Är vi lyckliga nu?

Det är mycket möjligt att detta inlägget framstår enbart som en grinig gubbe.
Det kan dessutom vara sant, men låt dig inte skrämmas bort för det, det kommer några tips även du kan ha nytta av.
Lite grinigt, i största allmänhet alltså.

Jag läser senaste numret av Journalisten och några fackanslutna kollegor är tillfrågade om året som gått.
Ingen fotograf.
Det är inget nytt, kan jag lova.
Jag vet ärligt talat inte varför jag bryr mig om det, känns bara så himla torftigt.
Vet Journalisten att en svensk fotograf (Paul Hansen) tog världens bästa pressfoto?
Visst, bilden togs förra året men han prisades i Amsterdam i våras.
Det är rätt stort måste jag säga. Kunde han inte fått vara med?
Eller Maria Eilertsen från Sundsvalls Tidning som fick sin tjänst omskriven till reporter under året.
Kanske Mark Hanlon kunde tillfrågats, eller Petra Jonsson?
Icke!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag tankar hem nyaste numret av Årets Bild till iPaden. Det tycker jag du gott kan göra du också.
Jag skriver i den och i det här numret tipsar jag om filmer du kan gotta ner dig i under julledigheten.

Såhär skriver jag:

Nu i dagarna går det upp ytterligare en fotograf-film på vita duken.

Den här gången är det i regissören Erik Poppes film ”Tusen gånger god natt” som fotografyrket, nåja, ska gestaltas. Krigsfilm såklart, det är vanligast.

Huvudrollen spelas av Juliette Binoche och det kanske är det som är nytt i genren.

Det är en kvinnlig fotograf som lämnar sin man och sina barn för att ständigt jaga den perfekta bilden i olika oroshärdar.

Hon i det här fallet, bara måste göra det. Så ser dramaturgin ofta ut i de här filmerna.

Krigsfotografen, ja andra fotografer också är en ganska populär story för vita duken.

Men hur framställs vi fotografer då?

Krigsfotografen är halvgalen. Dricker mycket och lever för kriget och bilden.

Bilden av den där tokiga krigsfotografen som slänger sig framför ett inkommande kulsprutepepprande flygplan med teleobjektivet och tar bilder känns något överdriven.

Men ändå underhållande på något sätt.

Som fotograf är det lätt att fundera om det skulle blivit en sådan bra bild dessutom?

Man får släppa det om man vill se fotograf-filmer. Hur fotograferna håller sina kameror och vilka bilder dom tar är nog lika svårt och jobbigt för oss som för en polis att se en kriminalfilm.

”Sådär fungerar det ju inte”.

Är du sugen på en fotografrelaterad film under julovet så kommer här en lista med filmtips, inte i någon prioriteringsordning.

Harrisons flowers: En film om kriget på Balkan där Newsweekfotografen Harrison Lloyd försvinner på sin sista resa till forna Jugoslavien. Hans fru som spelas av Andie MacDowell har en känsla av att han lever och åker dit och letar efter honom.

The Killing Fields: En klassiker som utspelar sig i Kambodja på 70-talet.

I Skottlinjen: Här spelar Nick Nolte Russell Price som är en våghalsig fotograf, som dessutom kärar ner sig i en av sina kollegors flickvänner.

Utspelar sig i Centralamerika.

Vittne till ett krig: Handlar om två irländare som sett för mycket i sina liv.

En film om rehabilitering, posttraumatisk stress och dess effekter på människor.

Bang Bang club: En nyare film om den sydafrikanska ”kompisgänget” som kallar sig Bang Bang club. En film som bygger på en verklig händelse. Modernare än de tidigare.  

Welcome to Sarajevo: Handlar såklart om kriget i Bosnien och här blir den utsände Tv-reportern Michael Henderson så berörd av det han ser och adopterar ett barn hem till London.

Salvador: Nominerad till två Oscar när den kom. Utspelar sig 1980 då en ganska misslyckad gammal fotograf återvänder till El Salvador och tar med sig sin drogromantiska kompis som spelas av Jim Belushi.

Det finns såklart fler filmer med fotografer eller journalister i huvudrollerna.

Här kommer ett gäng filmer till du kan hyra i novembermörkret.

Broarna över Madison Country: En filmklassiker som var Oscarsnominerad för bästa kvinnliga huvudroll (Meryl Streep). Fotografen spelas av regissören själv, Clint Eastwood.

Han är på uppdrag för National Geographics.

Marias eviga ögonblick: Jan Troells film om Maria Larsson som kämpar med en försupen man (Mikael Persbrandt) med att få ihop vardagen. Mitt i det hittar hon kärleken till kameran men också till en dansk fotograf som får igång hennes insomnade intresse för fotografiet.

Page One: Är en dokumentär om New York Times och hur branschen ser ut.

Ingen fotograf-film direkt men dock en verklig och träffande film om nutiden inom dagspressen.

Närvarande: En dokumentär gjord av Jan Troell om hans vän och tyvärr bortgångne Georg Oddner.

Fotografen från Riga: Maud Nycanders fina porträtt av den lettiska fotografen Inka Ruta som just nu ställer ut på Fotografiska i Stockholm.

Bill Cunningham: En dokumentär om just Bill som jobbat med ”gatumode” på gatorna i New York i hela sitt liv.

En gullig man som cyklar runt på Manhattan och har stor respekt i modekretsar.

Fur: Är en spelfilm om den amerikanska fotografen Diane Arbus som spelas av Nicole Kidman. Hon hittar en ny vän uppe på middagen och det förändrar hennes hemmafruliv.

Alla presidenters män: En riktig journalistklassiker som skildrar jobbet bakom Watergateaffären med Robert Redford och Dustin Hoffman i huvudrollerna.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Just i detta nu sitter jag och skriver en text till Sydsvenskan som ska in i mellandagarna.

Skönt att bli färdigt och faktiskt ta ledigt.

Jag tror det behövs.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I fredags var PFK södras styrelse här hemma på middag. Det blev en fin kväll tycker jag, vi är ett bra gäng, helt klart.

Det är absolut det bästa med att sitta just i styrelsen för PFK södra.

Vi snackade fotografi såklart.

Jag fick dessutom Per-Anders Petterssons nya bok av dom.

Så gulligt, tack så mycket.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag kan inte låta bli att fortfarande fnissa lite åt Stora Journalistpriset. 

Uppsala Nya tidning fick pris som årets förnyare för ett projekt där bokrecensenterna lämnar med sina anteckningar i sidan så läsarna kan ta del av det.

Jag unnar dom verkligen priset, det gör jag alltid men är det inte just det, låt oss säga Christer Strömholm gjorde i den här typen av bilder.

Bilden är tagen 1959 i Barcelona.

Han lämnade med ett "Kram" dessutom.

Fint.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I fredags hade vi vår sista "fredags-fotogrf-frukost för året och det var genomfina Johan Bävman som visade bilder från sin senaste Afrikaresa.

Han var ju dessutom här på kvällen på middag, det är fint att umgås med honom.

Om jag satt på inköpen skulle jag verkligen se till att ringa honom om jag behövde ha hjälp med bilder.

Han tänker, han är trevlig och visar sån respekt för de han fotografer. 

Duktig som få.

Stilig också om det är en fördel.

Jag minns när han kom till Sydsvenskan med ett helt nytt driv och tänk.

Jag var väldigt ledsen när han tvingades ut i frilanslivet.

Som sagt, ny budget och nytt år och du sitter där och funderar på vem du ska skicka på nästa jobb.

Jag säger bara:

Johan Bävman.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Äsch, har du läst enda hit?

Är det sant?

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det börjar verkligen bli färdigt det här med Årets Bild.

Känns tidigt och skönt det med.

Jag har annat att tänka på när nyårsklockorna har ringt och vi slängs rätt in i 2014.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bilden som är överst i det här inlägget är taget i Rumänien, det har du koll på om du följer den här bloggen.

Jag var också där med Cecilia Nebel, det har du koll på som sagt.

Ville bara säga att hon är grym på många sätt.

Det kommer många mail från läsare, det är inte helt vanligt men lås oss säga att det strömmar in.

Ris och ros.

Rasisternas slänger jag och berömmet spar jag i en fin mapp.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag hämtade jag min ackreditering till JVM i ishockey och fick en ny väska till samlingen.

Innehållet?

Lite info om Malmö, en vattenflaska och en "puck" med märkligt godis i.

Väskan är lite retro kanske....

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag lånar ut en mikrofon till Daniel Nilsson och som plåster på såren får jag en fin bok av David Burnett.

Tack som bara den!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nej, jag tror det börjar bli dags att fälla locket va?

Ha en riktigt fin söndagskväll men det har du nog redan.

Jag tror jag avrundar det här inlägget med dessa.

Abecita

Det kommer mail ifrån Abecita konstmuseum.
Jag bara bollar vidare så att säga..

Romerna 2

Idag har vi, jag och Cecilia Nebel vår andra rapport från Rumänien.

Det är såklart Jenny Rydqvist som redigerat även detta.

Titta gärna på filmerna också, längst ner i det här inlägget.

Ha en fin söndag!

Taj Mahal

Reuter

Dagens nyhetsvecka

Lucka 22 med Elin Berge

I lucka 20 med ett snyggt halsband hittar du med lätthet Elin Berge.

Elin har alltid kört sina egna vägar på ett beundrande sätt tycker jag.

Jag blev glad när även hon tackade ja till den här kalendern.

Så.

Varsågoda, här har ni Elin Berge.

Är det något jobb/reportage du är extra nöjd med från året?

Det här året har varit ett år då jag varit mitt uppe i olika pågående projekt. 

Det är en blandning av glädje att få fördjupa sig i olika ämnen, men också frustration eftersom det känns som ingenting blir klart. 

Det är också svårt att veta om jag är nöjd, eftersom det brukar pendla under tiden. 

Jag kan ju nämna några som känts extra roliga att jobba med.

Filmaren Lars Berge och huvudpersonen Pinit Haopramong under inspelningen av dokumentärfilmen Pinnen, Ban Kaeng, Thailand, 2013.

Foto: Elin Berge

Berätta mer.

Till exempel min och brorsans (Lars Berge) dokumentärfilm ”Pinnen”, som handlar om en transexuell person från Thailand som kommer till Västerbotten varje år och drömmer om att få stanna. 

Att lära sig jobba med film, känns ungefär som när jag började fotografera. 

Oerhört lustfyllt, svårt och do it yourself-aktigt (jag vet ju faktiskt inte hur man gör, men man måste ju börja någonstans). 

Ett annat projekt som varit spännande att jobba med, för att det känns nytt för mig på alla sätt, är min pågående serie ”Selves”. 

Jag bjuder in människor till min studio där jag guidar dom till att ta sitt självporträtt. 

Jag är med hela tiden, men går faktiskt ut ur studion precis när dom ska trycka. 

Det är en utmaning och ett experiment för mig som fotograf och fantastiskt att se hur kreativa folk är. 

Jag håller också på att avsluta min nästa bok ”Kungariket”, som är en uppföljare till ”Drottninglandet” som handlade om thai/svenska kärlekspar. 

Att jobba med dessa två hjärteprojekt är underbart, men också som att vara i ständig kris. Alltid en massa tvivel, blandat med en känsla av hur speciellt det är att leva med ett ämne och träffa samma personer under många år.

Ur Kungariket. Ampawan och Mats-Åke på scen inför hela byn, Ban Kaeng, 2011.

                                                                                                                                    Foto: Elin Berge

Ur Kungariket. Älghorn från Västerbotten, Ban Kaeng, 2013.

Foto: Elin Berge

Vad är din idé om fulländad lycka?

Jag tror lyckan kan vara enkel. 

Sedan jag fått barn har jag kunnat uppfatta blixtsnabba, små känslor av någonting jag tror man kan beskriva som fulländad lycka. 

Som när jag luktar på min sons hår, eller får ett första leende på morgonen, eller en spontan puss. 

Det är liksom en sekund av pirr, sedan är allt som vanligt igen. 

Jag är väldigt tacksam över det.

Vad är din största rädsla?

Att förlora någon av de som står mig allra närmast.

Vad ogillar du i din personlighet?

Till exempel att jag inte är så bra på att ta några djupa andetag och känna efter om en stund. 

Har lite för nära till känslorna ibland.

Ur Kungariket. Jan, Bangkok, 2010.

                                                                                                                                    Foto: Elin Berge

Vad är din bild av total misär?

När något gått så snett att de sista spillrorna av det vi kallar för civiliserad mänsklighet slagits sönder. 

Jag tänker mig att total misär kan finnas var som helst där det inträffat en personlig eller kollektiv katastrof.

Vad ogillar du i andras personlighet?

Högmod. 

När människor redan tror sig veta alla de rätta svaren här i livet och dömer andra efter sina sanningar.

Vilken levande människa beundrar du mest?

Oj, det finns ju så oerhört många modiga människor som jag beundrar. 

Jag tänker på alla som vågar kämpa för sina eller andras rättigheter och uttrycka sina åsikter trots att lever under hot om fängelse, våld eller död. 

Några som varit på tapeten i år är ju Malala Yousafzai eller Pussy Riot.

Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?

Vassa armbågar.

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?

Tycker det här blonda, blåögda är ganska trist. 

Skulle vilja experimentera mer, men samtidigt ids jag inte.

Vilken levande människa ogillar du mest?

Det finns ju en mängd människor som gör helt fruktansvärda saker mot andra. 

Men jag kan inte komma på en topplista av namn så här på rak arm och jag tror att det är en bra grej att inte anstränga sig att odla sitt hat mot enskilda personer. 

Bättre att fokusera på vilka handlingar man inte kan acceptera hos någon människa.

Ur Selves. 

Foto: Jenny Saba Persson/Elin Berge 

Om du skulle dö och komma tillbaka som någon annan. Vem skulle det vara?

Jag har alltid fascinerats av människor som är duktiga på att göra saker med kroppen. 

Jag skulle vilja vara en cirkusartist, eller dansare, eller någon som sjunger fantastiskt. 

Men jag säger Zlatan. 

Han är ju verkligen en kroppskonstnär och det vore coolt att få testa vara en stilig man.

Var skulle du helst av allt bo?

Egentligen inte på den här kalla och mörka platsen. 

Men jag vill vara nära mina vänner och min familj och Umeå har trots allt en karg charm och ett slags kaxigt självförtroende. 

I en drömvärld skulle jag bo kvar här och ta familjen till en varmare och ljusare plats en månad per år.

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?

Att de ser mig för den jag är och älskar mig för det.

Hur skulle du vilja dö?

Utan rädsla, med en känsla av att jag gjort mitt. 

Med mina närmaste närvarande.

Vad är din största extravagans?

Jag är nog inte så extravagant. 

Men jag använder alldeles för dyra ansiktskrämer. 

Räknas fotoböcker?

När ljuger du?

Jag är dålig på att ljuga. 

Har alltid haft bekännelsemani. 

Men det händer att jag drar vita lögner för att undvika pinsamma situationer. 

Oftast blir det bara dumt.

Vilken är ditt favorityrke?

Jag kan inte tänka mig något roligare än att vara fotograf. 

Det måste ju vara bra, så länge det känns så.

Vad är ditt motto?

Har inget. 

Försöker vara öppen och föränderlig och inte ringa in livet i bestämda ord. 

Tack så mycket för hjälpen Elin. Stöter du på Torbjörn Jakobsson i Umeå så hälsa så gott från mig.
God Jul & Gott Nytt år!

Ur Selves.

Foto: Julian Stenberg/Elin Berge