måndag 27 april 2020

När Politiken satsar, då satsar de!


Igår var det söndag. 
Jag skummade igenom de tidningar jag följer och det är viruset sida upp och sida ner såklart.
Det måste vara den största världshändelsen sedan andra världskriget, det ska rapporteras om.

Jag har under de här veckorna sett helt enorma reportage från norra Italien, främst i NY Times men jag tycker också VG i Norge hållit fanan högt.
Du såg väl detta gissar jag som NY times gjorde. Det är fotografen Fabio Bucciarelli som tagit bilderna och han har varit mitt i centrum av det hela i norra Italien. Många av hans bilder har du redan sett men hans hemsida är värd att kolla in.
Du har sett det här, det här, det här och det här som VG publiceras också va? 
Jag såg en helt otrolig bild tagen av Jon IngemundsenStavanger Aftenblad med parkerade flygplan.

The Atlantic hade också en fin serie på sjukvårdspersonal som jobbar hårt som du ser här.
Jag har sett många efterapningar av det, men kanske inget så bra som detta.
Magnus Hjalmarsson Neideman och Staffan Löwstedt på SvD har också spänt bågen i reportage såsom detta och detta.

Men så igår så ser jag att Politikens Mads Nissen fått access att följa med deras stadsminister Mette Fredriksen under de första veckorna under corona-tiden och när Politiken satsar - då satsar dem.
Med Henriette Lind i spetsen och som också skrivit texten kör tidningen 10 sidor plus etta och bilage-etta. 
Det var länge sedan jag såg en sådan fin och stor satsning. Dessutom med bildjournalistiska medel.
Det värmer hjärtat och all repsekt till Henriette, Mads och Politiken för det.
Tack.







torsdag 2 april 2020

Historien bakom ett fotografi (Irland)



Som många andra håller jag mig inomhus just nu såklart. Eller på kontoret, det är tråkiga tider vi alla har just nu. Det här med att vi alla satt livet lite på paus är ordentligt påtagligt. Många roliga evenemang och helger som jag sätt fram emot har bokats av, om eller tagits bort helt. Annars tycker jag alltid att det handlar mycket om att ha saker att se fram emot, nu finns det rätt lite att se fram emot, förutom den fina vardagen.
När jag läser om företagsexperter, livsstilscoacher och framtidsstrateger så är de här ”corona-tiderna” ett ypperligt tillfälle att blicka framåt på. Att satsa nytt och göra om hemsidor och hinna med sånt man aldrig hinner med och tänka framåt.
Visst, det är bra men just nu är jag mer i en period jag tittar - bakåt!
Jag har ställt fram min negativ-scanner så att den står på bordet och jag försöker scanna någon bild varje dag från förr. Minnen, nostalgi och ibland någon bra bild också faktiskt. 
Jag kan än idag gilla bilden här ovan faktiskt, tagen på Irland 1988.

Det är på tok för lugnt på jobbfronten, eller snarare på inkomstfronten så att säga, så varför inte? Jag ska nog hinna tänka lite framtid också tänker jag.


Men nu - historien bakom ett fotografi - eller fler.

----------

Det är juni och sommaren har precis börjat. Eftersom jag av någon anledning, jag tror det har mycket med U2 att göra men även en del med IRA faktiskt befinner vi oss på Irland, för första gången. Jag har precis fyllt 17 år och jag och min pappa Björn har flugit till Cork och vidare ner till den lilla hamnstaden Kinsale strax söder om Cork, vid kusten. På många sätt är det vackert som en saga och jag vet att idag är det ”fancy” där nere. Men när vi landar där är året 1988 och för oss känns det som att vi färdats många, många år tillbaka i tiden. Det känns gammalt och slitet och jag är som besatt av att fotografera såklart. Jag är så glad och tacksam att jag fått låna VLT-fotografen Lars Höglunds fotoväska dessutom. Om du själv är fotograf så minns du säkert de där handsydda skinnväskorna som alla pressfotografer (med stil) hade. Det var två sidofack för objektiv och så en hållare till Metz-blixten och inne i själva väskan låg kamerorna lite huller om buller kan man säga. Men för mig var det där ”the shit”. Nu kunde jag alltså gå runt på Irland som jag skrivit så många dåliga uppsatser om i skolan med Lars fina väska på axeln och med min pappa. 
Jag var glad och stolt och fotograferade mycket.

Jag har många bilder på katter ser jag bland negativen, här är någon favorit som jag "jackat".





Här sitter pappa Björn med en burk Budweiser till vänster om sig och till höger ser du den där coola fotoväskan jag fått låna av Lars Höglund.

Jag och pappa skrattade mycket åt att det enligt turistbyrån fanns 38 pubar i den lilla byn och vi visste inte riktigt vilken stad vi skulle jämföra den med i Sverige. Skultuna kanske. Tänk om de haft 38 pubar!
I den lilla hamnen, eller där åtminstone havet mötte land hade irländarna placerat en fabrik. Den var både dåligt placerad och det som producerades låg som en  matta av stank i hela byn. Någon berättade att det gjorde djurfoder eller något liknande och det stank som sagt satan i hela byn.
Vi hade svårt med maten också minns jag. Att jag skulle ha det kanske inte var så konstigt men min pappa är ingen kräsen person. Men här var allt kokat och ibland kunde det serveras potatis med kokta grönsaker som enda måltid. Det var fattigare på Irland på 80-talet om man säger så. 

Längs den vackra piren hade de för sommaren placerat ett litet tivoli med en slänggunga som gick runt runt hela dygnet. Där testade vi ”fish and chips” i en liten lucka i en vägg som det stor ”grill” över. Det var heller ingen höjdare som jag minns det och jag var bekymrad över de där rubrikerna som var avkletade på chipsen från det tidningspapper som det serverades i.



En man sitter och tar en paus på den lilla fabriken mitt i byn.

En dag tog vi en bussresa runt ”Ring of Kerry” och det var också himla vackert. Det var i mina ögon bara äldre människor med, men det fanns också en yngre tjej som hette Teresia minns jag. VI hamnade bredvid varandra och jag i min 17-åriga hjärna tänkte ju att hon var som klippt för mig. Hon var dessutom nyseparerad berättade hon och så finurligt att jag var här då, tänkte jag. Att hon var 25 år och kanske inte tyckte att den här lilla killen var något jättekap hade jag ingen direkt tanke på just då.
En annan dag tog vi bussen till Cork. Där fanns Mc Donald´s. Minns än idag när min pappa beställde ”Three Big Macs, please” och så tittade han på mig och frågade vad jag ville ha. Det där tyckte jag var roligt minns jag, att min pappa ofta var (är) väldigt rolig. På kvällen var han inte lika rolig dock, när han ville gå ner och lyssna på ett föredrag på hotellet med nobelpristagaren i litteratur Joseph Brodsky som tydligen var på just vårt hotell. Hur tråkigt lät nu inte det?
Så när farsan (du hör att jag använder ett tuffare språk nu) skulle lyssna på föreläsning så kunde jag ju gå ut på byn och fotografera i den blå timmen och hade jag tur kanske jag stötte ihop med den där Teresia också tänkte jag.



Här är jag själv med Teresia och som du ser är det 80-tal. Jag i randigt och hon i ja, något mönster.

Idag är jag otroligt glad för den där resan med min pappa. Jag är också glad att negativen sitter i perfekt ordning i pärmarna och jag blir förvånad hur repiga de är. 
Var det så på den tiden, alla dessa repor?
Jag är också glad att jag och Malin hela tiden tagit med Freja och Irma på resor så ofta vi kunnat. Ibland tillsammans och ibland var för sig, det är roligt. Jag ser framme mot nästa vi gör tillsammans. 

Nu ska jag använda dagen till att blicka framåt istället. Men det här med att planera resor och annat skoj är som sagt lite på paus.

Vi hörs!


tisdag 10 mars 2020

Danska Årets Bild!

Jag gjorde en liten film där jag träffade fyra fotografer som är nominerade till Årets Bild för första gången.
Du ser den med lätthet här.

Jag tog mig över till Köpenhamn och tittade vad Sarah Hartvigsen Juncker fick för pris.
Svaret på det får både du och jag här nedan.

onsdag 4 mars 2020

Min sista julavslutning som bildchef

Jag sitter egentligen och letar helt andra bilder i mitt arkiv och finner så mycket annat roligt också.
Som bilderna från min sista julavslutning som bildchef på Sydsvenskan. Jag samlade bildredaktion varje jul för att ge dem presenter och sätta upp målsättningar för det kommande året. Vi gick också igenom de mål vi satt upp för året och såg tydligt hur mycket vi faktiskt bockade av under året. 
Jag älskade det där. 
Det blev som årets belöning för slit och släp och vardag i jobbet. Som jag skrev så är det här bilder från min sista jul som bildchef och året är 2011. På bilden här ovan så sitter fotograferna på tidningen och gör en frågesport jag satt ihop till dem med fina priser.
De jag kan se på bilden är från vänster: Hussein El-Alawi, Johan Bävman, Emma Larsson, Jenny Leyman, Karl Melander, Håkan Röjder, IDK, Linda Axelsson, Lars Brundin, Ludvig Thunman, (som gjorde praktik hos oss) Åsa Sjöström, Thomas Löfqvist och Lisbeth Westerlund.
Tittar du riktigt noga under deras stolar så hade jag som en sista överraskning en bok som vi tillsammans satte ihop vi kallade "Ögonblick" som du kan läsa lite mer om här om du är sugen på det.
Jag minns också att jag skrev en liten grej om en beställare som du läser här. Det var roligt att dela ut priser och avsluta med böckerna som ingen hunnit se vid den tidpunkten.
Här nedan ser du dessutom prisbordet jag samlat ihop.




Den sista budgeten jag hade köpte jag kameror för, Fujifilm X-100 som jag hade som priser i frågesporten. Det är paketen längst upp till höger ser jag.
Men det fanns mer såklart och alla fick flera böcker som var tejpade under stolarna som du såg.
Några dagar senare gick chefredaktören ut och sa att vi INTE fick ge några julklappar till personalen. Det var helt stopp tydligen och jag svalde lite tyst för mig själv, min såkallade skada var redan gjord.
Nu har det snart gått 10 år sedan så nu är jag inte så rädd för att berätta om det där rätt påkostade julklapparna.
På kvällen gick vi ut och åt julbord, vilket det också var stopp för det där året.

Jag finner också en bild på Jenny Leyman från redaktionen som också väcker lite nostalgi.
Tavlan, soffan, magneterna och Jenny också såklart, du ser bilden längre ner här.

----------

Sitter på kontoret alltså och går igenom hårddisken efter bilder.
Jag ser att bildchefen på Politiken, Thomas Borberg är kritisk till BT:s bildpublicering av en död kvinna och hennes barn, du läser mer om det här.
Jag håller såklart med honom.

På fredag delas priserna ut i Danska Årets Bild också och Politikens fotograf Martin Lehmann skriver om det här, läs det.

Nu måste jag jaga vidare efter andra bilder här.
Vi hörs.


onsdag 26 februari 2020

Tävlingarna!


Foto: Ivor Prickett

I tisdags avslöjades vilka bilder som är nominerade till World Press Photo. En av de bilder som är nominerade till "Årets Bild" ser du här ovan. Den är tagen av Ivor Prickett från Irland och du finner hans hemsida här. Det är en stark bild som visar konsekvenserna av ett långt och vidrigt krig. Såhär blir det. Ahmed kommer troligen se ut såhär framöver och hans flickvän kan (på bilden åtminstone) inte riktigt titta på honom. Bilden kan mycket väl vinna tävlingen.

Det är nytt sedan förra året att WPP nu nominerar 6 bilder i den kategorin. I de andra klasserna får du pris men vet inte om du är 1, 2 eller 3:a förrän på prisutdelningen i Amsterdam i april månad. Nytt för i år är också att INGEN fotograf från Skandinaien är nominerad, det var riktigt länge sedan. Jag tror vi får gå tillbaka till 90-talet för att se det vara på det sättet.

Visst, det finns många bra bilder men sådär jätteimponerad är jag inte över de bilder som är nominerade. Mycket har jag sett förr och det jag inte sett tidigare hade jag kunnat slippa ärligt talat. Visst, det är bra att WPP tänker nytt men det finns väl mellanlägen? Färg och form före innehåll känns tråkigt och förutseende även här. Ta dig gärna en titt du också, det gör du här.
Long-term projects är bra för tävlingen, kul med ett forum för de större, längre grejerna.
Sportklasserna som oftare och oftare känns svaga tycker jag, även om jag kan älska basketbilden tagen av Mark Blinch, hans hemsida finner du här.

Bilderna som prisas i den här tävlingen är ofta otroligt genomarbetade och perfekta, men ämnen känns lite samma från år till år tycker jag. Natur och sport är de klasser som varierar sig mest.

Politikens bildchef Thomas Borberg och Henriette Lind sammanfattar det såklart fint på deras sida.
Snabba är dem också, det kommer nästan direkt efter släppningen. Thomas berättar om varje bild som är nominerad, jag tycker du både ska titta och lyssna på det här.
Ser att också Jyllands-Postens bildchef Brian Karmark tycker till om bilderna. Du ser mer här.

Vad saknar du då?
Jag tror jag vill bli mer överraskad. Att det ska kännas mer i magen. Tycker att Poy börjar kännas bredare och roligare. De har också fler klasser så där har skandinaverna kunnat ta sig in på listan också. Du har koll på deras bilder va, annars ser du mer här. En del bilder återkommer såklart i båda tävlingarna, men Poy släpper in andra typer av berättelser.
Dagens Nyheters Roger Turesson och hans serie på Greta Thunberg kommer in på listan här vilket känns roligt. Inte bara för att Roger är svensk utan för att det är en annan typ av bilder, på ett viktigt ämne/person som varit minst sagt het under 2019. Du ser hans serie här.




Foto: Roger Turesson/DN

Paul Hansen och Mads Nissen är andra fotografer som än så länge taget sig in på listan över prisade fotografer i årets POY.
Här är samma "problem" med sportklasserna och så har de på tok för många klasser i det ämnet. Men sport är stort i USA/Internationellt och det syns också på de prisade bilderna. Vinner i klassen "Sport Life" (vad det nu är, det är väl allt gissar jag) gör en bild på Tiger Woods som jublar vid 18:e hålet och det visar bara att de vill prisa de där slöaste fotografierna. De som sladdar in med sin tjänstebil i sista sekund och sätter sig vid green med 70-200mm och tar en jubelbild. Visst, de ska ju finnas där, men är det de bilderna som ska prisas som de bästa från året? Ingen tanke, inget nytt eller kreativt.
Bilden är tagen av AP-fotografen David J Philips och ingen skugga över honom. Han kan mycket väl vara specialiserad på golf, han kan ha gått 36 hål den där dagen med tunga objektiv och "säkrat" en bild när Tiger vinner tävlingen. Bilden är viktig för AP, men ska den vinna av alla sportbilder som är insända i just den här klassen, jag vet inte. Ska vi inte kräva mer, är du med hur jag tänker?


Foto: David J Philips

Du är bara bitter för att du inte fick pris tänker du, men så är det inte. Jag tävlade inte ens i POY och till WPP skickade jag in 2 bilder, det har verkligen inte med det att göra. Men jag söker bara nyare historier, berättade på lite annat sätt. Jag kan älska fotografen Axelle de Russé historia från Svalbard, kolla in den här. Men kolla också in hennes hemsida här.
Det finns såklart mycket , mycket mer jag gillar men i vissa klasser vill jag ha mer nytänk.

Roligt med det rörliga berättandet också. Jag tycker det växer från år till år.
Jag har tyvärr bara hunnit se "Field of vision" som är nominerad i WPP:


Field of Vision - Scenes from a Dry City from Field of Vision on Vimeo.

Du som inte jobbar me det här förstår nog inte varför det är sådant tjat om de här tävlingarna. Men de är viktiga för att få historierna att leva längre och höja värdet av oss som berättar dem. Utan att sätta sig på en för stor häst alltså. Jag tycker det alltid har varit väldigt roligt och spännande.
Lärorikt om inte annat, men nu vill jag lära och inspireras mer alltså, i vissa klasser.
I Skandinavien så väntar snart prisutdelningar i de egna tävlingarna. Först ut är Danmark med prisutdelning fredagen den 6/3 i Köpenhamn. Sen kommer Norge med prisutdelningen fredagen den 13/3 i Oslo. Sist ut är Sverige som har sin prisutdelning lördagen den 21/3 i Helsingborg och jag har tackat ja till att hålla i den prisceremonin igen. Såg du att jag gjorde en film om de som är nominerade för första gången? Jag träffar Petter Arvidson, Svetlana P. Jansson, Sarah Hartvigsen Juncker och Hanna Kristin Hjardar.

Se den och så ses vi framöver!

tisdag 18 februari 2020

De nominerade!

Här kommer en film om 4 fotografer som är nominerade till Årets Bild för första gången.
Duktiga och bra med andra ord.
Ta dig en titt och sprid den mer än gärna.

tisdag 11 februari 2020

Mer än fotografi!

Jag lyckas få ihop ytterligare en film i min lilla serie - om just fotografi.
Ta dig en titt är du gullig!

tisdag 4 februari 2020

Årets första fotografiska film med Anna Bank!

Du kollar väl in det här lilla inslaget med några fotografiska tips och en titt in till fotograf Anna Bank.

tisdag 7 januari 2020

Då kör vi 2020 va?

Då kickar vi igång det nya året och det nya decennium också.
2020.
Låter ju bra om inte annat.
Jag ser på nätet att juryn i Danmark är igång för att hitta vinnarna till Årets Pressefoto.
Minns att jag älskade att sitta i juryn, både där och i Norge nu senast.
I år har jag inga uppdrag i någon jury tyvärr.

Jag försöker samla ihop mig och komma igång på riktigt nu, men det går sådär januari-trögt.
Det är som att året inte riktigt vill starta.
På torsdag börjar skolan och efter det kanske det känns lättare.

Du har sett att jag har fått äran att hålla en workshop i Hjo, hemma hos Pieter ten Hoopen va?
Kom gärna med så ser vi till att göra den där helgen oförglömlig.
Läs mer här.

Jag har ett gäng med pitchar jag tänkte jag skulle börja försöka få gjorda men jag väntar nog som sagt till nästa vecka, med mer energi och sånt och kanske inte alla är tillbaka riktigt heller ännu va?

Jag har bytt kontor, sa jag det?
Jag har bytt kameramärke, sa jag det då?
Det är mycket nytt alltså, men ändå lite samma sak.

Begravning i januari. 
Tungt.

Jag såg Albert Wikings fina bilder på Malmö Live igår. 
Så fint det är.
Gå dit du också.

Tiden går.

Jovisst, jag fick in några knäpp till tävlingen Årets Bild jag också, gubben har inte gett upp ännu.
Notre dame stod i lågor och jag tog några bilder.

Men vi kan väl höras va?


tisdag 24 december 2019

Lucka 24 med Martin Slottemo Lyngstad


God Jul såhär på julaftons morgon.
I min lilla kalender har vi kommit fram till lucka 24 och ingen mindre än Martin Slottemo Lyngstad.
En bekantskap jag lyckats bli riktigt förtjust i under året.
Har haft förmånen att lära känna honom lite bättre under året med "häng" både i Oslo, Fredrikstad, Teneriffa och Trondheim.
Under dokumentärfestivalen i Trondheim lyckades vi teama upp oss i ett fotbollsspel och vi var helt omöjliga att besegra.
På Teneriffa låg vi bredvid varandra på en katamaran i Atlanten och slängde upp sushi-bitar i vida bågar som vi fångade direkt i munnen medan delfinerna hoppade på sidan av båten och skålade i öl.
Fina tillfällen och en fin kille alltså. 
Dessutom galet duktig och talangfull.
Som du ser kan jag ösa över honom med adjektiv och det har inte med att det är julafton att göra, han är så jäkla bra bara.

Nu sliter vi upp den sista luckan i min fotografkalender.
Nästan 200 fotografer hann det bli totalt, du finner dem alla i en en spalt här nedan till höger.

Martin Slottemo Lyngstad idag.
Hurra!

Är det några bilder du är extra nöjd med från året?
Året har bestått av mye forskjellig. Kanskje er det variasjonen som har vært mest interessant. 
Det har vært ski-VM, film- og fotooppdrag for A-magasinets sex- spesial, lengre reiser for å dokumentere norske ungdomsklubber, kommersiell portrettfotografering, lansering av dokumentarbok om døden og åtte uker sommerjobb som visuell leder for A-magasinet. 
Jeg blir sjelden fornøyd, men jeg er glad for å jobbe med så mye forskjellig!

Berätta mer?
Til daglig arbeider jeg i dokumentarbyrået Paragon. 
Vi er fire venner og kolleger som driver sammen med en stor variasjon av oppdrag. 
Alle er vi samlet om en felles driv etter å fortelle redaksjonelle historier i film, foto og tekst. For å kunne gjøre det, produserer vi kommersielle reklamefilmer for fine kunder. 
Vi tar oppdrag for aviser og magasiner, i tillegg til å holde workshops og foredrag. 
Jeg har også engasjert meg for det fotojournalistiske miljøet i Norge ved å sitte i styret for Pressefotografenes klubb og DOK-festivalen.






Vad betyder det för dig att fotografera?
Å fotografere betyr for meg en stille leting etter en historie som trenger å vises frem. Det er fascinerende jakt på en stemning, en opplevelse eller et møte som skal, for å være godt, sette seg i magen til den som betrakter.

Berätta om en fotograf som har betytt väldigt mycket för dig och varför.
Jeg har sett opp til mange gjennom livet - det er umulig å velge én. 
Samtidig synes jeg at det norske fotojournalistiske miljøet har mange gode forbilder:
Jeg beundrer Helge Skodvins humor, Knut Egil Wangs finurlighet, Line Søndergaards nærhet, Bjørn Delebekks presisjon, Terje Abusdals eksperimenter, Espen Rasmussens gjennomføringskraft, Therese Sannes åpenhet, Andrea Gjestvangs stilsikkerhet. 

Bare for å nevne noen.

Har du någonsin känt tvivel på dig själv som fotograf?
Daglig! 
Eller hver dag jeg fotograferer. Slik vi har arbeidet de senere årene har det blitt mindre tid til å fotografere. Da føler jeg en stagnasjon og frustrasjon. 
Og en manglende retningssans i hvor mitt fotografi skal. 
Å få muligheten til å jobbe på så mange forskjellige måter er fantastisk, men det er en fare for å bli ok på mange ting - i stedet for å bli virkelig god på én ting. 
For meg blinker de varsellampene ofte.




Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?
Tålmodig. Samarbeidsom. Nysgjerrig.
Lett pinlig berørt.
Uff, det ble seks ord...

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?
«Har du noen spennende prosjekter på gang?». Klassikeren.

När var du riktigt lycklig senast?
Farlig spørsmål! Lykke kommer glimtvis, men jeg prøver å være god på å kjenne når oppstår. Om det er i bilen på vei etter en jobb hvor jeg har møtt spennende mennesker. 
Når jeg kan drikke kaffe på morgenen uten å måtte halse videre i dagen. Når jeg kan bruke en hel sommerkveld med de menneskene som står meg nær. Når jeg kan åpne forseglingen til det nyeste FIFA-spillet og kan kjenne meg 15-år igjen.

Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?
Ikke min greie. Kanskje er det bare fordi jeg ikke tør leve med et valg resten av livet. 
Frem til jeg var 20 år brukte jeg store deler av fritiden på å tegne. 
Om jeg absolutt måtte tatovere meg måtte jeg kanskje funnet frem noen gamle skisser.

Hur är du som bilförare?
Jeg vil kjøre så smooth og trygt som mulig. Null risiko. Andre vil sikkert si jeg er gjespende kjedelig.

När blev du vuxen?
Tror ikke jeg har blitt det helt ennå. Jeg bor i kollektiv, driver dels idealistisk, verdsetter frihet og bruker lite penger. Samtidig føler jeg meg voksen når jeg innbetaler Paragons pensjonstrekk, godkjenner reiseregninger og setter til side arbeidsgiveravgift og kalkulerer budsjetter. Jeg føler nok at jeg er klar for større deler av «voksenlivet» snart - så lenge jeg ikke glemmer å leke.




Vilket är ditt sämsta köp?
Jeg prøver å forbruke lite. Men når jeg først trenger noe, kjøper jeg 90 prosent brukt. 
Det dårligste kjøpet er vel noe ubrukelig til full pris via en nettbutikk som selger ting produsert av underbetalte arbeidere.

I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?
Jeg tror det må bli en slags animasjonsfilm. 
Noe à la norske Knutsen og Ludvigsen: tre unge menn på en gammel buss som kjører rundt omkring og møter masse rare mennesker, situasjoner og steder. 
Kanskje stemmen min kunne vært gjort av en trøndersk skuespiller som har klart å beholde dialekta. 
Så slipper jeg å skamme meg over det.

Vad ogillar du i din personlighet?
Jeg kan bruke lang tid på å konsentrere meg - særlig om oppgaver jeg er middels interessert i. 
Mye tid er kastet bort på ubrukelige spill eller Youtube-filmer om fotballverdens 10 dårligste frispark.

Vad är din bild av total misär?
I de siste årene har jeg besøkt min kjæreste og hennes familie i Brasil flere ganger. 
Der ser jeg en frustrasjon blant mennesker som gir makt til populistiske politikere som helt åpent jobber for økte forskjeller, motarbeider likestilling og neglisjerer verdens klimautfordringer. 
Om jeg i tillegg lytter på P3 Svergiges podcast «Dystopia», som tar for seg problemer verden står ovenfor (som matmangel, krig, ødeleggelse av økosystemet, fake news og overbefolkning), da blir jeg mørk på innsiden.




Vad ogillar du i andras personlighet?
Misunnelse. Grådighet. Likegyldighet.

Vilken levande människa beundrar du mest?
Mine foreldre! Som gjennom tøffe perioder da mine tre yngre søsken var små, oppussing av et gammelt småbruk og krevende karrierer, klarte å gi meg en trygg oppvekst og et sett verdier jeg har satt stor pris på i voksen alder.

Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?
Empati, humor og tilpasningsdyktighet.

Vilken är din största fobi?
Jeg har ingen store fobier, men jeg hater å komme for sent. 
Det er respektløst overfor andre mennesker og gir en forferdelig følelse i magen.

Vad är din största rädsla?
Det må være at menneskeheten tankeløst fortsetter å ødelegge den jorda vi lever på.

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?
Jeg kunne godt tenkt meg at min skjeggvekst hadde bestemt seg for å ta ansvar og bli voksen. 
Overfladisk, men likevel ganske så definerende.

Var skulle du helst av allt bo?
I et lite hus med store vinduer ved havet. Med et fjell i ryggen. 
Ikke alt for langt unna byen og venner. 
Med masse sol.

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?
Lojalitet, åpenhet og humor.




Hur skulle du vilja dö?
I de senere årene har jeg arbeidet med en dokumentarbok om døden. 
Den har i allefall gitt meg noen tanker om hvordan jeg ikke vil dø: Å gå gjennom lang tids sykdom er vondt og slitsomt. Samtidig vil jeg heller ikke dø en brå død. 
Det er så hardt for de som blir igjen. Om jeg får beskjeden om at jeg snart skal dø, vil jeg
gjerne forsone meg med det. Jeg vil heller bruke tid på gode samtaler med mine nære i stedet for å jakte en risikabel behandling for å få noen måneder ekstra.

Vad är din största extravagans?
Jeg kjemper hver dag mot å utvikle ekstravagante vaner. 
Samtidig har jeg blitt glad i fruktig kaffe, god oransjevin og kvalitetsbukser.

När ljuger du?
Så lite som mulig, men mer enn jeg sikkert bør.

Vilken är ditt favorityrke?
Om jeg kunne velge hva som helst ville jeg blitt midtstopper på Liverpool. 
Ellers virker jordmor-yrket vanvittig givende. Da jeg studerte fotojournalistikk ble jeg med på fødeavdelingen for å fotografere min mor i arbeid i noen dager. 
Det yrket virker ekstremt utfordrende og spennende, men samtidig en jobb verdsettes enormt av nybakte foreldre.

Vad är ditt motto?
Jeg har forferdelig få mottos i livet. 
Men jeg husker noen ord som ofte kommer opp i hodet fra da jeg var i praksis på Politiken. Den tidligere fotosjefen Per Folkver, som da var fotograf, irriterte seg over at jeg var for «trygg» på oppdragene jeg løste: «Martin, du må ta flere sjanser. 
Du må tørre å bevege deg dit risikoen for å mislykkes er stor. 
Det er først da det står noe på spill!». Det er vanskelig å etterleve i hverdagen, men å kjempe mot komfortsonen tror jeg vil være min største utfordring så lenge jeg skal fortelle historier.




Nämn några saker du gör när ingen ser dig?
Da legger jeg meg alt for sent etter å ha spilt FIFA i flere timer, akkopagnert med nudler med enorme mengder chili.

Ångrar du något i livet?
Det finnes ting jeg skulle ha gjort annerledes. 
Ting jeg skulle forstått bedre eller situasjoner jeg skulle håndtert på en annen måte. 
Men jeg prøver å la det ligge.

Vad gör du i jul?
Julen feirer jeg med familie i Trøndelag! Det blir juletrehogst med mormor, luftgæverskyting med søsken og turer ut i skogen med mine foreldre. 
Så blir det forhåpentligvis kronet med en god nyttårsfeiring med venner!

--------------


TACK så mycket för all hjälp Martin - du är grym!
Du vill såklart se mer och det gör du på Paragons hemsida och följ honom också på hans Instagram.

Tack så mycket för att du följt med under den här julkalendern.
Som bonus såhär på julafton får du också några filmer som Martin gjort som du kan kolla in här under - håll till godo.

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!




«Josephines verden» (klicka på länken)

Mobbing er synlig, men også usynlig. Hva fører den til? 
Følelsen av å ikke være verdt noe gjorde Josephine deprimert. Det utviklet seg til en spiseforstyrrelse som nesten kostet henne livet. Josephine har få venner i Vesterålen. Hun sitter ofte på det rosa jenterommet og skriver brev til venninnene hun har møtt på nett, som deler lidenskapen for alt som er søtt og rosa. Josephine fant noe godt i en verden hun syntes var grusom. Nå tar hun vare på det. Josephine er redd for å bli voksen.
Del av prosjektet «Fra ungdommen – et portrett av en generasjon, et multimedialt portrett av en hel generasjon, av unge mennesker fra hele Norge i årene etter 22. juli 2011. Prosjektet leter etter deres særegenhet gjennom å dokumentere deres hverdag, verdier og idealer. Det setter dem også i en større kontekst gjennom tidløs tematikk som opprør, sykdom, kjærlighet, rus og drømmer. “Fra ungdommen” er et innblikk i et mangfold du ikke finner uten å lete, og som former fremtiden, akkurat nå, dag for dag. 

Så hvem er de, egentlig? De er barnevernsbarn og fotballproffer, asylsøkere, alenemødre, musikere og kriminelle. De er populære, ensomme, engstelige og drømmende. Sammen er de den neste generasjonen voksne.



The deplorables? (klicka på länken)

I en tale få måneder før presidentvalget i USA beskrev Hillary Clinton Donald Trumps velgere som en kurv av avskyelige mennesker («Basket of deplorables»). Møt fire vanlige amerikanske velgere fra vippestaten Georgia, som forklarer Donald Trumps appell på seg selv og store deler av det amerikanske folk, i videoreportasjen fra USA.

Odvar og Molle (klicka på länken)

Da Odvar Omland ble alene igjen i huset, måtte måltider spises i ensomhet. 
Det var ingen å dele seng med. 
Alt føltes tomt men han bestemte seg: «Jeg skal klare å leve et meningsfylt liv alene i dette huset. Jeg skal lage min mat, besøke min kone og ta henne med på kjøreturer». 
Deretter opprettet han en Facebook-profil, der han begynte å dele erfaringer fra sin nye hverdag. Om minnene, savnet og livet videre med en dement kone.
page5image5760960 page5image5761152page5image5761344

Om mig

Malmö, Skåne, Sweden