till olika debattartiklar som skrivits i ämnet längre ner i den här bloggen.

Norge är helt klart bäst och fackorganet "Journalisten" bevakar och håller liv i tävlingen ordentligt.
I Norska Journalisten kan du läsa om tävlingen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Jag har säkert missat något också, men vilket intresse.

I Sverige handlar det mest om var man kan hitta bilderna och se alla pristagarna.
Självklarheter såklart men var är diskussionerna och intresset för innehåller och tävlingen som helhet?
Är det någon som bryr sig längre?

Jag blev ledsen att Sveriges största dagstidning (Dagens Nyheter) inte ens kom till restaurangen som segermiddagen var på i lördags i Jönköping.
För mig är det såklart inte hela världen men visst är det en form av avståndstagande mot hela arrangemanget?
Hur ska tävlingen kännas viktig eller lockande i framtiden?
Är det dags att lägga ner Svenska Årets Bild kanske?

p.s Jag är väldigt glad för mitt pris och för alla andra som fick pris i tävlingen, men något känns lite unket med intresset just nu.

tisdag 12 mars 2019

Årets Fotograf i Danmark

 Foto: Mathias Svold

För någon vecka sedan var det prisutdelning i Danska Årets Bild.
På PF-dagarna för två år sedan skapades en debatt om klassen "årets fotograf" där många medlemmar ville ändra klassen. 
Anledningarna var många men som jag förstod det så handlade det mycket om en personkult mer än innehållet i själva bildjournalistiken när det kom till årets fotograf.

Det är viktigt att förändra och ta diskussionerna och danskarna är bra på både och.
De tog tidigt en rejäl diskussion vad som är okej och vad som inte är okej att göra i photoshop som låg långt före, låt oss säga world press photo.
När man tittar på de nominerade bilderna i world press photo så kan ju både du och jag se att många bilder är fixade ganska hårt i photoshop.
Det gör mig mindre och mindre med åren, men det som stör mig är att WPP själva sätter sig på så hög piedestal och kräver in raw-filer och annat och så prisar de ändå många hårt vridna bilder i datorn.

Ja, ja.


 Foto: Mathias Svold

Åter till Danska Årets Bild.
Duktiga Mathias Svold blev utsedd till Årets Fotograf i Danmark och det ser ut som att alla är eniga om att vi kommer se mycket mer av honom framöver.
Kolla hans hemsida här.
Redaktionschefen för foto, video och grafik på Berlingske Tidene,  Søren Lorenzen skriver en debattartikel i deras facktidningen journalisten om att han saknar bildjournalistiken i årets kollektion.
Du läser den här.

  Foto: Mathias Svold

Jag inbillar mig att de danska debatterna som följer efter tävlingen är svår att hålla i Sverige.
Det blir så lätt personangrepp och det är jag egentligen helt emot.
Möjligen är danskarna bättre på att ta just sånt.
Men det är debatten och diskussionerna som tar det hela vidare. 

Tävlingen kan inte vara ett karbonpapper på förra årets tävling som jag ofta tycker det är och det gör det lite tråkigt med tiden.
Juryn har i det här fallet prisat Mathias för att han har en speciell "stämma" och det har han ju.
Samtidigt har Søren en poäng med att det kanske saknas journalistik i vissa av bilderna.
Finns det något rätt?

 Foto: Mathias Svold

Juryn kan aldrig ha FEL egentligen, det är den som bestämmer och är sammansatt med förhoppningsvis fingertoppskänsla för att få ut det bästa av årets tävling.
Såhär sa Mathias Svold själv i samma tidning när han precis blivit utsedd.

Journalisten tog också med sig fotograferna Peter Hove Olesen och Emil Ryge på vernissagen på bibliotek i Köpenhamn och det mynnar också ut i en spännande artikel, du läser den här.

 Foto: Mathias Svold

I Danmark tävlar man sedan länge med en kollektion om 5 bilder till Årets Fotograf.
Dessa som är i det här inlägget är alltså Mathias Svolds kollektion som han blev Årets Fotograf med.

På fredag är det prisutdelning i Oslo för Norska Årets Bild och där är redan debatten igång som du ser på mitt förra inlägg här på bloggen.
På lördag klockan 15:00 delar jag ut priser till de svenska fotograf som ska ha pris i Årets Bild.
Som lök på laxen (töntigt uttryck) är jag själv nominerad i tävlingen och det ska bli himla roligt att både få dela ut priser och få ta emot pris, det har aldrig hänt i tävlingen tidigare.
Det blir en bra helg inom bildjournalistiken alltså.

Danmark, Norge och Sverige måste närma sig varandra.
Jag tycker att man skulle ha ytterligare en jury som utsåg Skandinaviska priser med prisutdelningen och vernissage på DOK-festivalen i maj.

Tillsammans blir vi starkare och debatten är riktigt bra, så länge den inte trampar för hårt på någon. 
Eller något.

Vi ses till helgen!

måndag 4 februari 2019

Kritiken kring Årets Bild

Tävlingen Årets Bild är en känslig del av yrket, så har det alltid varit.
Jag har varit besviken så många gånger när den där listan har kommit. 
Än värre har det varit när juryn har bestämt sig för att stryka klasser för att den enligt deras smak är för dålig, det har varit ännu värre och det har också gett så dålig eftersmak i munnen för yrkeskåren och den publicitet som kommit efteråt.
Det ljus som pressfotografiet har fått har handlat om hur DÅLIG den är, det är såklart tråkigt.
Enligt mig är juryns uppgift i Norge och Sverige att ta fram en 1:a, en 2:a och en trea i varje klass.
I Danmark en vinnare och 2 nomineringar.

Vissa fotografer är besvikna att de inte kommit upp på listan och det ingår i själva tävlandet.
Ofta följer en diskussion om det hela. 
Oftast innan de vinnande bilderna är presenterade vilket gör det lite mer komplicerat såklart.

Förra året hade jag möjligheten att sitta i den danska Årets Bild - juryn vilken var en fin ära.
Nu i år hade jag äran att sitta i den norska och det är lärorikt, jobbigt men allra, allra mest himla roligt.
Nu i den norska juryn var vi fyra personer i stillbildsjuryn. 
Line Ørnes Søndergaard, Eirik Brekke från Norge och Sigrid Nygaard från Danmark och så jag från Sverige.

Att sitta i en jury är inte vetenskap, det handlar om tycke och smak och om att till sist enas vilka bilder som ska prisas.

När årets lista av nominerade fotografer kom i Norge så slängde sig Tore Kristiansen på VG ut och saknade journalistiskt kompetens hos årets jury, du läser det här.
Såklart är han besviken att han inte finns med på listan över de nominerade, men han är också väldigt oförskämd mot juryn. 
Men ännu mer mot styrelsen som hittat och satt ihop juryn.
Med lite snabb räkning har nog årets stillbildsjury tillsammans runt 80 års erfarenhet av journalistik och nyhetsfotografi vilket Tore saknar i året jury.
Jag kan försäkra om att när jag suttit i en jury när det kommer till Årets Bild har det journalistiska i tanken funnits hela tiden, det är själva grunden till tävlingen.
Ingen tänker utställning eller konsthall som vissa tycks tro.

Ofta handlar valen av pristagare inte om att Tore Kristiansen bild är dålig, det är så enkelt att det finns andra bilder som är bättre. 
Konstigare än så är det inte.
Adrian Nielsen svarar på kritiken här.
Bildchefen på Dagens Næringsliv Jan Johannessen håller till viss del med Tore och säger att "juryn framstår som svaga till att bedöma norsk nyhetsfotografi".
Det svarar Marte Christensen väldigt fint på i den här artikeln som precis publicerades så jag skriver inget om det, Marte gör det så bra.

Så länge jag kan minnas så har det varit diskussioner om just nyhetsbilderna, eftersom det är själva kärnan av att vara pressfotograf/bildjournalist. Oftast diskuteras det som en svag klass.
I Sverige, Norge och Danmark det är inget nytt, men vad är en bra nyhetsbild, det måste vi nog fråga oss.
En bild man fått beröm för internt på den tidning man jobbar har per automatik inte en plats på prispallen i en årlig, nationell tävling.
Då hade jag, liksom många kollegor till mig vunnit många priser.
Juryn, eller för den delen den som betraktar en bild kan och får ALDRIG prisas för hur jobbigt, eller hur lång tid det tog att ta bilden, utan måste främst se till innehållet, inte att fotografen måste ha frusit, suttit länge och väntat eller något annat dumt.

Den här debatten och kritiken fick mig att skriva ett blogginlägg, det var riktigt länge sedan.
Debatten är viktig och den hade varit lättare om alla kunde se allt inskickat material såklart.
Eller om inte jag själv satt i juryn, nu känner jag att jag inte kan avslöja allt för mycket, i respekt mot både styrelsen inom norska PK som jobbar hårt och ideellt och alla fotografer som tävlar i Årets Bild.

Jag har gjort lite filmer om de senaste årens Årets Bild och juryarbete och du får gärna ta dig en titt såklart, prenumerera ännu hellre.


Här ser du en liten hyllning till norsk pressfotografi.
Här ser du en film om juryarbetet från förra året.
Här ser du en liten film om resultat i förra årets tävlingar.

tisdag 29 januari 2019

De nominerade är ...



Följ med in i de olika juryrummen till Årets Bild.
Både i Danmark, Norge och Sverige såklart.

måndag 24 december 2018

Lucka 24 med Espen Rasmussen


Då är vi framme vid årets sista lucka och här döljer det sig ännu en favorit.
Espen Rasmussen heter han.
Han jobbar till vardags på VG i Oslo som bildchef på VG helg, men fotografer också emellanåt.
Sist blev han utsedd till Årets Fotograf i Norge och du kan titta på den kollektionen här.
Han har också kammat hem priser i world press photo och du kan titta mer på det här.
Som du ser så tillhör Espen toppen och det är en ära att få avrunda årets kalender med just honom.

Espen Rasmussen mina damer och herrar!

Är det några bilder du är extra nöjd med från året?
Jeg jobber jo størstedelen av året som bildesjef i magasinet VG Helg, så må si at bildene jeg er mest fornøyd med har mine kolleger tatt. 
Fotograf Helge Mikalsen er etter min mening en av de råeste nyhetsfotografene i landet, og han har blant annet tatt noen fantastiske bilder fra den politiske krisen i Kristelig Folkeparti i Norge. Så har vi i sommer hatt mange veldig flinke sommervikarer i VGs fotoavdeling som har levert mange gode reportasjer og enkeltbilder.  
Selv har jeg gjort et par historier, så der er det ikke mye å velge i, og jeg er vel egentlig aldri fornøyd med bildene jeg tar. 
Hvis jeg var det, ville det blitt vanskeligere å motivere seg for å fortsette.

Berätta mer?
Jeg reiste til Sierra Leone i våres sammen med reporter Kari Årstad Aase. 
Vi var sammen i landet for å dekke ebola-utbruddet. 
For et år siden så jeg en liten historie om at en av verdens største diamanter nettopp var funnet av en pastor på landsbygden i Sierra Leone. 
Så jeg foreslo at vi skulle reise for å finne pastoren og se hva som skjedde med denne diamanten. Den ble samtidig et bilde på hvordan forholdene er i landet i dag. 
Den historien ble jeg ganske fornøyd med, kanskje ikke mest pga bildene, men mer fordi vi fikk lov av avisen å reise til Sierra Leone og lage en historie om et land og samfunn som alt for ofte glemmes av vestlige medier. 





Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?
Det blir de 5 R-er: Rastløs, rotete, raus, reflektert, og rask

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?
Det må være spørsmål om avisen VG, og de er gjerne kritiske. 
Mange elsker å diskutere hvordan avisen dekker forskjellige nyheter, og mange har gjerne oppfatninger av avisen som ikke alltid stemmer med virkeligheten. 
Så da blir det å forsøke å forklare hvordan VG tenker etisk, hvordan vi dekker saker, hvordan vi velger saker og hvorfor de publiseres. 

När var du riktigt lycklig senast?
Jeg er lykkelig hele tiden nå. 
Det henger sammen med at jeg har det utrolig fint med min nye kjæreste Julia og at vi er blitt samboere i et hus på Nesodden, i Oslofjorden utenfor Oslo. 
Og så er jeg lykkelig hver eneste dag jeg kommer inn døra hjemme og møter mine tre barn. 

Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?
I love mummy.




Hur är du som bilförare?
Jeg er selvfølgelig verdens beste. 

När blev du vuxen?
Mine venner sier jeg alltid har vært som en 50-åring, så det betyr vel at jeg allerede i veldig ung alder ble voksen. Jeg har alltid likt ting som NRK Alltid nyheter, å se dokumentarer på TV om 2. 
Verdenskrig og Vietnamkrigen, og som 14-åring var jeg med i det lokale historielaget i min hjembygd. Så jeg ble nok voksen i ung alder :)

Vilket är ditt sämsta köp?
Det må være sukkerspinnmaskinen som ble kjøpt til barna. 
Det er et sant helvete å bruke den, blir alltid masse gris og en haug med barn som roper etter mer sukkerspinn mens pappa febrilsk forsøker å lage store, fine sukkerspinn som alltid ender opp som små og mislykkede forsøk…





I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?
Min sønn Matheo.

Vad ogillar du i din personlighet?
Jeg liker at jeg alltid er nysgjerrig og ikke godtar enkle svar. 
Er alt for rastløs, jakter alltid på noe, det kan være ganske slitsomt.

Vad är din bild av total misär?
På det personlige plan må det vel være å være ulykkelig. Men hvordan jeg har det overskygges jo hver eneste dag av hvordan mennesker har det i for eksempel Syria, eller hvordan asylsøkere har det som sitter på tredje året på et asylmottak et sted i Norge og venter på et svar.

Vad ogillar du i andras personlighet?
Jeg misliker mye selvskryt.

Vilken levande människa beundrar du mest?
Jeg har mange personer i mitt liv som jeg beundrer, og jeg liker ikke å rangere dem. Det spenner fra min pappa og mamma, mine barn, til mennesker som bruker hele sitt liv på å hjelpe andre, som den norske legen Mads Gilbert og fotografer som vier sin tid på sosiale dokumentarer, som Eugene Richards.




Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?
Den mest overvurderte egenskapen er at vi kan redde planeten fra klimaendringene. For det kan vi ikke så lenge vi fortsetter å leve på den måten vi gjør i dag. Det må alle innse i nå.

Vilken är din största fobi?
Rå kylling.

Vad är din största rädsla?
At noe skal skje med de jeg er glad i.

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?
Det har jeg ikke ofret noen tanke så langt, og det håper jeg at jeg aldri vil tenke på i fremtiden heller. 

Var skulle du helst av allt bo?
Hvor jeg bor nå, i et hus på Nesodden med utsikt over Oslofjorden og med skogen rett utenfor. 

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?
At de er bunnsolide personer som jeg kan stole på.

Hur skulle du vilja dö?
Brått og lykkelig.




Vad är din största extravagans?
Jeg er veldig glad i klokker og boots. 

När ljuger du?
Når det ikke er noen annen utvei.

Vilken är ditt favorityrke?
Jeg er så heldig at jeg driver med mitt favorittyrke, å jobbe i et magasin og en avis. 

Vad är ditt motto?
Ikke bli sint.

Nämn några saker du gör när ingen ser dig?
Jeg drikker rett av juiceflasken i kjøleskapet.

Ångrar du något i livet?
Jeg angrer på at jeg ikke lærte meg flere språk da jeg var ung og klar i hodet…

Vad gör du i jul?
I julen er jeg hjemme på Nesodden sammen med min kjæreste og samboer Julia, og så er jeg sammen med mine tre barn. Vi spise julemiddag, vi slapper av, fyrer i peisen, går turer og er greie med hverandre.

-------------

Tack så mycket för hjälpen Espen och God Jul till dig och de dina.
Du kanske vill se mer av Espen, kolla hans hemsida så finner du mer.

Tack till alla underbara fotografer som ställt upp i årets kalender.
Nu ligger det 175 fotografer i fliken till höger här och du finner också några jag kallade "sommarbrudar" innan jag drog igång med julkalendern så det finns lite att läsa om du har tråkigt i jul.

Till dig som följt med i den här kalendern vill jag också önska en riktigt God Jul och Gott Nytt år!

Vi hörs.



söndag 23 december 2018

Lucka 23 med Casper Dalhoff

Lille julafton och vi har kommit fram till en ny favoritfotograf i form av Casper Dalhoff.
Casper jobbar på Jyllands-Posten i Århus och honom fick jag upp ögonen för tidigt. 
Casper vann förstapris i world press photo, 2003 för den här serien.
Sist jag satt i juryn i Danska Årets Bild vann Casper Årets Sportbild och du kan läsa lite mer om det här.
Det var en fin serie han gjort om ett gäng rugbytjejer, men vi fick till sist rycka en av bilderna och göra den till årets sportbild.

Nu öppnar vi dagens lucka.
Casper Dalhoff mina damer och herrar.

Er der billeder, du er særlig tilfreds med fra året?
I år har været et år uden de store personlige projekter. De store projekter sætter altid de største spor.
Alligevel er der billeder og situationer der på den ene eller anden måder har brændt sig fast i mit hjerte og som vil være med mig fremover.

Fortæl mig mere?
Derfor er det også en ”bl.a. pose med brocher” der ligger i mappe med billeder fra 2018.
Der er oplevelser fra Grønland. Hvor jeg var ude at fiske på en fjord – en natur oplevelse af de helt store.
Der var et VM-magasin, hvor jeg sammen med Stine Bidstrup lavede billeder af alle de danske spillere.
Der var portrætter med personligheder der i den grad gav mig lov og som gav en del af sig selv.
Der var de to tre musikfestivaller som jeg har lavet de sidste par år. North Side i Aarhus, Smuk i Skanderborg og med største kærlighed Sølund Festival, hvor udviklingshæmmede mødes til tre dags festival med de største danske stjerner.
Der var F1 på Spa
Der var valg i USA.
Jeg håber at mappen for 2019 vil byde på et stort projekt hvor jeg kan udvikle mig selv og mit fotografi til at fortælle en historie som ikke er set før…





Du skal skrive en kontakt - hvordan beskriver du dig selv med fem ord?

Ambitiøs,
Nysgerrig,
Åben,
Opsøgende,
Og så ønsker jeg ikke at blive inspireret af andre.

Hvad er det mest almindelige spørgsmål, du får, når du går ud til middag?
Jeg bliver ofte spurgt om jeg har taget billeder af nogle kendte. Men for mig er det at være kendt ikke det samme som at være interessant.
Jeg vil hellere snakke om nogle der har oplevet det ”at leve livet”.

Hvornår var du virkelig heldig i det sidste?
Jeg var på reportage rejse i USA i forbindelse med midtvejsvalget. Her var der mange episoder, hvor jeg følte mig heldig, fordi jeg havde ”mine fem ord med mig” (Ambitiøs, Nysgerrig, Åben, Opsøgende, Og så ønsker jeg ikke at blive inspireret af andre). Og i én situation følte jeg mig virkeligheldig, fordi jeg blev presset ud over det behagelige og slap godt fra det.

Du skal tatovere dig selv, hvilken motivation gør det?
Da jeg var ung tænkte jeg tit på at få en tatovering, men jeg har altid tænkt ”godt jeg ikke fik det, for det symbol ville på ingen måde passe til mig i dag” – Så min krop forbliver uden.





Hvordan har du det som en chauffør?
Jeg er super god – og hilser gerne på andre, men jeg er uden tvivl ikke den chauffør der har mest tid…

Hvornår blev du voksen?
Det kan der gives mange svar på… 

Jeg vil mene, at jeg blev voksen den dag jeg stod til en koncert med det danske orkester tv.2 og så på publikum. tv.2 havde til da altid været en meget stor del af mit liv. 
Men da jeg så et halvgammelt publikum på første række, blev jeg ked af det og gik jeg hjem. Det publikum tog med et min ungdom fra mig og jeg har kun ganske få gange siden lyttet til tv.2.

Hvad er dit værste køb?
Jeg købte en gang noget undertøj til min kone ”Casper the friendly ghost” det var godt nok ikke så pænt men sjovt… Tænkte jeg… men det var jeg vist ene om at mene.

I filmen om dit liv, hvem spiller du da?
Der spiller jeg nok ham der står og betragter det hele, ham der har overskud til at grine og græde af alt det jeg laver – Selv ironi er vigtigt.

Hvad kan du ikke lide i din personlighed?
At jeg peger på folk når jeg skal fortælle dem om sandheden.





Hvad er dit billede af total elendighed?
Det er social uretfærdighed.

Hvad kan du ikke lide i andres personlighed?
Ligegyldighed i forhold til det liv man lever.

Hvilken levende person beundrer du mest?
Jeg har som sådan ikke en person som jeg beundrer. Jeg har heller ikke en person som jeg bare skal opleve.
Der er mange jeg beundrer, men det er mest for deres lyst- og evne til at overleve i et liv der er total fucked up.

Hvad mener du at være en persons mest overvurderede ejendom?
Jeg hænger i min smartphone som alle andre og den stjæler så meget liv fra os alle at vi glemmer at opleve livet på anden måde end på en skærm.





Hvad er din største fobi?
At se blod.

Hvad er din største frygt?
Er at blive pint og at se blod.

Hvad kan du i det mindste lide med dit udseende?
Jeg er ret træt af at bruge str. 46-47 i sko.

Hvor vil du hellere blive?
Jeg bor i Ry en lille by der ligger i meget smuk natur. 

Et sted lige uden for Ry er der et sted. 
Skov, sø og langt ude på landet. Mit barndomshjem.

Hvad værdsætter du mest med dine venner?
Ærlighed fordi man med god ærlighed kan få gode snakke.

Hvordan vil du gerne dø?
Uden smerte.

Hvad er din største ekstravagance?
Min hustru siger, at det er at jeg tager for lange bade…

Hvornår lyver du?
Når jeg er til medarbejde udviklings samtale og siger til min chef, at jeg er dårlig til at lave billeder fra restaurantanmeldelser. 

Men jeg siger også at jeg er god til at holde ferie – og det passer.

Hvad er dit yndlingsmærke?
sns herning





Hvad er dit motto?
Jeg har ikke et motto, men vi huske at give det fra os, hvad andre kan lære af…
Men jeg har en tænk som er kommet til mig med alderen - jeg ved, at jeg er blevet for gammel til at finde mig i uretfærdighed.

Navngiv nogle ting, du gør, når ingen ser dig?
Jeg gør som alle andre, piller næse og bidder negle (men det gør jeg også når folk ser på mig, altså det med neglene ;-)).

Fortryder du noget i livet?
Ja, det er der da… Meget og noget kan man ikke rette op på. 

Men sjovt nok så kommer jeg altid hen til en simpel historie om et foto jeg aldrig havde mod til at tage – af en total ekstravagant kvide i et skumbad, drikkende champagne i St. Moritz. Hun tilbød at jeg kunne lave billedet af hende – men jeg var bange for at hun ville æde mig og jeg afslog… Det foto kan jeg se for mig – og jeg fortryder gang på gang at jeg ikke fik taget det… Historien er selvfølgelig meget længere.




Hvad laver du i julen?
Jeg er sammen med min hustru og vores to drenge på skift år på år ved vores forældre. Jeg elsker når det sker på landet, for så er det som om at alt andet forsvinder og julefreden sænker sig.
Der er nogle historiske traditioner i min familie, som jeg sætter stor pris på. 

Min oldefar var julenisse og levede af at lege julenisse til juletræsballer.
De gamle billeder med min oldefar der sammen med sine børn (min morfar) og børnebørn (mor og onkel) optrådte som julenisser forbinder jeg med min barndom og derfor bliver jeg altid glad, når billederne kommer frem og de gamle sanglege bliver leget.


Tack så mycket för hjälpen och God Jul till dig Casper.
Du vill såklart ha mer av Casper och på hans hemsida ser du mer.
Imorgon är det dags för årets sista fotograf, du kollar väl in klockan 06:00.



Om mig

Malmö, Skåne, Sweden