onsdag 2 december 2020

Lucka 2 - Marte Christensen


Det var på en restaurang, lite norr om det kungliga slottet i Oslo som jag bekantade mig med Marte Christensen första gången. 
Jag satt i juryn i den norska Årets Bild tävlingen och på välkomstmiddagen kom hon och satte sig bredvid mig. Det blev en ny fin bekantskap. Vi var alltså båda en del av juryn det året och sedan dess följer jag henne på olika kanaler.
Hon hade cyklat i snön till middagen förresten och det var januari.

Ja, men då är vi framme vid lucka 2 och här står ingen mindre än Marte Christensen med en bild i famnen. Jag har gjort den här kalendern några år nu och ingen har hittills varit så snabb med att lämna sin lucka. Bara det gör mig glad såklart och nu ska du också få lära känna henne lite.

Marte Christensen - mina damer och herrar!

--------


Hur har coronapandemin påverkat dig?

Mye, på mange plan. Men sånn helt konkret: Jeg har startet Videodama AS. Videodama er allsidig og lager både dokumentarer og tar oppdrag som fotograf og videojournalist - og det hender til og med at hun skriver tekster. Etter snart ti år med fullt trykk som fast ansatt og fulltidsvikar i ulike redaksjoner, opplevde jeg midt i koronapandemien at et vikariat ikke ble forlenget. Da måtte jeg tenke nytt.


Är det några bilder du är extra nöjd med från året?

Ja, jeg har flere jeg vil trekke frem fra dette spesielle året.


Berätta mer?

Reisen til Bergamo i Italia sammen med Aftenpostens Europa-korrespondent Eirin Hurum var utrolig sterk. Eirin er en vanvittig arbeidssom og grundig journalist, og når jeg ser tilbake på hva vi leverte derifra, så forstår jeg nesten ikke at vi rakk alt sammen på én uke. Forarbeidet var helt avgjørende. Vi hadde kontaktet folk i Italia fra Norge og fått avtaler med mennesker i den dypeste sorg som ville dele sine historier. Det ble korte og intense møter, der livserfaring ble helt avgjørende for min del. 40 år gamle meg kunne møte disse menneskene på en måte som 20 år gamle meg aldri hadde klart. Man skal finne balansen mellom å være der sammen med dem og dokumentere med kamera, men ikke trå over grensene til mennesker i sorg. Et konkret eksempel var da datteren i den ene familien brøt sammen i gråt mens moren fortalte hvordan bestefaren pleide å komme hver morgen for å passe på barnebarna mens foreldrene dro på jobb. Han ringte alltid i en liten bjelle som fortsatt står på hylla, for å varsle sin ankomst. Sorgen og sjokket over det plutselige tapet av ikke bare bestefaren, men begge de spreke besteforeldrene som bodde rett i nærheten og hadde vært en sentral del av hverdagen, var ikke til å bære. Kameraet mitt stoppet å ta bilder mens jenta hulkgråt, og i stedet rant mine egne tårer ned bak munnbindet. Her er portrettet jeg tok av familien:






 

Jeg var også i Paris da byen åpnet etter åtte uker i lockdown i mai. Vi fulgte en ung lege som også var nybakt mor, og det var en enorm kontrast mellom det hun sto i på jobb og livet hjemme.







I tillegg fant jeg på hjemmekontoret i kjelleren roen til å klippe sammen opptak jeg gjorde med bestemoren min for et halvt liv siden. Jeg hadde ikke sett på opptakene på 18 år. De lå på gamle mini-DV-kassetter som måtte digitaliseres. Det ble til en personlig film som ble publisert av Aftenposten, i forbindelse med 75-årsmarkeringen for andre verdenskrig.


Du ser filmen här.


Personlig har jeg også i 2020 hatt glede av å fotografere og lage musikkvideoer med et punkband. Jeg jobber fortsatt med å få de til å oppleve det som naturlig at jeg henger rundt med kamera og kommer tett på. 


Du ser musikvideon här.


Vad betyder det för dig att fotografera? 

Det er livet mitt, noe jeg aldri blir lei av og stadig dykker dypere inn i. Bilder appellerer både til følelser og intellekt. Det er et sterkt kommunikasjonsmiddel. 


Vad skulle du göra om du inte längre fick, eller inte längre kunde fotografera? 

Det kunne vært mye forskjellig. Det å jobbe med, forstå og møte mennesker er viktig for meg. Jeg ville nok likt å være alt fra psykolog, til politi eller lærer.


Har du någonsin känt tvivel på dig själv som fotograf? 

Absolutt, og med god grunn. Som ung fotograf så jeg bare hvor gode dyktige kolleger var, og det fortsatte jeg med mens jeg selv utviklet meg. Men på et eller annet tidspunkt begynte jeg å si til meg selv: "Dette begynner å likne på noe. Du er ikke så verst!"

Nå fotograferer jeg med mer selvtillit enn før. Det er deilig å ha kommet dit. 


Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?

Jeg får ofte høre at jeg er empatisk og diplomatisk. Jeg har alltid vært målrettet og hardtarbeidende. Og så har jeg blitt litt mindre godtroende etter mange år i gamet, du vet — virkeligheten overgår fantasien osv ...


Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?

Du mener når vi møtes digitalt? I går møtte jeg to venninner på videochat. Det var hyggelig. Vi snakket om livet og tok et glass vin — en av oss i Lofoten, den andre i Oslo og meg på hyttekontor på fjellet.


När var du riktigt lycklig senast? 

Jeg blir glad når jeg finner den rette balansen mellom online og offline. Og gjerne når de andre hjemme også gjør det. Vi er ikke blant de foreldrene som setter strenges grenser på skjermtid. Mannen min jobber enda mer enn meg, og er redaktør i nettavisen Shifter.no som skriver om nettopp tech-gründere. Hva får vi og hva mister vi når vi er pålogget store deler av dagen? Dette er jo ett av vår tids store dilemmaer.  Å la hjernen hvile fra konstant input har vist seg å være avgjørende for kreativiteten. Å feste blikket på horisonten er godt for et par øyne som daglig sitter foran en skjerm. Har du hørt at "likes" gir mye av den samme gledesfølelsen som en klem – begge deler er en bekreftelse. For meg trumfer fortsatt klemmen! Kanskje vi merker akkurat det bedre nå som vi ikke kan klemme så mye? 





Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?

En av mine aller første og største fotografforbilder Paal Audestad, mannen som slapp meg inn da jeg ringte på i Dagsavisen som 19 åring og spurte om jeg kunne få praksis der, har tatovert et gammelt Leica-kamera på skulderen. Kanskje jeg skulle valgt Canon 10D, det kom tidlig på 2000-tallet og var det første digitale speilreflekskameraet jeg fikk mellom hendene. Det ble «min bane», og har i oppdaterte versjoner vært mitt arbeidsverktøy siden. Da videomuligheten kom med 5D i 2008, begynte jeg umiddelbart å utvikle meg fra fotograf til også å være videojournalist. Nå er jeg i ferd med å gå over til speilløse R5, og er spent på om det er en ny gamechanger for min del — med stabilisator i huset. 


Hur är du som bilförare?

Siden du spør, så kan jeg nevne at jeg fikk komplimenter av kollegaen min for presisjonen på lukeparkeringen i de trange gatene i de italienske landsbyene vi besøkte i Bergamo. Jeg kjørte også bil i Paris i mai. Åtte filer rundt triumfbuen. Det gikk fint!


När blev du vuxen?

Godt spørsmål. Kanskje da jeg ikke lenger var redd for å overnatte på hytta alene? Det er ikke så lenge siden...


Vilket är ditt sämsta köp?

Jeg har en forfattervenninne som laget et humoristisk bruktsalg av alle klærne hun ikke bruker, men har kjøpt i håp om å se pen ut. Så serverte hun en liten historie om hvert plagg, om hvor fin hun hadde sett for seg at hun skulle være i dem og hva som var realiteten. Det var inspirerende – og veldig morsomt. Jeg har også kjøpt for mye klær i mitt liv. Nå prøver jeg å forbruke mindre.


I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?

Haha. Claire Danes? Hun er omtrent like gammel som meg og jeg har fascinert fulgt henne siden hun spilte femtenåringen Angela i serien My so-called life på 90-tallet. Homeland er en seriefavoritt.


Vad ogillar du i din personlighet?

Jeg kan oppleve meg selv som litt intens når jeg setter i gang med noe som engasjerer meg. Det er både gøy og slitsomt.


Vad är din bild av total misär?

Barn i krig.





Vad ogillar du i andras personlighet?

Må tenke litt... Folk som skal fortelle deg hvordan alt henger sammen uten at du har spurt om det, kan være litt irriterende.


Vilken levande människa beundrar du mest?

Det er mange! Kan jeg si venninnene mine? Da jeg fylte 40 i år kunne jeg ikke ha stor fest, og måtte «nøye meg» med å invitere ti gode venninner. Det var utrolig hyggelig. For en glede å ha slike sterke, morsomme og kloke folk nært i livet. Jeg beundrer dem for sitt engasjement på ulike arenaer, sin varme og sitt pågangsmot. 


Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?

"Ungdommen" i folk som ikke er unge. Nå er vel det strengt talt ikke en egenskap, men man skulle nesten tro det slik samfunnet dyrker den. Jeg tenker at vi voksne må verdsette vår livserfaring og levde liv mer. Ikke ønske oss en evig ungdom. Nå snakker jeg til meg selv også. Men også til arbeidsgivere, for eksempel. 


Vilken är din största fobi?

"Mannen med ljåen". Det er alle lydene jeg har hørt opp igjennom når jeg slukker lyset for å legge meg å sove alene rundt omkring i verden. Har noen brutt seg inn? Kommer noen for å ta meg nå? Er jeg trygg? Den blir stadig svakere. Jeg nevnte at jeg sover alene på hytta?


Vad är din största rädsla?

En ny stor krig. Polarisering og rabbit holes. Uvitenhet.


Vad gillar du allra minst med ditt utseende?

Nå kom jeg på en komisk historie! Sønnen min studerte ansiktet mitt på nært hold og sa:

- Du har bart, du har rynker, men du har iallfall ikke monobryn! 


Var skulle du helst av allt bo?

På Vålerenga. Det er et sjarmerende nabolag sentralt i Oslo, der jeg har bodd hele livet, bortsett fra de tre årene jeg studerte foto i London og det ene året på folkehøyskole på Skjeberg.


Vad värdesätter du mest hos dina vänner?

Jeg var jo inne på det tidligere. Men kan legge til at med alderen blir vennskapene nesten enda viktigere. Jeg verdsetter at mine venner forteller meg hvordan de har det. Livet går opp og ned, og det er fint å ha noen å dele det med.





Hur skulle du vilja dö?

Mens jeg går tur i fjellet som gammel dame? Og selv om jeg hverken er døpt, konfirmert eller gift i kirken, så vil jeg ha min begravelse i Vålerenga kirke. Det er noe med den kirken som går utover gudstro. Den er viktig for folk i denne bydelen.


Vad är din största extravagans?

Det må være den dyre landeveissykkelen min. Til mitt forsvar bruker jeg den mye.


När ljuger du?

Til mannen min om hvor mye penger jeg brukte på den sykkelen. En unødvendig løgn. Jeg fikk den til en god pris, så egentlig var det sant at den var "billig".


Vilken är ditt favorityrke?

Det finnes så mange viktige yrker. Lærere står høyt i kurs hos meg. Å se, møte og undervise barna som vokser opp, er noe av det viktigste vi gjør.


Vad är ditt motto?

Det der blir fort klisjé, dessuten endrer det seg jo litt hele tiden. 


Nämn några saker du gör när ingen ser dig?

Jeg snakker med meg selv!  


Ångrar du något i livet?

At jeg trodde at jeg MÅTTE være på jobb da min eldste sønn begynte på skolen. Som en pliktoppfyllende idiot kastet jeg ham inn i oppstillingsrekka etter at de var blitt ropt opp, og løp av gårde til jobb mens de andre foreldre hadde tatt seg fri og sto der som trygge støtter. Jeg er fortsatt opptatt av å levere på jobb, men har nå forstått at i visse tilfeller kommer andre ting foran. 


Vad gör du i jul?

Forhåpentligvis så tillater smittesituasjonen at vi kan reise på hytta sammen med familien. 

Da skal vi gå masse på ski, spille kort og spise god mat. Det kommer til å bli veldig godt etter dette spesielle året!


------------


Tack så mycket för hjälpen Marte och hoppas du får en fin december och jul & nyår också.

Du vill såklart se mer och lättast är att gå till hennes hemsida som du finner här.

Följ MarteInstagram också.


Jag ser att Aftenposten söker en bildjournalist och den tjänsten skulle väl passa dig perfekt Marte, jag håller tummarna för dig - oavsett.


Imorgon klockan 06:00 öppnar vi nästa lucka. Du hänger väl med?


Marte skriver också: Dette skjedde også i 2020: Brexit!

Jeg var i Brussel da Brexit omsider var et faktum. Noen briter gråt mens de pakket ut av kontorene, mens representanter fra Brexitpartiet jublet og fleipet med å pudre nesen til forbildet Margaret Thatcher. På det siste bildet forlater Nigel Farage EU-parlamentet for godt mens han roper «Thank you and good bye!» til pressekorpset.




tisdag 1 december 2020

Lucka 1 - Jonas Classon



Ja, men då var vi framme vid årets julkalender, vad roligt. Jag har 24 spännande fotografer som publiceras varje morgon klockan 06:00 enda fram till julafton.

Vi börjar med Jonas Classon som står och blickar uppåt, efter fåglar förmodligen. En ganska ny bekantskap, hans fina bok "Svart Album" kom hem i brevlådan och det är riktigt fina grejer det. Det snurrar massor runt Jonas just nu så det är ingen dålig start på årets kalender. Ingen slump såklart och varför det snurrar kommer du inse under "resans" gång och längre ner finner du fler länkar med inslag han medverkat i sista tiden. Det är en mäktig och gripande historia Jonas, trots sina unga år, skaffat sig. Läs på och sätt dig in i det också. Köp hans bok!

Det är såklart en ära att få öppna julkalendern 2020 med just Jonas Classon.


Så lucka 1 i julkalendern 2020. Jonas Classon mina damer och herrar!


Hur har coronapandemin påverkat dig?

Jag kom med nöd och näppe hem från Falklandsöarna 16 mars i år innan världen stängde ned. Mina utlandsuppdrag, föreläsningar, utställningar och workshops blev därmed också uppskjutna till bättre tider. Pandemin gav mig dock ett hålrum i kalendern att slutföra mitt bokprojekt ’’Svart album’’ vilket jag är mycket tacksam för.


Är det några bilder du är extra nöjd med från året?

I början på året fick jag en dröm uppfylld. Att möta kungspingvinerna på Falklandsöarna. De bilderna ligger mig varmt om hjärtat.





Berätta mer?

Jag vaknar upp av alarmet som ringer och tittar sömndrucken ut genom fönstret som vetter ut mot det stormande havet. Ännu en gråtung morgon. Solen har inte visat sig på flera dagar och det känns frestande att somna om. Men jag bestämmer mig ändå för att gå ut och kolla läget.

På ett par minuter är jag ute i blåsten. Att komma snabbt iväg på morgonen har varit avgörande under vissa långa projekt för att få några minuter extra sömn. Jag känner mig nästan som en brandman när jag hoppar i mina förberedda arbetskläder medans väckarklockan tjuter.

På vägen till stranden får jag lysa med pannlampa för att inte snubbla på tuvorna. Efter tio minuters promenad , eller snarare kamp mot vinden, är jag framme vid den milslånga stranden. Inte en fågel i sikte. Inte så konstigt heller, tänker jag. 

Det har hunnit bli något ljusare även om molnen ligger som ett mörkt täcke över Falklandsöarna. Jag sätter mig en stund i slänten som skiljer stranden från de gigantiska gräsvidderna och slås av tanken hur tuffa de här fåglarna är som lever i dessa extrema förhållanden varje dag.

Sanden svider i ögonen. Stressen över att det är resans sista morgon är påtaglig och drömmen om att få bilder på kungspingviner i gyllene ljus håller på att rinna ut i sanden.

Men snart händer något av det mäktigaste jag upplevt under mina år som fågelfotograf. Molntäcket släpper plötsligt i horisonten och bildar en spricka där ljuset tränger igenom. Samtidigt ser jag hur det börja plaska i vågorna. En flock med kungspingviner reser sig ur havet och går rakt emot mig. Jag har hunnit krypa ned på mage för att få in ljuset bakom flocken och börjar ta bilder. De passerar mig efter en stund på några få meter och vandrar sedan upp för den lilla slänten där jag nyss satt och duckade för vinden. Känslan som infann sig under denna magiska stund går inte att beskriva i ord. Hoppas att bilden kan göra det istället.


Vad betyder det för dig att fotografera? 

Att kommunicera. Jag är egentligen en ganska introvert person och fotografin är mitt sätt att utrycka mig på. Lika självklart som att prata. På en projektansökan nyligen skulle jag fylla i första och andra språk, jag skrev bild i fält nr ett, svenska i nummer två.


Vad skulle du göra om du inte längre fick, eller inte längre kunde fotografera? 
Troligtvis precis samma sak, fast med pensel. Har en romantisk bild av att stå på en bergstopp och måla akvareller. Men jag är tyvärr väldigt kass på att måla.

Har du någonsin känt tvivel på dig själv som fotograf? 

Ja absolut. Så fort jag är klar med ett projekt så kommer tvivlen – vad ska jag göra nu då? Hur ska jag toppa det här? Jag har dock kommit fram till att om man hela tiden försöker toppa något som tidigare blivit bra så fäller man snart krokben för sin kreativitet.





Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?
Händig, snabbtänkt, rolig, lugn och lite nördig.


Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?

Hur går det med boken?


När var du riktigt lycklig senast?
I lekparken med min underbara son Joel och min fantastiska sambo Terése. Joel gungade i det sista solljuset och skrek av förtjusning. Det var en fin stund.


Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?
Jag har redan tatuerat texten ’’fortsätt’’ på armen. Den fungerar som en påminnelse att fortsätta springa när mjölksyran slår till eller att ligga kvar i gömslet en timma till. Det har funkat väldigt bra.


Hur är du som bilförare?

Snabb och säker.


När blev du vuxen?

Alldeles för tidigt. Startade mitt företag som 15-åring.


Vilket är ditt sämsta köp?
Kommer inte på något. Tänker ofta två gånger innan jag slår till.


I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?

Per Moberg.


Vad ogillar du i din personlighet?
Blir lätt stressad när saker tar för lång tid.





Vad är din bild av total misär?

Krig.


Vad ogillar du i andras personlighet?

Girighet.


Vilken levande människa beundrar du mest?

Mamma.  


Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?

Intelligens. Vad vet man, egentligen?


Vilken är din största fobi?

Jag hade aldrig haft någon fobi för ens jag blev tillsagd av en naturguide i Indien att kolla skorna på morgonen efter skorpioner.


Vad är din största rädsla?

Att någon i min närhet råkar illa ut.


Vad gillar du allra minst med ditt utseende?

Lilltån ser lite skum ut faktiskt.


Var skulle du helst av allt bo?

Brånsta i Kumla. Trevligt ställe.


Vad värdesätter du mest hos dina vänner?

Tillit.


Hur skulle du vilja dö?

Frisk.





Vad är din största extravagans?

Jag lyxar gärna med fina råvaror i köket. 


När ljuger du?

När jag säger ’’vi är snart framme’’ på väg till mina svampställen.


Vilken är ditt favorityrke?

Trivs bra med det jag gör.


Vad är ditt motto?

Att inte stressa upp i onödan. Det blir sällan så farligt som man först tror.


Nämn några saker du gör när ingen ser dig?

Spelar trummor med två blyertspennor till tonerna av Dire Straits.


Ångrar du något i livet?

Inga stora saker.


Vad gör du i jul?

Packar böcker framför öppna spisen med familjen.


---------


Tack så himla mycket för hjälpen Jonas och grattis till alla framgångar. Du vill säkert köpa Jonas bok och titta på mer bilder och följa hans resa. Kolla in hans hemsida! Köp hans nya bok som han kallar "Svart album" som du beställer ditt ex av här. Du kan lära dig mer om resan och historien bakom den boken här.

Jonas fick också pris i den finaste av natur-foto-tävlingar och har pratat i radio , men också på TV, flera gånger. Du kan titta här, och läsa ännu mer om honom och bilden här.

Kanske allra bäst får du koll på historien här, i Malou efter tio.

Jonas Instagram finner du här, följ honom!


Nu har Jonas varit tillbaka till TV4 ännu en gång och det inslaget ser du här.


Ja, men då är vi igång med julkalendern 2020, hoppas du följer med hela vägen. Jag har 23 spännande fotografer till som väntar på att du ska öppna luckan och ta del av just deras lucka.

Lucka nummer 2 imorgon öppnas 06:00, vi ses väl?




onsdag 2 september 2020

Foto-utställnings-sommaren-2020



Du börjar ändå sommaren gå mot sitt slut och här kommer en film från de utställningar jag hann se under sommaren 2020.
Vilka såg du? Missade du någon som jag var på?

Skriv och berätta.

lördag 29 augusti 2020

Lars Idar Waage i Stavanger - Stavanger i USA alltså

Det var så tidigt som den 7 november (Linus Meyers födelsedag) året 2010. Jag hade precis checkat in på hotellet i Stavanger i Norge. Jag hade brasa på rummet och tack och lov bloggade jag på den tiden så du som verkligen vill se den tar dig en titt här.

Jag jobbade som bildchef på Sydsvenskan och hade blivit inbjuden att berätta för redaktionen på Stavanger Aftenblad om hur vi jobbade och hur jag tänkte kring bildjournalistiken. Det var den genomtrevlige och fine Lars Idar Waage som bjudit in mig. Jag imponerades av deras redaktion minns jag, det var så fin och du ser mer av den här. Efter föreläsningar och möten med hela redaktion gick vi ut och åt och Tommy Ellingsen visade ett reportage han jobbade med om amerikansk fotboll. Tommy vann senare årets bild i Norge och det gjorde mig glad, du kan se oss här på restaurangen också. Jag berättade att vi på bildredaktion delade varje år ut "årets guldkamera" till någon utanför bildredaktionen som brytt sig lite extra eller gjort något för tidningens bildjournalistik och det tog de efter på tidningen och det kom bevis på det också, kolla här.

----------------

Men nu ska detta inte handla om vad som hände 2010 egentligen, inte heller om mig - tvärtom. Jag vill istället återvända till Lars Idar Waage som tyvärr slutade på tidningen och efter det har vi hunnit träffas en gång i Malmö när han var här på en filmfestival. Han visade bilder från ett projekt han jobbade med från USA. Vi bläddrade och diskuterade. Han skulle dit igen och det var inte färdigt, men det såg väldigt lovande ut. Idag publicerar tidningen hans fina reportage på sexton (16) sidor!

Jag blir så glad för den typen av satsningar, den formen och bildjournalistiken men också för Lars Idar Waage, ännu en duktig, driven och hårt kämpande fotograf. Allt ljus på honom idag och hoppas projektet kan gå vidare till fler tidningar och böcker och utställningar. Det handlar alltså om lilla Stavanger i USA.

Kolla! och stort grattis till dig Lars!











lördag 1 augusti 2020

En pressfotograf till som försvinner

Okej, nu är det inte så illa att Håkan Strandman på Värmlands Folkblad försvinner som rubriken på det här inlägget antyder, han går "bara" i pension.
Jag var tidigt med att sätta ljud till bilderna här i Sverige och jobbade hårt för att finna ett enkelt och smidigt sätt att få fram en "flash-fil" med det som fick namnet "bildspel" till tidningen webb.
Med det fick jag resa norden runt och utbilda kollegor och redaktioner på de flesta tidningar i det här och jag har varit på VF för länge sedan, men låt mig återkomma till det.

I dagens tidning så är Håkan Strandman, en riktig pressfotograf, dagens stora grej i tidningen.
Det är fint tycker jag, Håkan började på tidningen 1977 som frilans och fick fast anställning 1983.
I 43 år har alltså Håkan fotograferat till VF och läsarna har kunnat följa hans bilder länge.
"Det är att fånga ögonblicket som Håkan tycker är det intressanta. Ute på ett jobb försöker han hitta bilden som beskriver det som de är där för att beskriva" skriver Victoria Gund i tidningen idag.

Han har så rätt i det där och jag saknar ofta det mer och mer i dagens bildjournalistik. Särskilt i dagstidningarna. Oftare och oftare är det människor som står vid olika väggar, rätt hårt kopierade som har eller ska göra saker. Eller porträtt med tomma blickar, känner du igen det?
Men låt oss hoppa över den diskussionen nu va?
















Det är en sorg på något sätt att Håkan slutar, det är som att döden av pressfotografen kommer ett snäpp till. Jag vet inget om det, men jag gissar att tidningen inte kommer ersätta honom tyvärr.
Text tar över.

När jag var där och skulle undervisa tidningens fotografer att blanda ljud&bild där jag försökte ta en större journalistisk roll  på redaktionen med frågor till den som var med på stillbilder och miljöljud och med förhoppning att berätta en historia på ett nytt sätt, det låter tokigt att skriva det här idag.
Men betänk att webben var ganska ny och jag kunde för läsaren erbjuda bilder från Anja Pärssons slalomåk i låt oss säga OS i Turin, men också med intervju med henne.
"Men vad ska vi tillföra i morgondagens papperstidning" sa mina skrivande kollegor.
Det lilla Anja sa skulle ju de bygga en hel artikel på och så la jag ut det 12-14 timmar innan tidningen kom med alla citat och dessutom ordagrant!
Ja, vad skulle jag svara på det? Att det finns utrymme för mer analyser, mer kunskapsjournalistik kanske?

Vi hade en heldag för utbildningen och chefredaktören kom förbi och berättade att han ofta klickade in på Aftonbladet och klickade sig fram på deras 8-10 bilder. Det är kalas, tyckte han.
Nej, nej, det här är något annat. Det är inget klickande, det är mycket mer än så, sa jag och bad honom stanna och titta lite vad hans fyra fotografer skulle få lära sig under dagen.
Jag var pepp, fotograferna var pepp.
Han satte sig och jag visade 2-3 bildspel jag gjort med ljud och han gapade.
Wow, det här är riktigt bra, det är framtiden, sa han.
Så kändes det och jag blev glad och nu skulle vi sätta igång med både pepp, tänk och tekniken bakom det här. Fotograferna var redo och sugna på att fyllas med ny kunskap.
Chefredaktören var redan vunnen på det här så han reste sig och sa.
"Det här kommer de aldrig klara" på bred värmländska.

Okej, då har vi 8 timmar på oss att försöka överbevisa honom på.
Sen är det upp till er - nu kör vi!

Grattis till pensionen Håkan, hoppas du får en fin tid. Fiska mycket men sluta inte att fotografera såklart!
Du kan läsa mer här.


fredag 31 juli 2020

Månades böcker (juli)



Här kommer en liten summering av månadens böcker jag tipsat om på Facebook, kan du inte börja prenumerera, det hade betytt mycket för mig.
Glad fredag!

tisdag 28 juli 2020

Det forsømte forår (Cathrine och Politiken)

 I stort sett samtidigt som VK i Umeå publicerade sin historia om Covid-19 gjorde också Politiken det. Den här gången är det Cathrine Ertmann som står både för bild och text. Hon har också under våren fotograferat den här märkliga våren på ett fint sätt och kallar serien "Det forsømte fjorår".
Dessutom tar Politiken hand om det på bästa sätt, som vanligt.
Ta dig en titt du också, du gör det här.

Jag blir så glad av det här berättandet, de här historierna som nu kommer fram.
Hur kommer world press photo och alla årets bild-tävlingar se ut nästa år? Det blir spännande att se från det här mer än märkliga nyhetsåret.

Om du av någon anledning inte känner till Cathrine Ertmann, så kolla in hennes hemsida också är du gullig.
Här gör du det.






söndag 26 juli 2020

VK om Covid-19


Jag blir glad när jag ser bra berättelser och historier i de festa tidningar, men det är klart att det blir lite extra när det inte avgörs om vilka resurser du egentligen har på tidningen.

Det är VK i Umeå som med små medel gör en ordentlig satsning och sammanfattar corona-perioden i ett fint bildreportage fotograferat av Torbjörn Jakobsson.
Han har sedan viruset studsade in i samhället bevakat det här under hela tiden och i fredags publicerades det alltså i VK på 7 sidor. Mäktigt och bra där VK, hurra för er!

Bröllop och begravningsbyrån. Vardagen i Västerbotten under de här märkliga tiderna.
Bra jobbat Tobbe och fint att tidningen lyckades ta hand om det också.





måndag 6 juli 2020

Det förfärliga första halvåret av 2020

Svetlana P Jansson, fotograferad hemma i köket i Arboga.

När det här året 2020 gjorde entré hade jag varit egen företagare i fem år. Jag valde själv att släppa min fasta anställning på Sydsvenskan efter 23-24 år och det har jag såklart ångrat många, många gånger. Tryggheten, sammanhanget och den redaktionella miljön. 
Men lite oftare har jag inte ångrat att jag släppte den där tryggheten och gick vidare. Jag hade varit bitter idag, riktigt bitter när jag ser vad det utformats till, det som jag vek mitt liv till - tidningen.

Men att vara småföretagare är tufft - riktigt tufft och särskilt det här första halvåret av 2020. Det ser både du och jag här och där och kollegor som har det tufft och verksamheter som får lägga ner.
Det är ju verkligen på gränsen att det går och jag såg att några medlemmar i SFF fick 5000kr i krisstöd. Visst, det är ju mer än ingenting men det gör varken från eller till. SJF, facket kunde man också söka krisstöd av och vissa där fick hela 10000 kr, dubbelt så mycket alltså.
Jag var en av dem som fick av SJF faktiskt, tack för det. Men det försvann lika fort i ett hål som det kom in. Men ändå. Hörde du om de danska fotograferna som fick 100000 Skr av staten direkt och senare 30000 Skr till för att täcka upp för det uteblivna.

-----------

Jag fick ett stipendium för att åka till Toronto nu i augusti av publicistklubben så det var riktigt roligt. Nu tror jag just Toronto fortfarande har en form av "lockdown" och dessutom är festivalen jag skulle besöka inställd.

Så visst är det lätt att bli aningen negativ efter det här första halvåret, inte bara det där att allt är så tråkigt, den där ekonomiska jakten och hetsen är ju väldigt tärande också. För första gången dök det under det här första halvåret upp några fasta tjänster som var tänkbara att söka och jag gjorde faktiskt det också. Men konkurrensen är såklart mördande och närmar man sig 50 är man inte hetaste potatisen i kastrullen heller tyvärr, trots mångårig erfarenhet.
Men det är också skönt att ha det att skylla på när man inte är tillräckligt bra.

-----------

Ska vi gå vidare och ta det positiva kanske, det blir kanske roligare då.
Jag tänkte att jag skulle försöka få ihop några filmer under året som handlar om fotografi och fotografer, tänker att intresset borde vara stort för det så jag har kämpat på med det temat under året.
Jag började med att besöka min fina gamla kollega Anna Bank där hon jobbar idag.


Jag fick också äran och hann med en workshop utanför Hjo, hemma hos Pieter ten Hoopen.





Pieter ten Hoopen, tar igen sig en sekund mellan matlagning och bakning.

Det var en mer än fin helg det där tyckte jag med en bra grupp och miljön där. Wow.
Dessutom fick jag chansen att lära känna Pieter mer och han är inte bara en otrolig berättare utan en himla fin kille också.
Det där mynnade också ut i en liten film såklart.


Så kom nomineringarna till Årets Bild och det passade sig så bra att jag kunde träffa Svetlana P Jansson hemma i Arboga där hon bor när jag skulle hälsa på mina föräldrar i närheten.
En bra och fin ny bekantskap hon kommer gå långt, det vet jag - en kämpe.
Vann gjorde hon också!

Jag tog tåget över till Köpenhamn och träffade Sarah Hartvigsen Juncker och Petter Arvidson var så snäll att han kom till mitt kontor.
Medan Hanna Kristin Hjardar var så gullig att hon hjälpte mig med hela filmandet i Oslo.
Det blev också en liten film jag kallade "De nominerade".
Alla fotografer som jag slumpvis valt vann sina klasser och Sarah vann Årets Bild dessutom!


Jag hann precis över till Danmark innan viruset tog över helt och gjorde en liten film om prisutdelningen där också och veckan efter skulle jag åka till Oslo med både köpt flygbiljett och betalt hotell men det ställdes tyvärr in helt, precis som Sveriges prisutdelning i Helsingborg.
Jag skulle vara prisutdelare på scenen i Helsingborg så jag tänkte att kanske kunde vi göra något roligt av prisutdelningen istället för att bara lägga ut namnen på hemsidan.
Göran Stenberg tyckte jag kunde göra en film, eller sända live kanske. Just Live tycker jag ofta blir lite tokigt och särskilt med mig framför kameran, onödiga avbrott, teknik och allt så istället åkte jag och min dotter Freja upp till Helsingborg och spelade in prisutdelningen och så publicerades den en speciell tid för att intresserade och det var rätt många som bänkade sig framför datorerna och TV-apparaterna och firade med sina priser, precis så som jag hoppats på. Det är klart att det vara speciellt att springa runt i kalsongerna i korridorerna på Dunkers kulturhus innan jag fått på mig kilten, vi var helt ensamma där nämligen. 
Du ser filmen om Danmark och Sverige är under alltså.



Men trots covid-19 har det ändå rullat på hyggligt. Jag är himla glad för de uppdrag jag fått och jag fick göra en hel del för GP som var himla rimligt tyckte jag men också för Fool som jag älskar som magasin.
Jag fick träffa Lina och jag fick fotografera/filma Lotta och Per-Anders på Fool också. Jag fick möjligheten att göra flera roliga jobb till SvD men också till Lunds kommun som jag är både glad och tacksam för.

Tidningen Fool:s nya bil. En mini, men är det inte en kanin som ligger där också?

Så halvåret har varit tufft, men på många sätt roligt också. Jag har bytt kamerasystem, det tar lite tid att lära sig och jag har bytt kontor också. Jag trivs så väldigt fint i det men jag saknar samvaron och snacken med mina gamla kollegor. Jag blir introvertare av att sitta ensam, men mer produktiv också. Jag hann med att göra två filmer om covid 19 - tema också. En där min oro får tala fritt och en som handlar om fotografer också såklart men där det nya "umgås-programmet" heter Zoom som öppnar upp för en del men är inte riktgt samma sak som att träffas såklart. När jag ser den nu, idag är jag så glad att jag känner så många fina fotografer runt om, jag blir varm och glad för det.



I början av året fick jag också en utmaning om att lista både TV-serier, album (musik) och böcker som har betytt något för mig. Jag vände det där till fotoböcker och tänkte att jag kunde istället för att bara lägga ut, göra små filmer om det hela. Nu har det blivit ett gäng och det rullar på, men ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt hur de tas emot. Men jag skiter lite i det (såklart gör jag inte det) men jag kör på ett tag till åtminstone. Det är roligt att göra men asjobbigt att sitta framför kameran också. Men någonstans tänker jag att det är lärorikt också att tvinga sig, bli snabbare - tänka film och klippa ihop. Alltid lär jag mig något och någon kanske gillar ändå.
Här nedan kan du se en sammanställning av det hela jag gjort än så länge, det kommer fler men får se hur länge jag orkar och om det finns något intresse för det.







Nu tänkte jag faktiskt stämpla ut någon vecka och bara landa lite, men kommer det uppdrag får jag nog se till att ta dem, men juli brukar vara tämligen dött. Just nu sitter jag i ett Borås som regnet öser ner i och vinden kommer från sidan, ganska rejält. Jag och min dotter Irma tittar ut och vill knappt ta oss ut i regnet. 
Igår såg vi fotografier i Tylösand och det gjorde mig glad och det kommer en film om det också - hör och häpna.

Vi begravde fina Jörgen Johansson också i början av året, jag har fortfarande svårt att förstå det.

Om du också har en regning och kall sommar så kan du med gott samvete titta på dokumentärer på SVTplay, DOX fyller 10 år så det ligger mycket bra där faktiskt.

Lauren Greenfields dokumentär hon kallar "Drottningen av Versailles"
Men se också "Bombay Beach" och "Grizzly man".
Eller varför inte "Att rädda ett barn".
Vill du lära dig mycket om filmskapande så tittar du på serien "Women make film".

Men jag vet att du kan söka själv, det var bara några förslag.
Med hopp om att du har en fin sommar!

Vi hörs,

LarsD


Lina Wolff, författare. Fotograferad till GP

Om mig

Malmö, Skåne, Sweden