onsdag 24 oktober 2018

Är bildjournalistiken död nu?


Idag är det 11 år sedan jag började blogga och 1 år sedan jag på riktigt la av med det.
Visst, det har varit något inlägg då och då men inte alls så många inlägg som förut.
Besöken på bloggen har passerat 2 miljoner vilket känns fint såklart.

Jag läser i branschtidningen Journalisten att anställa pressfotografer har gått ner till runt 60 fast anställa fotografer på dagstidningarna i hela landet.
Av de 5000 journalisttjänsterna i landet så är det såklart obegripligt lite.
Idag är bildkunnandet bland läsarna som störst, fotograferandet som bäst och det snackas hela tiden om det visuella berättandet.

Att utvecklingen och att ledningarna fått ta de här besluten mer eller mindre oemotsagda ter sig såklart väldigt olyckligt.
Facket har inte gjort särskilt mycket för de fotografer som alla varit fackanslutna och det visuella berättandet både i form och foto har försvunnit mer eller mindre på dagstidningarna.
Nu är vi här. 60 anställda.
När jag tänker på nerskärningen av fotograferna och den fullständiga slakten som sker just nu som nästan alla redaktionsledningar tagit beslut om blir jag såklart ledsen.
Och arg.
Det ser för jävligt ut med några få, färre och färre undantag.
Vem kommer få stå till svars för detta?

Jag såg i "min" tidning Sydsvenskan som jag vek 23 år av mitt liv och som jag jobbade hårt för att hålla någon slags fana uppe både som fotograf men också som bildchef ett riktigt bottennapp i somras.
Är vi, eller snarare de här nu, tänkte jag.

Dagens Nyheter har flest anställda med 11 fotograftjänster.
Aftonbladet har 8 och Västerbottens-kuriren med 4 tjänster blir Sveriges tredje största bildredaktionen tillsammans med Sydsvenskan och SmålandsPosten.
När jag började på Sydsvenskan 1993 var vi 33 på bildredaktionen och nästan ständigt med 15 fotograftjänster vilket vi också var när jag var bildchef på tidningen.

Det är lätt att blanda ihop bildjournalistik med anställningsform och egentligen går inte det hand i hand.
Tyvärr tycker jag mig se i de dagstidningar jag bläddrar i att det också skurits ner på bildkunnandet på redaktionen så det är inget som riktigt håller i det och det för också ner kvalitén såklart.
Men låt oss släppa det för ett tag, jag kan komma tillbaka till det längre ner i inlägget om du vill.

--------------

På bilden ovan här så väcker min kamrat Jonas Lindkvist mig i Norrköping.
Det är Peter Holgersson och Josefine Loftenius mask som de använder när det fotograferar hockey som han har på sig.
Tänk att de gick min och Jonas första workshop som vi höll i Västerås för länge, länge sedan.
Vi var och tittade på fotofestivalen Spegla som Eva Lindblad har drivit i tre år nu.
Det är en fin festival och staden Norrköping växer för varje gång jag är där.
Nu lägger hon tyvärr av och jag hoppas att Arbetets museum tar sig an festivalen och driver den vidare.
De främjar ju den dokumentära bilden, vad det nu är?

-----------

Jag skriver sådär för det blev en diskussion i Norrköping om vad som faktiskt är dokumentär fotografi.
Kanske måste man skilja på journalistisk bild och dokumentär - eller så struntar man helt enkelt i att namnsätta den från början.
Namnet är inte det viktiga, det viktigaste är att som läsare/tittare känna att det jag ser är en sann bild OM jag förväntar mig det, inte att det är en fejkad verklighet.
Kan den då vara dokumentär så att säga, vad tycker du?

Jag hoppas att du såg Paul Hansens fina reportage om Ragnar i Dagens Nyheter för någon vecka sedan?
Annars gör du det direkt här?
Varför i det fallet fastna på om det är dokumentärt, konst eller bildjournalistik?
Behöver en bildjournalistisk bild ha någon form av nyhetsvärde?
Då är det inte bildjournalistik, döden är inget nytt.
Reportaget får då klassas som dokumentärt alltså, men det är ju oftast bildjournalistiken också.
Ja, du ser. Det blir snurrigt och kanske oviktigt i slutändan.

I det här fallet vet vi att det är sant och ingen fejk, främst för att det är Paul Hansen som signerat det och hans publiceringskanal Dagens Nyheter står som avsändare.
Kanske är det helt oviktigt, var vi klassar in det, det är ju en fruktansvärt stark och fin berättelse, eller hur?
En sann bildberättare.

Svårt blir det med dokumentärfotografen Sune Jonsson som arrangerade många av sina bilder i Västerbotten när det begav sig.
Är det dokumentärt då?
Ja, för mig är det en dokumentation av Västerbotten och den tid som var.
För mig är det inte så viktigt, om inte fotografen i fråga arrangerar en verklighet som egentligen inte finns.
Men att tanterna eller gubbarna satt i sin stol/säng ibland gör mig inte så upprörd.
Vad tycker du om det här, var går gränsen för vad?




I somras fick jag chansen att fotografera på VM i träskfotboll i Finland.
Det är fint att bli upphämtad av min kamrat Torbjörn Jakobsson  i Luleå och köra över gränsen till Finland.
Fina dagar.
Bilden här ovan är på en av deltagarna i turneringen.
När jag sen kom tillbaka till Umeå så passade jag på att åka till Näsåker där jag spenderade mina somrar när jag var liten.
Jag gjorde en liten film som du gärna får titta på också.



Fotografen Åke Ericson vinner fina internationella priser för sin bok Non Grata och här läser du en fin artikel om honom.
Annars har tiden sedan mitt sista inlägg rullat på fint och jag undrar om inte bildberättandet bara växer och växer på många sätt.

Min vän och kollega Åsa Sjöström ställer ut på Abecita just i detta nu och de hade gjort en liten film om henne som du ser här.

Under året som gått hade jag också chansen att få delta på Danmarks, Norges och Sveriges Årets Bild-tävlingar.
Det var riktigt roligt att få chansen att vara med på prisutdelningarna i de olika länderna.
Många olikheter finns det.
Jag förvånas också över att så pass få svenskar åker till DOK-festivalen i Fredrikstad.
Nu senast var det ett grymt program och jag gjorde en film varje dag som du ser här, här och här.
Snälla du - åk dit nästa år, det är i maj månad och är en mer än bra festival om du gillar bildjournalistik/bildberättande eller dokumentärfotografi.
Ja, fotografi helt enkelt.

Apropå Norge.
Jag blev inbjuden att delta under en helg i Arild i Skåne med ett gäng norska fotografer.
Gamle utbildningsledaren på Oslos fotoskola, Per-Anders Rosenkvist som bor i Arild delar av året håller en helg för fotosnack och samkväm.
Jag är oerhört tacksam för den helgen och så många fina samtal och bilder jag fick vara med under den helgen.
Tack för möjligheten.
Det är Per-Anders med ljusa håret.



På 80-talet när jag började tog vi ibland bilder på bandystjärnor i Västerås där de höll upp fingrarna och visade hur många mål de gjort.
Det har tagits bilder på strutar också och jag har massor med tokiga anekdoter om du bara vill.

I somras såg jag att den typen av "bildjournalistik" är tillbaka och det fick mig nästan att börja gråta.
Det var simmaren Sara Sjöström som låg i vattnet och höll upp fyra fingrar och med det "bevisade" hon att hon faktiskt tagit fyra medaljer.
Det finns mycket i det.
Dels att den tas, vi pratar ändå om sport här där det händer mycket generellt men Sara i poolen med fyra fingrar, bättre måste vi kunna?
Steg 2.
Någon på redaktionen på min gamla fina tidning Sydsvenskan har tyckt, alltså 2018, att den ska publiceras.
Som en berättande bild där läsaren flyttas tillbaka till Sören Boström och 1986.
Hjälp! känner jag.

Tidningen Journalisten har också hängt på UNT-fotografen Sven-Olof Ahlgren och du ser den lilla filmen här nedan.




I samma tidning uttalar sig PFK:s ordförande Sanna Emanuelsson om att trenden på dagstidningarna snart måste vända.
Jag tror tyvärr det tåget redan har gått och ingen kommer behöva egentligen stå till svars för det.

Jag har hela tiden önskat så hårt att om bara en tidning kunde gått mot strömmen och såklart hade jag önskat att det hade varit just Sydsvenskan som gjort det.
När man kom in på gamla redaktionen hängde det massor med diplom för den fina formen/redigeringen och bildjournalistiken som bedrevs på tidningen.
Visst, där fanns framgångsbevis på bra texter också men det var långt överhängande för form och foto.
Så när det skulle skäras ner eftersom ägarna inte var nöjda med den vinst som gjordes så kapade man just det. Redigerare och fotografer skulle bort.
Obegripligt såklart.
För mig är det en form av igelkottsförsvar.
Tidningen skulle bedriva samma sak med färre i personalen och det har vi alla fattat vid en nerskärning men att man ska göra lika bra produkt utan 2/3 - delar av det journalistiska arbetet finner jag svårt.
Någon redigerare och några fotografer är kvar och ingen skugga på dem såklart, de kämpar på.
Men allt för ofta ser det tyvärr för jävligt ut och krisen växer och läsarna sviker.

Jag är inte så naiv att jag tror att det gått superbra även om man behållit fotografer/redigerare men det hade varit så spännande  att se hur det sett ut idag om någon vågat göra det.
På många sätt håller bildjournalistiken på att dö, yes.
Samtidigt har den aldrig varit bättre.
De gamla publiceringskanalerna försvinner och det kommer nya sätt in på marknaden.
Årets pressfotograf Christoffer Hjalmarsson gick till SVT och fortsätter sitt bildberättande där.
På många sätt är det en spännande framtid och den som håller ut och kan försörja sig så hoppas jag likt Sanna Emanuelsson på en ljusare framtid.
Jag tror dock dagstidningståget har lämnat perrongen för länge sedan.
Kanske är det pressfotografin som håller på att dö - inte bildjournalistiken.

Vi hörs!

tisdag 23 januari 2018

Lite rörliga grejer om Fotografi



Jag försöker komma igång med filmandet såklart och testar så mycket jag bara kan.
Dels försöker jag göra "riktiga" filmer men så tränar jag också genom att göra små fotografiska rapporter.

Idag släppte jag en ny film om Årets Bild som du ser här ovan, men jag har också hunnit med några till.
Kanske kommer det mer, men jag vill att du går in och prenumererar också.
Okej?







söndag 31 december 2017

Summeringen av 2017

2017 var året som jag egentligen slutade blogga på.
Men eftersom jag under några år summerat året som passerat så tänker jag att kanske kommer jag ångra att jag inte gjorde det även 2017.
Så detta inlägget är mest för mig själv och mina egna minnen.
Om jag nu skulle vilja så hittar jag 2013, 2014, 2015 och 2016 på tidigare inlägg.

Jag vet egentligen inte vad jag minns bäst från det här året.
Som du ser på bilden ovan så var jag åtminstone i New York i december, jag fick ett stipendium av SJF, tack för det.
Jag fick där också möjligheten att träffa både Jonas Gustavsson och Pontus Höök.
Fint, himla fint och den där frukosten vi hade Jonas, grym.

Året började fint med Årets Bild i Danmark och Sverige, det gick i Linköping 2017 och jag fick äran att vara confrensier vilket är himla roligt. Nu var detta i mars, men ändå.
Tyvärr fick jag väldigt ont i huvudet sist, precis när det drog igång.
Jag hade spelat in en liten film som skulle spelas upp när jag gjorde entré men tyvärr försvann ljudet och det blev ju lite synd såklart.



Fotografiskt har det varit sådär ärligt talat och jag ser ju att jag försvinner mer och mer från det som varit mitt liv, pressbilden och dagstidningsvärlden.
Ja - det är sorg över det.
Men jag hittar nya vägar och detta har långt ifrån det varit ett dåligt år, tvärtom.
Jag har haft himla roligt och när jag kollar genom mina målsättningar så har vissa bockats av och vissa har jag inte klarat av.
Inga stora grejer men jag sätter upp nya mål för 2018 och testar igen.

Just ja!
Året började ju förresten med en superhelg i Mölle tillsammans med fina Peter Claesson, Karl Melander, Leif Å Andersson och Jörgen Johansson.
Sådan bomull får man inte särskilt ofta.
Tack!

Jag fick också möjligheten att göra 2 filmer om två kollegor och vänner.
Jörgen Johansson och Åsa Sjöström, kan du inte kolla in dem är du gullig.





Vi lyckades få ihop 5 nummer av Lyckligt Lottad även det här året och det känns också himla fint.
Jag är också glad för att jag fått chansen att jobba lite för SvD, de är duktiga där tycker jag.
Men även några magasin har hört av sig och det är roligt tycker jag.
Finns mycket att jobba med.


I maj fick jag möjligheten att åka till Norge på fotofestival  (DOK:17) och såklart kunde jag inte låta bli att göra en film om det, du ser den här.
Det är en grym festival som jag tycker du ska försöka åka på nu 2018.


Sedan kom sommaren.
Det var väl egentligen en skitsommar på många sätt här hemma, men jag hade trots det min bästa privata resa någonsin, till USA den här sommaren.
Jag fick se så mycket, jag kände lugnet och det var himla spännande.
Så fick jag också se Alcatraz äntligen.



Jag fick också chansen att vara med i bokprojektet "Last Night in Sweden".
Att göra eller få vara med i bokprojekt är alltid roligt och speciellt.
Jag blev inhyrd för att bevaka en övning på Revingehed i Skåne, bilden som publicerades i boken ser du här nedan.


Jag bevakar SM i friidrott som gick i Helsingborg,
Där låg jag med mina lilla lensbaby,  i vattengraven en kväll och fotograferade 10000m-löpare.
Det var fint.
Jag gillar verkligen den där tonen ibland.


Sen kom nog hösten mer eller mindre och det här året har det varit fullt med resor faktiskt.
Men jag summerar inte dem här, jag bara vet att det är så.

2017 bestämde jag mig också för att göra en film i månaden och jag får alltid mycket frågor på sånt, när jag bara gör utan uppdragsgivare.
"Men varför gör du det där?"
Det förvånar mig alltid att kollegor tycker det verkar vara så onödigt på något sätt.
För mig är det en bra skola såklart och dessutom någon form av marknadsföring.

Jag har klippt ihop filmerna till en film men den är för tung för att ladda upp idag med den lilla pucken jag sitter med.
Men här kommer filmerna.













Blogginlägg? 
496 (sämre såklart)

Årets konsert? 
U2 i Dublin med fint sällskap.

Årets tidning? 
Eyewitness.nu

Årets resa? 
USA på sommaren

Årets restaurang? 
Tim Raue i Berlin

Årets häng? 
Mølle, Gotland, Dublin

Årets film? 
Korparna, som jag tänkt på den.

Årets förhoppning om 2018?
Jag hoppas på ett grymt år såklart, vem gör inte det?
Jag gissar och hoppas att det blir mer film för mig, det är himla roligt.
Nu ska jag se till att komma över den här kvällen.
Sen blir det nya planer, jag lovar!
Jag hade blivit så himla glad om du går in på Youtube och prenumererar på mig.
Där kommer du finna mer under 2018, jag kommer också hålla fler workshopar i "från still till rörligt".
Håll utkik alltså.

Jag är också himla glad för att 24 nya fina fotografer ställde upp på en julkalender nu i december.
Du hittar faktiskt alla samlade till höger i spelaren här.
Det ligger mängder med fotografer där, över 150 stycken.
Så rolig samling tycker jag.

Men nu.
Ha ett himla fint 2018!


söndag 24 december 2017

Lucka 24 med Joachim Ladefoged


Nu är vi framme vid julaftons morgon och årets sista lucka.
I den döljer det sig ingen mindre än Joachim Ladefoged.
Ännu en otroligt duktig fotograf och dessutom en fin kille. 
Han var med och startade bildgruppen VII. När dem hade en föreläsningsdag, eller om det var en helg i London för länge sedan var jag där. 
Joachim var bäst av allihop, ödmjuk och pedagogisk i sin föreläsning där han började från början och slutade såklart där han var just då. 
Han rundade av med sitt Mirror-projekt som var helt fantastiskt och den där filmen han visade slog oss alla med häpnad.
Jag har alltid gillat Joachim och skulle nog ranka honom som en av de allra bästa.
Det var en ära att ibland få sitta bredvid honom på MPC under OS i Aten (2004) och kolla vad han hade hittat på under dagen.
Alltid något helt annat, något nytt och som jag sökt efter de där bilderna i efterhand men inte lyckats.
Du förstår att det är stort för mig att få med honom också i den här julkalendern och att han får bli årets tomte på självaste julafton är väl rimligt, eller hur?
Idag jobbar Joachim på Jyllands-Posten i Århus.

Med stolthet och glädje önskar jag er alla en riktigt GOD JUL och vilken start på julafton, eller hur?

Joachim Ladefoged mina damer och herrar!

---------

Är det några bilder du är extra nöjd med från året?
Ja heldigvis har jeg været så heldig, at komme på et par spændene opgaver i år. 

Berätta mer? 
Jeg var på Philippinerne for a lave en opgave om bla. børn der vokser op uden deres forældre som arbejder i udlandet, og der fik jeg så også tid til at lave præsidents Dutertes war on drugs, men der har også været en anden tur til Ghana hvor jeg lavede en historie om boksning som en vej ud af fattigdom. Det blev da også til et par fine opgaver i Danmark bla. en Dragrace festival og et borgermøde om de nye F-35 fly som larmer dobbelt så meget som de gamle F-16 de aflyse. 
De første opgaver var historier jeg selv tog initiativ til og det har været kendetegne for alle mine år som fotograf, at de bedste historier oftest er dem hvor jeg selv tænker at det kunne være en god historie.




Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?
Ambitiøs fotograferende glad familie far.

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?
Træner du stadigvæk lige så meget som du plejer?  

När var du riktigt lycklig senast?
Sidste måned, da min datters U10 pigefodboldhold som jeg træner, vandt et fodboldstævne i Århus. 
Se de piger glade og hæve en fin pokal var stort ;-) 




Vad är du rädd för?
Sygdom.

Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?
En pinup af min hustru, vil passe godt på den højre arm.

Hur är du som bilförare?
Jeg vil sige god og kun lidt utålmodig.

När blev du vuxen?
Da jeg som 31 årig fik mit første barn.

Vilket är ditt sämsta köp?
Min forrige bil, en Toyota, den var alt for kedelig.




I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?
Aaa skal vi ikke sige Ryan Gosling :-)

Vad ogillar du i din personlighet?
At have svært ved at tilgive folk der har såret mig. 

Vad är din bild av total misär?
Ikke at give det en chance, ikke at prøve eller kæmpe for noget.

Vad ogillar du i andras personlighet?
Nærighed og dovenskab.

Vilken levande människa beundrar du mest?
Jeg beundre min hustru hver dag.

Vilken är din största fobi?
Jag har faktiskt ingen fobi. *Jinx Jinx*




Vad är din största rädsla?
At der skal ske mine nærmeste noget.

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?
Min hage.

Var skulle du helst av allt bo?
I Danmark, hvor jeg bor i dag, men måske med en lille lejlighed på Manhatten ved siden af.

Vad ogillar du i andras personlighet? 
Vores Empati, som jeg føler vi i den grad mangler lige for tiden, med #meetoo og en vis Twitter galning i USA.

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?
Deres venskab.

Hur skulle du vilja dö?
Hjemme omgivet af mine børn, børnebørn og oldebørn og med et smil på læben.




Vad är din största extravagans?
At bo lækkert når vi holder sommerferie i Sydfrankrig.

När ljuger du?
Jeg lyver da aldrig……...

Vilken är ditt favorityrke?
Fotograf (når opgaverne er gode)

Vad är ditt motto?
At hvis du virkelig vil noget og arbejder for det så lykkes det faktisk ret ofte. 




Nämn några saker du gör när ingen ser dig?
Ha ha, spiller spil på min iphone, og måske liiiige tager en middagslur på sofaen. 

Ångrar du något i livet?
Nej egentligt ikke, men måske lidt at jeg aldrig nåede at bo i New York inden vi fik børn.

Vad gör du i jul?
Være sammen med min dejlige famile, slappe af , sørge for ikke at blive for tyk, og køre nogle lange cykelture med mine venner.

---------

Tack så mycket Joachim för hjälpen och cykla försiktigt.
Bilderna till det här inlägget är såklart tagna av Joachim och du finner hans hemsida här.

Tack också till dig som följt årets kalender, nu är alla fotografer samlade till höger på den här bloggen.
Alla års luckor ligger där, gå in och hitta dina favoriter.

Följ mig gärna på Youtube och Instagram är du snäll.
Min egen hemsida finner du här om du skulle vilja kolla lite på den också.

God Jul & Gott Nytt år!

/LarsD



lördag 23 december 2017

Lucka 23 med Helge Skodvin

När jag fick recensera boken "240 Landscapes" till Bergens tidene blev jag väldigt glad.
Jag förälskade mig direkt i den här killen.
Helge Skodvin heter han och vi är framme vid lucka 23.
Jag har aldrig träffat honom men vet att jag gillar honom mycket. 
Hans sätt att hitta projekt och berätta dem är suveränt. När jag förhörde mig om honom hörde jag bara fina ord om honom och när jag sa hans namn för en kollega blev han nästan tårögd. 
Jag bara vet att det är en bra människa det här.
Det gör såklart att jag blev otroligt glad och stolt att han ville vara en lucka i min kalender.
Nu öppnar vi den va?

Helge Skodvin mina damer och herrar, låt oss resa till Bergen, Norge.

Är det några bilder du är extra nöjd med från året?
Det er det. 
Jeg er glad for at jeg klart å fotografere rundt 10 bra bilder til min neste fotobok ‘A Jungle out There (har et strengt mål om å fotografere minst 8 gode bilder i året til dette prosjektet). Og jeg er glad for at jeg fikk til en stor sak om ferger for D2 i sommer. 
Så er jeg fornøyd med at jeg klarer å holde oppe trøkket på min egen julekalender. 
Har en plan med dette.

Berätta mer?
Og jeg er happy med et bilde jeg tok av Dronning Sonja, og en del andre oppdragsfoto. 
Jeg finner en stor tilfredstillelse av å løse jobber, også kjedelige jobber, på en ok måte. 
Jeg tenker ofte at jeg er som den japanske forfatteren Murakami sier; "en kulturell snømåker» Man gjør en oppgave så godt man kan. Snøen er måket vekk, oppkjørselen ser bra ut. Men om natten snør det, så neste dag er det samme. 
Man måker snø, man løser problemet. Men om natten snør det igjen, man måker snø, løser problemet, osv. Mange fotojobber handler om å løse et visuelt problem. 
Det er jeg god til. 
Jeg har et par forskjellige personligheter som jeg bruker til forskjellige jobber og prosjekter. "Santa Skodvin" fotograferer julekalender. "Dirty Helge" fotograferer diverse repostasjer og saker. 
"Fotograf Skodvin" gjør alle de streite jobbene, de som betaler det meste av husleien. "Helge Skodvin" gjør alle de store prosjektene. 
Heldigvis er de fire gode venner.



Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?
Snill, ivrig, entusiastisk, engasjert og melankolsk.

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?
Hei, hva driver du med da?

När var du riktigt lycklig senast?
Hmm. Jeg har en ganske lav terskel for lykke. Drikke en øl mens jeg hører på musikk og lager lørdagspizza. 
Slå av lyset inne i leiligheten å se ut i gaten når snøen faller. 
Sitte 45 min i kirken hver tirsdag ettermiddag å høre barnekoret øve gjennom veggen. Sånne ting. Hverdagslykke.

Vad är du rädd för?
Som far til tre jenter så er jeg jo selvsagt redd for at det skal skje noe med de. 
Eller at vi oppfører oss så dumt at verden blir et mye dårligere sted å være for de som kommer etter oss.



Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?
Helt totalt uaktuelt. 
Men hvis jeg måtte og siden jeg er Liverpool-fan, så hadde det blitt en diskret YNWA(You Never Walk Alone) bak kneet. 
Tatoveringer er det mest kjedelige som finnes.

Hur är du som bilförare?
Ganske avslappet, holder fartsgrensen og følger trafikkregler. 
Har kjørt bil i 25 år uten å være innblandet i noen trafikkulykker. 
Men de siste 12 mnd så har jeg blitt påkjørt tre ganger! En eldre dame kjørte inn i meg på venstresiden og en hjort(rådjur) hoppet i bilen på høyesiden(i 80km/t). 
Så ble jeg påkjørt av to kinesiske jenter på Færøyene. 
Det var nok årets mest surrealistiske opplevelse.

När blev du vuxen?
Jeg ble for alvor voksen den dagen min far døde.

Vilket är ditt sämsta köp?
Jeg kjøpte noen alvorlig dyre sko i Paris en gang. Over 3000 kr.
Vi ble ikke venner. 
Feil størrelse var de også. Det står i skapet. 
Jeg ser strengt på de av og til, men de virker likeglad.

I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?
George Clooney uten tvil. 
Jeg synes vi ligner ganske mye.
Wow, du ligner på George Clooney, sier folk til meg veldig ofte.



Vad ogillar du i din personlighet?
Jeg kan være dårlig til å høre etter når folk snakker. 
Jeg flyter avgårde å begynner å tenke på andre ting. Ikke bra.

Vad är din bild av total misär?
Alvorlig syke barn.

Vad ogillar du i andras personlighet?
Griskhet og gnitenhet.

Vilken levande människa beundrar du mest?
En av de mest definerende opplevelsene for meg var Twin Peaks i 1990-1991. 
Så det var stort å se "Twin Peaks, The Return» nå i sommer/høst. 18 episoder som viste en helt nt måte å fortelle på. Ikke så definerende som for 25 år siden, men imponerende(og irriterende). 
Og en slutt som er den mest skremmende jeg noensinne har sett. 
Så det må bli David Lynch.
Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?
Å ha mange følgere på Instagram, eller være god til å legge på morsomme filtre på Snapchat. 
Helt meningsløst.

Vilken är din största fobi?
Svømme på dypt vann.



Vad är din största rädsla?
Jeg så episode 1 av en serie som heter Room 104 på HBO forleden kveld etter at alle i familien hadde lagt seg. 
Det angrer jeg på. Da ble jeg skikkelig redd.

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?
Jeg har en liten hake og kompenserer med å ha skjegg. 
Skulle gjerne sett litt mer tøff ut.

Var skulle du helst av allt bo?
Er veldig happy med å bo i Bergen, men jeg skulle gjerne prøvd å bo i New York, selvsagt.

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?
At de er til å stole på og at de holder ut med meg.

Hur skulle du vilja dö?
Med støvlene på mens jeg hugger ved. 
I en alder av 109.

Vad är din största extravagans?
Drikke et glass grappa på en helt vanlig tirsdag.



När ljuger du?
Aldri (*1) 
Men jeg forteller ofte barna mine store skrøner, som ikke er helt sanne. En slags alternativ sannhet. Da stønner de og sier "Åh pappa!" Men jeg tror de egentlig liker det.

Vilken är ditt favorityrke?
Hver gang jeg er på et skikkelig snekkerverksted så rykker det i meg. 
Lukten av tre, lyden av sag, fagspråket. 
En radio som spiller "Dreams" med Fleetwood Mac i bakgrunnen. Kaffe og matpakke. Sånne ting. 
Jeg holder hele tiden på med å bygge ting i leiligheten vår.

Vad är ditt motto?
''You've got to get obsessed and stay obsessed,''
Hotel New Hampshire, John Irving.

Nämn några saker du gör när ingen ser dig?
Når jeg er aleine på kontoret kan jeg av og til se et sammendrag av "Mirakelet i Istanbul", altså finalen i Champions League mellom Liverpool – Milan fra 2005. 
Da kommer ofte tårene. 
Jeg er enkel sånn.

Ångrar du något i livet?
Det er noen ting jeg ser at jeg kunne gjort annerledes. 
Men angre? Nei, det går ikke. 
Alt det jeg burde ha gjort annerledes er jo en del av den jeg er nå.

Vad gör du i jul?
Ligger helt strak på sofaen etter én måned med intensiv julekalenderfotografering. 
Får marsipan og grappa intravenøst rett i armen.

(*1)  I dette intervjuet har jeg løyet én gang. Kanskje to.

-----

Haha, du är för härlig Helge, tack så mycket för hjälpen. 
Bilderna i den här luckan är såklart tagna av Helge.
Kolla in hans hemsida direkt är du snäll.

Imorgon är det julafton och du möter årets sista fotograf i lucka 24.
Ta den innan allt stök som julafton för med sig.
Vi ses va?


Om mig

Malmö, Skåne, Sweden