Det största problemet tror jag med bildjournalistiken är att vi jobbar i så gamla vanor.
Vi åker ut, helst tillsammans, reporter och fotograf och det slutar ofta med en intervju på ett café.
Både du och jag vet att de bilderna blir inte så roliga hur duktiga fotografer vi än har.
Många gånger blir det väldigt bra ändå.
Men det som kanske tar mest kraft och det som är svårast att vända är den här hand i hand journalistiken.
Vi åker tillsammans.
Jag brukar säga att den bästa bildjournalistiken börjar i telefon.
Vem tar första kontakten? Redan där avgörs det vad vi men också reportern får för möjligheter att göra sitt jobb.
Eftersom vi rent historiskt sitter fast i att det oftast är reportern som tar första kontakten, bokar såklart denne det på ett så smidigt sätt som möjligt för att intervjun ska kännas avspänd, lugn och i förlängningen bli så bra som möjligt.
Men är det då vi ska ta bilderna?
Här är ett sånt jobb. Ulf, en reporter på nöje gjorde en intervju med den här killen.
Någon dag senare så åkte
Pontus Tideman till teatern när han fixar till sig och vi fick ett helt annat jobb i tidningen.
Låter hur enkelt som helst men det är det inte, det är det vi jobbar mest med och när det funkar blir det så bra.
Tycker jag, eller hade du hellre velat se denna mannen vid ett bord på ett snyggt café i stan?
