torsdag 2 april 2020

Historien bakom ett fotografi (Irland)



Som många andra håller jag mig inomhus just nu såklart. Eller på kontoret, det är tråkiga tider vi alla har just nu. Det här med att vi alla satt livet lite på paus är ordentligt påtagligt. Många roliga evenemang och helger som jag sätt fram emot har bokats av, om eller tagits bort helt. Annars tycker jag alltid att det handlar mycket om att ha saker att se fram emot, nu finns det rätt lite att se fram emot, förutom den fina vardagen.
När jag läser om företagsexperter, livsstilscoacher och framtidsstrateger så är de här ”corona-tiderna” ett ypperligt tillfälle att blicka framåt på. Att satsa nytt och göra om hemsidor och hinna med sånt man aldrig hinner med och tänka framåt.
Visst, det är bra men just nu är jag mer i en period jag tittar - bakåt!
Jag har ställt fram min negativ-scanner så att den står på bordet och jag försöker scanna någon bild varje dag från förr. Minnen, nostalgi och ibland någon bra bild också faktiskt. 
Jag kan än idag gilla bilden här ovan faktiskt, tagen på Irland 1988.

Det är på tok för lugnt på jobbfronten, eller snarare på inkomstfronten så att säga, så varför inte? Jag ska nog hinna tänka lite framtid också tänker jag.


Men nu - historien bakom ett fotografi - eller fler.

----------

Det är juni och sommaren har precis börjat. Eftersom jag av någon anledning, jag tror det har mycket med U2 att göra men även en del med IRA faktiskt befinner vi oss på Irland, för första gången. Jag har precis fyllt 17 år och jag och min pappa Björn har flugit till Cork och vidare ner till den lilla hamnstaden Kinsale strax söder om Cork, vid kusten. På många sätt är det vackert som en saga och jag vet att idag är det ”fancy” där nere. Men när vi landar där är året 1988 och för oss känns det som att vi färdats många, många år tillbaka i tiden. Det känns gammalt och slitet och jag är som besatt av att fotografera såklart. Jag är så glad och tacksam att jag fått låna VLT-fotografen Lars Höglunds fotoväska dessutom. Om du själv är fotograf så minns du säkert de där handsydda skinnväskorna som alla pressfotografer (med stil) hade. Det var två sidofack för objektiv och så en hållare till Metz-blixten och inne i själva väskan låg kamerorna lite huller om buller kan man säga. Men för mig var det där ”the shit”. Nu kunde jag alltså gå runt på Irland som jag skrivit så många dåliga uppsatser om i skolan med Lars fina väska på axeln och med min pappa. 
Jag var glad och stolt och fotograferade mycket.

Jag har många bilder på katter ser jag bland negativen, här är någon favorit som jag "jackat".





Här sitter pappa Björn med en burk Budweiser till vänster om sig och till höger ser du den där coola fotoväskan jag fått låna av Lars Höglund.

Jag och pappa skrattade mycket åt att det enligt turistbyrån fanns 38 pubar i den lilla byn och vi visste inte riktigt vilken stad vi skulle jämföra den med i Sverige. Skultuna kanske. Tänk om de haft 38 pubar!
I den lilla hamnen, eller där åtminstone havet mötte land hade irländarna placerat en fabrik. Den var både dåligt placerad och det som producerades låg som en  matta av stank i hela byn. Någon berättade att det gjorde djurfoder eller något liknande och det stank som sagt satan i hela byn.
Vi hade svårt med maten också minns jag. Att jag skulle ha det kanske inte var så konstigt men min pappa är ingen kräsen person. Men här var allt kokat och ibland kunde det serveras potatis med kokta grönsaker som enda måltid. Det var fattigare på Irland på 80-talet om man säger så. 

Längs den vackra piren hade de för sommaren placerat ett litet tivoli med en slänggunga som gick runt runt hela dygnet. Där testade vi ”fish and chips” i en liten lucka i en vägg som det stor ”grill” över. Det var heller ingen höjdare som jag minns det och jag var bekymrad över de där rubrikerna som var avkletade på chipsen från det tidningspapper som det serverades i.



En man sitter och tar en paus på den lilla fabriken mitt i byn.

En dag tog vi en bussresa runt ”Ring of Kerry” och det var också himla vackert. Det var i mina ögon bara äldre människor med, men det fanns också en yngre tjej som hette Teresia minns jag. VI hamnade bredvid varandra och jag i min 17-åriga hjärna tänkte ju att hon var som klippt för mig. Hon var dessutom nyseparerad berättade hon och så finurligt att jag var här då, tänkte jag. Att hon var 25 år och kanske inte tyckte att den här lilla killen var något jättekap hade jag ingen direkt tanke på just då.
En annan dag tog vi bussen till Cork. Där fanns Mc Donald´s. Minns än idag när min pappa beställde ”Three Big Macs, please” och så tittade han på mig och frågade vad jag ville ha. Det där tyckte jag var roligt minns jag, att min pappa ofta var (är) väldigt rolig. På kvällen var han inte lika rolig dock, när han ville gå ner och lyssna på ett föredrag på hotellet med nobelpristagaren i litteratur Joseph Brodsky som tydligen var på just vårt hotell. Hur tråkigt lät nu inte det?
Så när farsan (du hör att jag använder ett tuffare språk nu) skulle lyssna på föreläsning så kunde jag ju gå ut på byn och fotografera i den blå timmen och hade jag tur kanske jag stötte ihop med den där Teresia också tänkte jag.



Här är jag själv med Teresia och som du ser är det 80-tal. Jag i randigt och hon i ja, något mönster.

Idag är jag otroligt glad för den där resan med min pappa. Jag är också glad att negativen sitter i perfekt ordning i pärmarna och jag blir förvånad hur repiga de är. 
Var det så på den tiden, alla dessa repor?
Jag är också glad att jag och Malin hela tiden tagit med Freja och Irma på resor så ofta vi kunnat. Ibland tillsammans och ibland var för sig, det är roligt. Jag ser framme mot nästa vi gör tillsammans. 

Nu ska jag använda dagen till att blicka framåt istället. Men det här med att planera resor och annat skoj är som sagt lite på paus.

Vi hörs!


tisdag 10 mars 2020

Danska Årets Bild!

Jag gjorde en liten film där jag träffade fyra fotografer som är nominerade till Årets Bild för första gången.
Du ser den med lätthet här.

Jag tog mig över till Köpenhamn och tittade vad Sarah Hartvigsen Juncker fick för pris.
Svaret på det får både du och jag här nedan.

onsdag 4 mars 2020

Min sista julavslutning som bildchef

Jag sitter egentligen och letar helt andra bilder i mitt arkiv och finner så mycket annat roligt också.
Som bilderna från min sista julavslutning som bildchef på Sydsvenskan. Jag samlade bildredaktion varje jul för att ge dem presenter och sätta upp målsättningar för det kommande året. Vi gick också igenom de mål vi satt upp för året och såg tydligt hur mycket vi faktiskt bockade av under året. 
Jag älskade det där. 
Det blev som årets belöning för slit och släp och vardag i jobbet. Som jag skrev så är det här bilder från min sista jul som bildchef och året är 2011. På bilden här ovan så sitter fotograferna på tidningen och gör en frågesport jag satt ihop till dem med fina priser.
De jag kan se på bilden är från vänster: Hussein El-Alawi, Johan Bävman, Emma Larsson, Jenny Leyman, Karl Melander, Håkan Röjder, IDK, Linda Axelsson, Lars Brundin, Ludvig Thunman, (som gjorde praktik hos oss) Åsa Sjöström, Thomas Löfqvist och Lisbeth Westerlund.
Tittar du riktigt noga under deras stolar så hade jag som en sista överraskning en bok som vi tillsammans satte ihop vi kallade "Ögonblick" som du kan läsa lite mer om här om du är sugen på det.
Jag minns också att jag skrev en liten grej om en beställare som du läser här. Det var roligt att dela ut priser och avsluta med böckerna som ingen hunnit se vid den tidpunkten.
Här nedan ser du dessutom prisbordet jag samlat ihop.




Den sista budgeten jag hade köpte jag kameror för, Fujifilm X-100 som jag hade som priser i frågesporten. Det är paketen längst upp till höger ser jag.
Men det fanns mer såklart och alla fick flera böcker som var tejpade under stolarna som du såg.
Några dagar senare gick chefredaktören ut och sa att vi INTE fick ge några julklappar till personalen. Det var helt stopp tydligen och jag svalde lite tyst för mig själv, min såkallade skada var redan gjord.
Nu har det snart gått 10 år sedan så nu är jag inte så rädd för att berätta om det där rätt påkostade julklapparna.
På kvällen gick vi ut och åt julbord, vilket det också var stopp för det där året.

Jag finner också en bild på Jenny Leyman från redaktionen som också väcker lite nostalgi.
Tavlan, soffan, magneterna och Jenny också såklart, du ser bilden längre ner här.

----------

Sitter på kontoret alltså och går igenom hårddisken efter bilder.
Jag ser att bildchefen på Politiken, Thomas Borberg är kritisk till BT:s bildpublicering av en död kvinna och hennes barn, du läser mer om det här.
Jag håller såklart med honom.

På fredag delas priserna ut i Danska Årets Bild också och Politikens fotograf Martin Lehmann skriver om det här, läs det.

Nu måste jag jaga vidare efter andra bilder här.
Vi hörs.


onsdag 26 februari 2020

Tävlingarna!


Foto: Ivor Prickett

I tisdags avslöjades vilka bilder som är nominerade till World Press Photo. En av de bilder som är nominerade till "Årets Bild" ser du här ovan. Den är tagen av Ivor Prickett från Irland och du finner hans hemsida här. Det är en stark bild som visar konsekvenserna av ett långt och vidrigt krig. Såhär blir det. Ahmed kommer troligen se ut såhär framöver och hans flickvän kan (på bilden åtminstone) inte riktigt titta på honom. Bilden kan mycket väl vinna tävlingen.

Det är nytt sedan förra året att WPP nu nominerar 6 bilder i den kategorin. I de andra klasserna får du pris men vet inte om du är 1, 2 eller 3:a förrän på prisutdelningen i Amsterdam i april månad. Nytt för i år är också att INGEN fotograf från Skandinaien är nominerad, det var riktigt länge sedan. Jag tror vi får gå tillbaka till 90-talet för att se det vara på det sättet.

Visst, det finns många bra bilder men sådär jätteimponerad är jag inte över de bilder som är nominerade. Mycket har jag sett förr och det jag inte sett tidigare hade jag kunnat slippa ärligt talat. Visst, det är bra att WPP tänker nytt men det finns väl mellanlägen? Färg och form före innehåll känns tråkigt och förutseende även här. Ta dig gärna en titt du också, det gör du här.
Long-term projects är bra för tävlingen, kul med ett forum för de större, längre grejerna.
Sportklasserna som oftare och oftare känns svaga tycker jag, även om jag kan älska basketbilden tagen av Mark Blinch, hans hemsida finner du här.

Bilderna som prisas i den här tävlingen är ofta otroligt genomarbetade och perfekta, men ämnen känns lite samma från år till år tycker jag. Natur och sport är de klasser som varierar sig mest.

Politikens bildchef Thomas Borberg och Henriette Lind sammanfattar det såklart fint på deras sida.
Snabba är dem också, det kommer nästan direkt efter släppningen. Thomas berättar om varje bild som är nominerad, jag tycker du både ska titta och lyssna på det här.
Ser att också Jyllands-Postens bildchef Brian Karmark tycker till om bilderna. Du ser mer här.

Vad saknar du då?
Jag tror jag vill bli mer överraskad. Att det ska kännas mer i magen. Tycker att Poy börjar kännas bredare och roligare. De har också fler klasser så där har skandinaverna kunnat ta sig in på listan också. Du har koll på deras bilder va, annars ser du mer här. En del bilder återkommer såklart i båda tävlingarna, men Poy släpper in andra typer av berättelser.
Dagens Nyheters Roger Turesson och hans serie på Greta Thunberg kommer in på listan här vilket känns roligt. Inte bara för att Roger är svensk utan för att det är en annan typ av bilder, på ett viktigt ämne/person som varit minst sagt het under 2019. Du ser hans serie här.




Foto: Roger Turesson/DN

Paul Hansen och Mads Nissen är andra fotografer som än så länge taget sig in på listan över prisade fotografer i årets POY.
Här är samma "problem" med sportklasserna och så har de på tok för många klasser i det ämnet. Men sport är stort i USA/Internationellt och det syns också på de prisade bilderna. Vinner i klassen "Sport Life" (vad det nu är, det är väl allt gissar jag) gör en bild på Tiger Woods som jublar vid 18:e hålet och det visar bara att de vill prisa de där slöaste fotografierna. De som sladdar in med sin tjänstebil i sista sekund och sätter sig vid green med 70-200mm och tar en jubelbild. Visst, de ska ju finnas där, men är det de bilderna som ska prisas som de bästa från året? Ingen tanke, inget nytt eller kreativt.
Bilden är tagen av AP-fotografen David J Philips och ingen skugga över honom. Han kan mycket väl vara specialiserad på golf, han kan ha gått 36 hål den där dagen med tunga objektiv och "säkrat" en bild när Tiger vinner tävlingen. Bilden är viktig för AP, men ska den vinna av alla sportbilder som är insända i just den här klassen, jag vet inte. Ska vi inte kräva mer, är du med hur jag tänker?


Foto: David J Philips

Du är bara bitter för att du inte fick pris tänker du, men så är det inte. Jag tävlade inte ens i POY och till WPP skickade jag in 2 bilder, det har verkligen inte med det att göra. Men jag söker bara nyare historier, berättade på lite annat sätt. Jag kan älska fotografen Axelle de Russé historia från Svalbard, kolla in den här. Men kolla också in hennes hemsida här.
Det finns såklart mycket , mycket mer jag gillar men i vissa klasser vill jag ha mer nytänk.

Roligt med det rörliga berättandet också. Jag tycker det växer från år till år.
Jag har tyvärr bara hunnit se "Field of vision" som är nominerad i WPP:


Field of Vision - Scenes from a Dry City from Field of Vision on Vimeo.

Du som inte jobbar me det här förstår nog inte varför det är sådant tjat om de här tävlingarna. Men de är viktiga för att få historierna att leva längre och höja värdet av oss som berättar dem. Utan att sätta sig på en för stor häst alltså. Jag tycker det alltid har varit väldigt roligt och spännande.
Lärorikt om inte annat, men nu vill jag lära och inspireras mer alltså, i vissa klasser.
I Skandinavien så väntar snart prisutdelningar i de egna tävlingarna. Först ut är Danmark med prisutdelning fredagen den 6/3 i Köpenhamn. Sen kommer Norge med prisutdelningen fredagen den 13/3 i Oslo. Sist ut är Sverige som har sin prisutdelning lördagen den 21/3 i Helsingborg och jag har tackat ja till att hålla i den prisceremonin igen. Såg du att jag gjorde en film om de som är nominerade för första gången? Jag träffar Petter Arvidson, Svetlana P. Jansson, Sarah Hartvigsen Juncker och Hanna Kristin Hjardar.

Se den och så ses vi framöver!

tisdag 18 februari 2020

De nominerade!

Här kommer en film om 4 fotografer som är nominerade till Årets Bild för första gången.
Duktiga och bra med andra ord.
Ta dig en titt och sprid den mer än gärna.

tisdag 11 februari 2020

Mer än fotografi!

Jag lyckas få ihop ytterligare en film i min lilla serie - om just fotografi.
Ta dig en titt är du gullig!

tisdag 4 februari 2020

Årets första fotografiska film med Anna Bank!

Du kollar väl in det här lilla inslaget med några fotografiska tips och en titt in till fotograf Anna Bank.

tisdag 7 januari 2020

Då kör vi 2020 va?

Då kickar vi igång det nya året och det nya decennium också.
2020.
Låter ju bra om inte annat.
Jag ser på nätet att juryn i Danmark är igång för att hitta vinnarna till Årets Pressefoto.
Minns att jag älskade att sitta i juryn, både där och i Norge nu senast.
I år har jag inga uppdrag i någon jury tyvärr.

Jag försöker samla ihop mig och komma igång på riktigt nu, men det går sådär januari-trögt.
Det är som att året inte riktigt vill starta.
På torsdag börjar skolan och efter det kanske det känns lättare.

Du har sett att jag har fått äran att hålla en workshop i Hjo, hemma hos Pieter ten Hoopen va?
Kom gärna med så ser vi till att göra den där helgen oförglömlig.
Läs mer här.

Jag har ett gäng med pitchar jag tänkte jag skulle börja försöka få gjorda men jag väntar nog som sagt till nästa vecka, med mer energi och sånt och kanske inte alla är tillbaka riktigt heller ännu va?

Jag har bytt kontor, sa jag det?
Jag har bytt kameramärke, sa jag det då?
Det är mycket nytt alltså, men ändå lite samma sak.

Begravning i januari. 
Tungt.

Jag såg Albert Wikings fina bilder på Malmö Live igår. 
Så fint det är.
Gå dit du också.

Tiden går.

Jovisst, jag fick in några knäpp till tävlingen Årets Bild jag också, gubben har inte gett upp ännu.
Notre dame stod i lågor och jag tog några bilder.

Men vi kan väl höras va?


Om mig

Malmö, Skåne, Sweden