onsdag 29 juli 2015

Torbjörn Andersson är död

Mörkrets dag.

Jag vaknar av beskedet att min kollega och kamrat Torbjörn Andersson har lämnat oss.
Otroligt tråkiga nyheter.
Torbjörn var en av våra största bildberättare och med vilken empati och ödmjukhet han var det.
Jag minns många av hans bilder. Redan från 70-talet när han kom till Malmö (från Gävle) och följde en liten boxarkille på Rosengård till bilderna från Balkan.
Men varför inte de otroligt starka och helt livsfarligt fotograferade bilderna från Himmelska Fridens Torg.
Torbjörn stod för det riktiga berättandet.
Ärligt, rakt och lätt såg det ut men ändå så starkt och berättande.
Men även hemma var han en stjärna och gjorde de jobben också med mer än beröm godkänt.
Det känns vemodigt.
Han var en fin vän och vi satt länge i samma styrelse (PFK södra) och hans driv önskar jag alltid att jag själv haft.
Om jag tyckte vi kunde se en utställning innan ett möte, tyckte han att vi skulle se två.
Så fick det bli.
Det intresse Torbjörn alltid haft för fotografiet, det är imponerande bara det.
Han är en av få som alltid dykt upp från "det gamla gardet" och frågat och intresserat sig.
Men också stört sig på det "nya", på det som inte alltid varit så bra.
Då hörde han av sig direkt, ville snacka om det.
Sist jag hörde av Torbjörn var efter Årets Bild.
Han var mycket upprörd.
- Vi måste göra något nu, sa han. Någon måste stå till svars för detta, annars dör Årets Bild.
Om det inte redan gjort det, fortsatte han.
Han var oroad.

Jag har alltid varit glad för hans engagemang och driv och beundrat hans ork, jag visste att han var krasslig och hade missat ÅretsBild-festen på Fotografiska för första gången.

Efter hans senaste samtal har jag varit på väg så många gånger hem med några bullar till honom, för en fika och ett längre samtal.
Fan vad jag ångrar det nu!
Så dåligt av mig, jag är verkligen ledsen för det idag.

Vila ifred du fina, duktiga, drivna, trevliga, roliga Torbjörn Andersson.
Jag och den svenska bildjournalistiken kommer sakna dig mer än du anar.
Du kommer alltid vara en legend.

Jag säger ofta att Torbjörn Anderssons bok "Fem decennier" är den bästa bildbibeln som finns.
Köp den.

En gång minns jag när vi bad Torbjörn hålla ett litet föredrag om hur man vinner priser i fototävlingar, vi brukar ha det som tema i december inför inskicket till tävlingarna.
- Visst, sa Torbjörn och visade så mycket pärlor så man inte trodde det var sant.
När han visade sin meritlista ville den aldrig ta slut.
Jag tror ingen i Sverige vunnit så många priser som Torbjörn.

Så tråkigt detta är, en mörkrets dag och mina tankar går till familjen.

10 kommentarer:

Claes Thureson sa...

Detta var trist, även om jag inte kände honom. Just ”Fem decennier” är en av få fotoböcker jag har som jag återvänder till om och om igen. Tänk att göra en bok som stärcker sig över fem decennier och sedan ändå fortsätta. Fantastiskt!

Mats sa...

Glömmer aldrig samtalen dom nätter han sov över här i Skir i Växjö det blev alltid sent in huvudet nådde kudden.

Unknown sa...

Mycket bra skrivet Lars. Jag håller med om varje ord. Skulle han hålla en föreläsning i PFK fick man bara betal resan inget mer.

Unknown sa...

Fint skrivet Lars. Jag kände honom lite. En mycket fin människa. Visste inte att han var sjuk. Trist!

Lars Kjellberg

Anonym sa...

Tråkiga nyheter. Fina minnesord.
Pratade med honom några gånger kring hur det gick till vid Himmelska fridens torg.
Han delade vänligt med sig av sina minnen.
Fick använda en av hans bilder i tidningen och i min fotobok.
RIP.
/Jacob Wiberg, Populär Historia

Kicki sa...

Fina Torbjörn!
Så duktig och så generös med sin kunskap. Alltid ett gott ord och ett kämpa på tjejen. Du kan, vi kan! Bildjournalistiken är viktigt och fantastiskt att få jobba med.

Jonas sa...

Fantastisk fotograf och fin människa var Torbjörn.
Han kom alltid med ett uppmuntrande ord och tog bilder med en närhet som ingen annan.

Vila i frid

Cecilia sa...

Underbara ord. Det rör mig in i själen o hjärtat. Tack Lars.
Vilka fina kommentarer från många andra. För mig var han pappa. En pappa som jag längtade efter så mycket när han var ute på alla resor o uppdrag. Han var en äventyrare med ett livsuppdrag -att berätta någon annans historia o skildra livsöden o situationer. Jag är så stolt över att han var min pappa. Hans värderingar, trygghet, enorma envishet, en liten rolig räv bakom örat o en väldigt sund syn på människan o livet o att ingenting var omöjligt, jag hoppas att jag o många andra kan ta med oss detta från honom.
Han är så otroligt saknad...min fina pappa.
Dina fina ord gör dagen lite lättare.
Cecilia -dotter till Torbjörn

Unknown sa...

Cecilia, då var det dig Torbjörn syftade på när följande episod utspelade sig en sen kväll i Köln för flera år sedan: Vi var på väg hem, jag, Torbjörn och Per Lindström (yngst). Per ville gå in på ett disco vi passerade. Torbjörn: "Nej, de kommer bara att fråga om jag letar efter mina barn".

Lars D sa...

Tack Cecilia, jag är glad att du hör av dig.
Dina ord berör mig mycket, extra mycket nu när jag själv är på uppdrag i Berlin och mina tjejer sitter hemma och förhoppningsvis
väntar på mig.
Det är just det och alla hans fantastiska bilder vi tar med oss.
Många är ledsna av hans kollegor och vänner också hoppas jag du (ni) känner.
/LarsD

Om mig

Malmö, Skåne, Sweden