fredag 10 maj 2019

Politikens bildpolicy (kan man säga)

Här på den här länken, finner du en föreläsning som Politikens bildchef, Thomas Borberg höll i Norge för ett tag sedan.
Scrollar du ner finner du mycket annat bra som är värt att titta på också.
Ta dig en titt alltså - glad fredag!

tisdag 16 april 2019

Med en hälsning från Paris


Jag och min dotter Freja tar den här bilden på väg till den vegetariska restaurangen vi kikat ut tidigare på kvällen.
Vi är tidigt ute så vi tar en promenad runt Notre Dame som i vårsolen och kvällen skiner vackert.
Blommorna blommar och det hänger (som du ser) buskar ner mot Seine som Freja påtalar som vackert.
Vi filmar en orädd anka som står på kanten och kommer till restaurangen lite tidigare än vi beställt bord.
På Le Grenier de Notre Dame beställer jag en Lássiette Royale som är väldigt mycket godare än vad jag trott och Freja en spagetti bolognese (vegan).
Till efterrätt en vegansk ostkaka som du nog kan hoppa över om du går dit, men så fint annars.
Utanför ser vi att det känns oroligt. Folk springer och samlas i gatukorsningen. Något måste vara fel, det har hänt något.
Jag går in på Le Monde och där ser jag en bild på Notre Dame som brinner.
Vi springer ner och vill betala - bara kontanter.
Springer ut till närmaste bankomat och då ser jag att det brinner ordentligt.
Vi betalar snabbt och så fortsätter vi ner till kajen vi precis nyss gick på.
Folk har samlats för att titta och många fotograferar med sina mobiler.
Någon gråter och det är så påtagligt att vi hamnat i en världsnyhet.
Donald Trump rekommenderar på twitter att de borde bombat kyrkan med vatten från luften.
Någon annan säger att det hade varit vansinne.
Är det terrorister?
Kommer det hända mer under kvällen?
Mobilen fungerar inte längre, det går inte att kolla.
Vi tar oss hem till hotellet.
En märklig första kväll i Paris, minst sagt.






måndag 15 april 2019

12 år sedan Magnus försvann

Foto: Magnus af Geijerstam

Tänk att det idag är 12 år sedan Magnus af Geijerstam försvann från oss.
Jag minns än idag när den dåvarande bildchefen Joakim Berglund ringde mig på morgonen och berättade.
Allt stannade upp och jag fick sätta mig ner.

På många sätt var Magnus den person jag fotograferade till när jag var anställd på Sydsvenskan.
Han såg nämligen allt jag gjorde så slarvade jag eller var dålig fick jag veta det.
Råkade det vara bra så fick jag veta det också så när Magnus dog var det så mycket mer som dog.
Dessutom tappade tidningen en kritisk röst till sånt som var dåligt och slarvigt gjort.
Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen, Magnus hade inte klarat det som det har blivit.
Han hade haft panik över dagens tidningar.

Magnus var ofta inblandad i tidningens bilagor och gjorde det så snyggt.
Vi gjorde en som vi kallade Far/son & Mor/dotter som han fotograferade fint till.
Han gjorde också under ett helt år en serie tillsammans med Lars Brundin vi kallade "En dag i livet".

Magnus bilder stack alltid ut i tidningen  och här i det här inlägget en bild från en resa han gjorde till Rumänien.
Förmodligen tillsammans med reportern Hans Widing.
Pappa till också onödigt bortgångne fotografen Peter Widing.
Så sorgligt det är.

Tiden och åren går men jag tänker ofta på honom - än idag.
Saknad på många sätt.
I juni hade Magnus blivit 63 år.

Jag brukar höra av mig den här dagen varje år till familjen han lämnade efter sig och de tycks ha det bra.
Jag är glad för det.

Var rädd om dig!

lördag 13 april 2019

Pieter ten Hoopen tar storslam i Amsterdam

Foto: Pieter ten Hoopen

Nu i helgen är det "award days" nere i Amsterdam.
Pieter ten Hoopen tar storslam och vinner både Story of the year och Spot news story med sin serie från sin större serie han kallar "Love Stories".
Det är en berättelse om flyktingar och deras väg in i USA.
Det är otroligt stort att han tar hem båda dessa priserna i världens mest prestigefyllda tävling, world press photo.
Jag är glad för hans skull och ser fram emot serien när den är helt färdig.
Du kan läsa en längre grej om det i kamera&bild här och även en längre intervju med Pieter här.

Stort grattis Pieter ten Hoopen!

Norrmannen John T Pedersen vann också förstapris med sin boxningsbild i kategorin Sportbild.
Det är klart att det blir lite pinsamt att vi i juryn till norska Årets Bild inte prisade den i deras egen tävling, samtidigt fick han sin revansch nu istället.
Men sådär är det, fototävlingar är inte fakta, det handlar som vanligt om tycke och smak.
2014 vann Peter Holgersson guld i sportstory-klassen med sina bilder på Nadja Casadei och hennes kamp mot cancern, se hela serien här.
Det fick dock inte pris i svenska årets bild, då prisade juryn Jack Mikruts serie om tennisspelaren Elias Ymer istället.
Diskussionerna går alltid olika.
Vi hade såklart Johns serie uppe på bordet i juryrummmet i Oslo.
Du läser mer om det på norska journalisten här, men också här.
Tack Kristine Lindebø, du håller verkligen intresset uppe för fotografi.
Svenska journalisten? - Nej - inte en rad såklart!

Stort grattis till dig John T Pedersen!

Du kan se fler vinnare i WPP här.


Foto: John T Pedersen

Foto: Peter Holgersson

lördag 6 april 2019

Jag sitter och tänker på ... Gilles Peress

Det kan mycket väl tyckas märkligt.
Solen skiner där ute och det går att sitta ute i solen och jag sitter inne och tänker på ... Gilles Peress.
Det kanske är dumt?

Magnumfotografen som jag så tidigt blev så förtjust i.
Född i Paris 1946 men boendes i New York sedan länge är han kanske inte den kändaste av de där Magnumfotograferna men så rak och enkel i sin fotografi, jag gillar det.

Jag tar fram hans böcker jag har i hyllan och hinner bläddra lite just idag.
I år är det 25 år sedan massakern i Rwanda och Gilles var där och det mynnade ut i en bok han kallar "The Silence" som släpptes 1995.







Det är såklart en hemsk bok det här.
Inga effekter eller så utan mycket rakt på och boken blir så stark av just det.
Vill du se mer från boken kan du med lätthet kolla här.

Året innan Rwanda boken så släppte Gilles en bok som han kallar "Farewell to Bosnia" som såklart handlar om kriget i Bosnien.
Men fotograferat på hans sätt.

Jag ser att böckerna är slutsålda för länge sedan men det går att få tag i fortfarande på marknaden.
The Silence hittar jag för runt 2000 kr och Farwell to Bosnia för en tusenlapp cirka.






I samband med kriget på Balkan gjorde Gilles Peress också en bok som han kallar "The Graves" tillsammans med Eric Stover som alltså inte är en ren fotobok.
Här finns det mer att läsa och den här hittar jag för 45 kr på nätet.

Gilles har såklart en egen sida på wikipedia och den finner du här.
Här ser du också en längre intervju med honom och här är hans sida på Magnum.
Här, ytterligare en intervju med honom.

------------

1984 gav han ut sin första bok som kallas Telex: Iran full med bilder men också hans meddelanden hem till Magnum - telex hette det på den tiden. (Som sms typ, fast inte lika snabbt)

Jag finner boken på nätet för runt 4000 kr.
Det är en av mina första fotoböcker jag köpte tror jag och den håller än idag på många sätt.
Jag hoppas du ser vad det står på de små telex-snuttarna.






tisdag 2 april 2019

Produktionsångesten (typ)




Foto: Kim Nygård

När jag gör mina små filmer som handlar om fotografi är det med stor ångest kan jag säga.
Egentligen vill jag göra annan film och framför allt med andra i filmen.
Att göra dessa filmer gör jag mycket för att det går snabbast och är enklast att göra själv så att säga.
Det är en bra träning att få klippa film och göra små berättelser såklart, en skola.
Men jag blir himla nöjd när det kommer en rapport från Adresseavisen i Trondheim att de på sitt senaste fotomöte börjar med min film om Årets Bild i Norden.
Så glad jag blir!

Såg du filmen förresten? annars gör du det här.
Jag gjorde också en film om mitt besök på Brandts klädfabrik i Odense och Anton Corbijn-utställningen där, den ser du här.

Tack så mycket Kim för mailet.

lördag 30 mars 2019

Anton Corbijn på Brandts i Odense

Jag gjorde en snabb film idag när jag besökte Anton Corbijns fina utställning på Brandts i Odense Danmark.
Ta dig dit du också!

fredag 29 mars 2019

Det känns lite kul att blogga igen!



Det här är danska tennis-stjärnan Caroline Wozniacki.
Jag tog bilden i New York för något år sedan och det var på många sätt något annat än vad jag är van vid.
Men låt mig återkomma till det.

Det är fredag och det är Jonas namnsdag - stort grattis till det!
Så länge sedan jag satte mig och skrev såhär på bloggen och i veckan som varit så fick jag sådan lust till det, det skrivna ordet.
Eller, det där lät nog pretentiöst, mer att skriva av sig lite så att säga.

Årets Bild i de olika länderna har passerat och visst har jag väl rapporterat så det räcker om det där.
Nu snackas det internt om att några andra kollegor tar över efter 2020 och det gör mig glad.
Jag har nog trott att efter Helsingborg, 2020 så dör tävlingen, men nu finns det hopp för nytt och framtid igen.
Någon har trott att jag suttit med och jobbat med Årets Bild, men det har jag inte. Jag har under några år nu haft nöjet att vara konferenser bara och det har varit roligt - och lite svårt också.
De svenska fotograferna är lite "sega" och studsar inte upp för ett pris i tävlingen direkt.
Nog om det.

Första kvartalet av 2019 är snart över och håll i dig - jag har backat upp hela hårddisken för det här året så jag ligger på rätt sida av det hela. Underbart!

Snart är det dags för world press photo också och jag tror att Pieter ten Hoopen kommer kamma hem det där priset så det står härliga till.
Det hade gjort mig glad, mycket för att han är en sådan fin kille.
Hur stort vore inte det att en svensk får ett så fint pris där?
Det har hänt förut men det är lika stort varje gång.

Idag kom det ett fint mail med en ny "tumnagel" som det heter.
Det man har som bild till sina filmer och efter att jag fått förstapris i tävlingen Årets Bild så har min lilla film, 25 skott fått vingar.
Snyggt va?



Att läsa kommentarerna är värre tycker jag.
Nog ska man få ha olika åsikter men ibland vet jag inte riktigt ändå.
Det är skrämmande.

Anton Corbijn ställer ut i Odense.
JR i Paris, det blir coolt att se senare i vår.

Jag sitter med ett större bokprojekt som jag nog får återkomma till, det är inte riktigt officiellt ännu.
Men det kan bli spännande men det får mitt huvud att koka emellanåt.

Förra veckan fick jag chansen att åka till Teneriffa med Sony kameror.
Först kunde jag inte men allt ordnade till sig och så kunde jag följa med.
Hur lyxigt var inte det och vilka fina kameror de gör, det var fint att se.
Tror att det kommer rucka på kameramodellerna i framtiden.

Annars är jag så trött hela tiden, jag vet inte vad det är.
För mycket kanske, men det är ju inget att gnälla om.

När jag tog bilderna på Caroline som du såg i början av det här inlägget var jag inte där som journalist.
Jag har ju träffat mängder med sportstjärnor under åren som journalist och det var alltid 5 minuter där och ibland 10 minuter där som gällde.
Att få Henrik Larsson att flytta sig 10 meter kunde ibland framstå som svårare än att hjälpa Mandela att fly från fängelset.
Jag hade 2 timmar med Caroline som hon var med på och allt var fixat.
Vi hade hyrt in oss på Muhammed Alis gamla boxningsgym i Brooklyn och där kunde vi både filma och fotografera - i 2 timmar.
Jag kände mig stressad för jag hade det där i ryggen hela tiden - att nu är det snart slut.
- Kan vi gå ner till Dumbo och ta lite bilder också, frågade jag.
- Du gör vad du vill under de 2 timmarna, sa Caroliune.
Så lätt och så proffsigt och på många sätt något nytt för mig som sagt.

Ja, det var ett litet blogginlägg det också.
Vi får se om det blir mer, jag är sugen på att göra en ny julkalender också men det är ju ett tag kvar.
Det har pratats bok när jag gjort 10 år och jag tror detta blir åttonde året.
Allt flyter på.

hörs,

LarsD


onsdag 27 mars 2019

Årets Bild i Finland



Foto: Joonas Brandt

Jag hör ofta och tänker ofta också själv på att jag glömmer bort Finland i mina rapporter från Årets Bild.
Det har såklart med språket att göra, men nu har jag funnit en fin hemsida med de vinnande bilderna i Finland.
Joonas Brandt tog årets bild i Finland som du ser ovan här och Paul Hansen satt i juryn.
Här ser du fler bilder på deras sida.

Katinka Klinge Albrectsen skriver om årets bild i Danmarks journalisten (inte i svenska såklart)
Läs gärna den du också, här gör du det.

p.s Ja, jag stör mig också på att jag missat S:et i Året(s) Bild i min film jag gjorde.

måndag 25 mars 2019

Årets Bild i Scandinavien

Jag har i en liten film visat på olikheter och massor med vinnarbilder i Årets Bild i Danmark, Norge och Sverige.
Ta dig gärna en titt är du gullig.

tisdag 19 mars 2019

Jag vann GULD i "Årets TV/Webb, 10 minuter" - klassen

Men så glad jag blev att jag vann klassen "Årets TV/webb, 10 minuter" i helgen som var.
Det handlar om kortfilm, under 10 minuter alltså för dig som inte är insatt.

Jag hade också förmånen att dela ut priser till andra duktiga kollegor som fick pris under helgen på Årets Bild - galan.
Men så fort en sån där helg går och så åker man hem och har inte hunnit snackat med alla man velat prata med.

Himla roligt att få vinna med ett rörligt inslag som jag gjorde.
Det ligger en hel del jobb bakom en sån här kort film också såklart och som egen producent kan det ibland kännas tufft, då blir man extra glad såklart.
Ta dig gärna en titt om du inte sett den.



Nu gäller det att ta detta vidare, jag vill producera mer grejer och göra mer - ännu hellre vill jag ha någon som betalar för det och någon att samproducera tillsammans med.
Filmen är främst utlagd på Facebook och där har den setts över 20000 gånger, det är roligt men betalar såklart inga räkningar eller leksakspistoler.

Här kan du se hela listan på prisade fotografer och så kan du väl kika in på min youtube-kanal och prenumerera, man blir så lycklig av en prenumerant.

-----------

Jag förvånas lite över hur lite det pratats i Sverige om just Årets Bild.
Är det kanske dags att lägga ner tävlingen, är det någon som bryr sig längre mer än den innersta kretsen?

Som jag skrivit tidigare blev det först en stor debatt i Norge när nomineringslistan om vad som faktiskt ÄR nyhetsfotografi, du finner länkar ner på den här bloggen.
I Danmark blev det också mycket snack efter Årets Bild och i Sverige har jag nästan inte sett eller hört någonting.
Tomt. Tyst.

Både i Norge och Danmark skrev facktidningen Journalisten mängder med artiklar om tävlingarna, medan Sverige gjorde en (EN) intervju med Årets TV - fotograf Magnus Wennman i Stockholm.
Prisutdelningen var i Jönköping.
Lite mer hade man nog kunnat vänta sig tycker jag, eller säger det något om vad facket (SJF) egentligen tycker om det visuella berättandet och fotografer.
Här ser du intervjun med Magnus Wennman åtminstone.

Danmark visar ett större intresse för bilden och det visuella berättandet.
Du kan tanka ner senaste numret av danska journalisten här .
Dessutom finns det länkar till olika debattartiklar som skrivits i ämnet längre ner i den här bloggen.

Norge är helt klart bäst och fackorganet "Journalisten" bevakar och håller liv i tävlingen ordentligt.
I Norska Journalisten kan du läsa om tävlingen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Jag har säkert missat något också, men vilket intresse.

I Sverige handlar det mest om var man kan hitta bilderna och se alla pristagarna.
Självklarheter såklart men var är diskussionerna och intresset för innehåller och tävlingen som helhet?
Är det någon som bryr sig längre?

Jag blev ledsen att Sveriges största dagstidning (Dagens Nyheter) inte ens kom till restaurangen som segermiddagen var på i lördags i Jönköping.
För mig är det såklart inte hela världen men visst är det en form av avståndstagande mot hela arrangemanget?
Hur ska tävlingen kännas viktig eller lockande i framtiden?
Är det dags att lägga ner Svenska Årets Bild kanske?

p.s Jag är väldigt glad för mitt pris och för alla andra som fick pris i tävlingen, men något känns lite unket med intresset just nu.

tisdag 12 mars 2019

Årets Fotograf i Danmark

 Foto: Mathias Svold

För någon vecka sedan var det prisutdelning i Danska Årets Bild.
På PF-dagarna för två år sedan skapades en debatt om klassen "årets fotograf" där många medlemmar ville ändra klassen. 
Anledningarna var många men som jag förstod det så handlade det mycket om en personkult mer än innehållet i själva bildjournalistiken när det kom till årets fotograf.

Det är viktigt att förändra och ta diskussionerna och danskarna är bra på både och.
De tog tidigt en rejäl diskussion vad som är okej och vad som inte är okej att göra i photoshop som låg långt före, låt oss säga world press photo.
När man tittar på de nominerade bilderna i world press photo så kan ju både du och jag se att många bilder är fixade ganska hårt i photoshop.
Det gör mig mindre och mindre med åren, men det som stör mig är att WPP själva sätter sig på så hög piedestal och kräver in raw-filer och annat och så prisar de ändå många hårt vridna bilder i datorn.

Ja, ja.


 Foto: Mathias Svold

Åter till Danska Årets Bild.
Duktiga Mathias Svold blev utsedd till Årets Fotograf i Danmark och det ser ut som att alla är eniga om att vi kommer se mycket mer av honom framöver.
Kolla hans hemsida här.
Redaktionschefen för foto, video och grafik på Berlingske Tidene,  Søren Lorenzen skriver en debattartikel i deras facktidningen journalisten om att han saknar bildjournalistiken i årets kollektion.
Du läser den här.

  Foto: Mathias Svold

Jag inbillar mig att de danska debatterna som följer efter tävlingen är svår att hålla i Sverige.
Det blir så lätt personangrepp och det är jag egentligen helt emot.
Möjligen är danskarna bättre på att ta just sånt.
Men det är debatten och diskussionerna som tar det hela vidare. 

Tävlingen kan inte vara ett karbonpapper på förra årets tävling som jag ofta tycker det är och det gör det lite tråkigt med tiden.
Juryn har i det här fallet prisat Mathias för att han har en speciell "stämma" och det har han ju.
Samtidigt har Søren en poäng med att det kanske saknas journalistik i vissa av bilderna.
Finns det något rätt?

 Foto: Mathias Svold

Juryn kan aldrig ha FEL egentligen, det är den som bestämmer och är sammansatt med förhoppningsvis fingertoppskänsla för att få ut det bästa av årets tävling.
Såhär sa Mathias Svold själv i samma tidning när han precis blivit utsedd.

Journalisten tog också med sig fotograferna Peter Hove Olesen och Emil Ryge på vernissagen på bibliotek i Köpenhamn och det mynnar också ut i en spännande artikel, du läser den här.

 Foto: Mathias Svold

I Danmark tävlar man sedan länge med en kollektion om 5 bilder till Årets Fotograf.
Dessa som är i det här inlägget är alltså Mathias Svolds kollektion som han blev Årets Fotograf med.

På fredag är det prisutdelning i Oslo för Norska Årets Bild och där är redan debatten igång som du ser på mitt förra inlägg här på bloggen.
På lördag klockan 15:00 delar jag ut priser till de svenska fotograf som ska ha pris i Årets Bild.
Som lök på laxen (töntigt uttryck) är jag själv nominerad i tävlingen och det ska bli himla roligt att både få dela ut priser och få ta emot pris, det har aldrig hänt i tävlingen tidigare.
Det blir en bra helg inom bildjournalistiken alltså.

Danmark, Norge och Sverige måste närma sig varandra.
Jag tycker att man skulle ha ytterligare en jury som utsåg Skandinaviska priser med prisutdelningen och vernissage på DOK-festivalen i maj.

Tillsammans blir vi starkare och debatten är riktigt bra, så länge den inte trampar för hårt på någon. 
Eller något.

Vi ses till helgen!

måndag 4 februari 2019

Kritiken kring Årets Bild

Tävlingen Årets Bild är en känslig del av yrket, så har det alltid varit.
Jag har varit besviken så många gånger när den där listan har kommit. 
Än värre har det varit när juryn har bestämt sig för att stryka klasser för att den enligt deras smak är för dålig, det har varit ännu värre och det har också gett så dålig eftersmak i munnen för yrkeskåren och den publicitet som kommit efteråt.
Det ljus som pressfotografiet har fått har handlat om hur DÅLIG den är, det är såklart tråkigt.
Enligt mig är juryns uppgift i Norge och Sverige att ta fram en 1:a, en 2:a och en trea i varje klass.
I Danmark en vinnare och 2 nomineringar.

Vissa fotografer är besvikna att de inte kommit upp på listan och det ingår i själva tävlandet.
Ofta följer en diskussion om det hela. 
Oftast innan de vinnande bilderna är presenterade vilket gör det lite mer komplicerat såklart.

Förra året hade jag möjligheten att sitta i den danska Årets Bild - juryn vilken var en fin ära.
Nu i år hade jag äran att sitta i den norska och det är lärorikt, jobbigt men allra, allra mest himla roligt.
Nu i den norska juryn var vi fyra personer i stillbildsjuryn. 
Line Ørnes Søndergaard, Eirik Brekke från Norge och Sigrid Nygaard från Danmark och så jag från Sverige.

Att sitta i en jury är inte vetenskap, det handlar om tycke och smak och om att till sist enas vilka bilder som ska prisas.

När årets lista av nominerade fotografer kom i Norge så slängde sig Tore Kristiansen på VG ut och saknade journalistiskt kompetens hos årets jury, du läser det här.
Såklart är han besviken att han inte finns med på listan över de nominerade, men han är också väldigt oförskämd mot juryn. 
Men ännu mer mot styrelsen som hittat och satt ihop juryn.
Med lite snabb räkning har nog årets stillbildsjury tillsammans runt 80 års erfarenhet av journalistik och nyhetsfotografi vilket Tore saknar i året jury.
Jag kan försäkra om att när jag suttit i en jury när det kommer till Årets Bild har det journalistiska i tanken funnits hela tiden, det är själva grunden till tävlingen.
Ingen tänker utställning eller konsthall som vissa tycks tro.

Ofta handlar valen av pristagare inte om att Tore Kristiansen bild är dålig, det är så enkelt att det finns andra bilder som är bättre. 
Konstigare än så är det inte.
Adrian Nielsen svarar på kritiken här.
Bildchefen på Dagens Næringsliv Jan Johannessen håller till viss del med Tore och säger att "juryn framstår som svaga till att bedöma norsk nyhetsfotografi".
Det svarar Marte Christensen väldigt fint på i den här artikeln som precis publicerades så jag skriver inget om det, Marte gör det så bra.

Så länge jag kan minnas så har det varit diskussioner om just nyhetsbilderna, eftersom det är själva kärnan av att vara pressfotograf/bildjournalist. Oftast diskuteras det som en svag klass.
I Sverige, Norge och Danmark det är inget nytt, men vad är en bra nyhetsbild, det måste vi nog fråga oss.
En bild man fått beröm för internt på den tidning man jobbar har per automatik inte en plats på prispallen i en årlig, nationell tävling.
Då hade jag, liksom många kollegor till mig vunnit många priser.
Juryn, eller för den delen den som betraktar en bild kan och får ALDRIG prisas för hur jobbigt, eller hur lång tid det tog att ta bilden, utan måste främst se till innehållet, inte att fotografen måste ha frusit, suttit länge och väntat eller något annat dumt.

Den här debatten och kritiken fick mig att skriva ett blogginlägg, det var riktigt länge sedan.
Debatten är viktig och den hade varit lättare om alla kunde se allt inskickat material såklart.
Eller om inte jag själv satt i juryn, nu känner jag att jag inte kan avslöja allt för mycket, i respekt mot både styrelsen inom norska PK som jobbar hårt och ideellt och alla fotografer som tävlar i Årets Bild.

Jag har gjort lite filmer om de senaste årens Årets Bild och juryarbete och du får gärna ta dig en titt såklart, prenumerera ännu hellre.


Här ser du en liten hyllning till norsk pressfotografi.
Här ser du en film om juryarbetet från förra året.
Här ser du en liten film om resultat i förra årets tävlingar.

tisdag 29 januari 2019

De nominerade är ...



Följ med in i de olika juryrummen till Årets Bild.
Både i Danmark, Norge och Sverige såklart.

Om mig

Malmö, Skåne, Sweden