Thank god, it´s friday!

Nu är det fredag igen, det är något visst med dom.
Mina döttrar föddes på dagen fredag båda två.
I morgon kommer det ingen tidning så idag är det utbildning på jobbet och ikväll fest.
Jag jobbar med en annan liten grej så jag missar lite på förmiddagen.
Såg ni att the globe and mail i Kanada har gjort en grej om en medarbetares son.
"the boy in the moon" kallar dom storyn och du ser den i flera kapitel här.
2006 var jag i Ukraina på ett barnhem för barn med downs syndrom.
Du ser ett bildspel jag gjorde från det här.
Min vän Kalle är i Afrika men jag har inte hört något från honom. Värre är det med Johan, den andre som är i Afrika.
Han skickar rapporter som både skrämmer och gläder mig på samma gång.
OM allt går vägen så är det min tur att fara till Afrika till våren, vi får se.
Blir det så kan du ju passa på att läsa om den resan här, när och om den blir av.
Nu säger jag bara, trevlig helg på er alla.

Torgovnik

Jonathan Torgonvik har gjort en mycket stark grej.
Nästan för jobbig, ta dig tid och kolla in den här.

Nu börjar snart alla tävlingar

Editor&publisher har satt ihop 2008 års bästa bilder.
Redan.
Kolla här.
Grarup har satt i färgfilm. Kolla.

Kitos

Sommaren 2007 var jag och Ulf, en reporter på tidningen i Finland på tangofestival.
Ulf har en förkärlek för dans och såg fram emot att få testa sina tangokunskaper.
Vi checkade in i en lägenhet som vi hyrt över helgen.
Ulf fick mammans rum och jag tog 8 åringens med fina häst och popstjärnebilder på väggarna.
Sen cyklade vi ner till festivalområdet.
Det stod en man mot ett träd och spydde och klockan var bara 18:00 sådär.
Han bar skinnväst och håret var slickat bakåt.
Vi fnissade lite åt honom och jag frågade Ulf om han skulle dansa men han skulle vänta lite.
Efter en kortare promenad i festivalområdet så kom vi tillbaka till den stora tangoscenen och då ser vi skinnpajen som flyter fram på gatan med en, låt oss kalla henne för en finare dam.
Där stod vi på trottoaren och gapade och jag tror det redan var där som Ulf bestämde sig för att det blir ingen tango under den här helgen.
Vilket det heller inte blev för honom.
Finnarna kan det här och det går liksom inte att komma med någon kvällskurs man gick på för 15 år sen.
Typ.

Men det var en rolig helg och jag plåtade mycket och jag hade en lättare utrustning med mig vilket var så skönt.
Den var inte i vägen och jag hade fått en blixt av Leif Å som jag tänkte jag skulle använda till hela jobbet.
Det var svårt som bara den för jag gillar inte blixtljus men jag försökte köra med den hela tiden.
Se gärna ett bildspel från det hela här.
Ni kanske har sett att Martin von Krogh som bjöd mig och min kollega Mikael på öl på hans takveranda i New Delhi varit med på TV. Se inslaget här.
Jag får ett mail ifrån Wennman som varit i USA och gjort ännu ett bildspel, det är bra.
Du ser det bums här.
Här är ett till från Wall street.
Många samtal idag. Tobbe ringer och han låter glad, det gläder mig också.
Jonas ringer också och det gläder mig också såklart. Vi snackar fotografi.
Sen ringer Anna Simonsson. Hon är bara så duktig, kolla hennes hemsida här.
I morgon skulle jag gå en kortare kurs men nu har det istället blivit ett spännande jobb som strulat i några veckor kan man säga.
Nu är jag hungrig.

Givakt!

Jag gick en överlevnadskurs som försvaret arrangerade för många år sen.
Den var mer än bra kan jag lova. Vi fick lära oss leva på det mesta, sjukvård och hur man snabbt sågar av benet på sin kollega.
OM, han eller hon trampar på en mina.
En kille på Rapport frågade han som utbildade oss i just det konststycket hur många ben han sågat själv?
- Jag har amputerat fler ben än kvinnor du dansat med under hela ditt liv, sa han bara.
Vi gick vidare på kursen och han som höll i alltihop frågade jag hur länge han skulle överleva om han släpptes ner från en helikopter mitt i norrland.
- Är det sommar så skulle jag nog leva till 80-årsålder, sa han. Skulle det vara vinter hade jag haft det tuffare fortsatte han.
Det sista dygnet skickades vi iväg för att "öva" på "riktigt". Vi var i söderland och skulle ta oss upp till nordland där allt var säkert igen. Vi var i knipa helt enkelt och vi fick alla ett ord som var en kod om man upplevde något för jobbigt så skulle man säga det och man togs direkt ut ur "leken".
Vi kom inte långt förrän arkans tigrar stoppade oss och tog oss till någon lagård där vi stog med huvor på i 4 timmar medan dom där idioterna puffade på oss och slog oss med sina gevär.
Aktuellts fotograf sa koden och åkte ur leken. Jag blödde näsblod men eftersom jag var bakbunden så fick det rinna.
Dom släppte oss och vi skulle söka skydd för natten. Vi hittade ett ställe där vi slog läger och en kille lyckades fiska upp två gäddor som vi njöt av till min whisky som jag hade lyckat smuggla med mig. Fråga mig inte varför jag ville ha med den men den värmde fint. Alla var så uppskakade efter "tortyren" så det var svårt att somna.
Tidigt, tidigt kom det en soldat smygande med en hund och han svettades floder.
Man såg rädslan i hans ögon och vi rycktes med direkt och plötsligt var vi i kriget igen.
Han viskade:
- Är det ni som är svenska journalister.
- Ja, viskade vi tillbaka.
- Jag kommer från ett jägarregemente och jag ska ta er härifrån, sa han fortfarande viskande.
Vi var omringade fick vi veta.
Hukade smög vi ut på ett fält och så utbröt det skottsalvor så man inte trodde det var sant.
Sen kom en helikopter och medan jägaren sköt som bara den så sprang vi ombord på den och flög iväg.
Nu var vi säkra men vi skulle ta båten över vattnet för att komma till flygplatsen.
Båten gick sönder och vi fick hoppa i vattnet och satt sen i timmar i den där lilla gummibåten.
Spyorna flöt omkring bland oss alla och efter timmar i stank och skräck hörde vi helikopterljud igen.
Plötsligt fylldes vår lilla utgång av en grodman som bara pekade på en efter en av oss och så flög man iväg rätt upp under helikoptern och när jag hängde där tänkte jag nog att detta är det häftigaste jag gjort.
Nu flög vi in till Berga örlogsbas där det väntade bastu och finmiddag.
Får du chansen att gå kursen så gör du det va?

Tvålkoppen

Det är februari och året är 1990.
Jag ror ut i en liten båt som vi kallade tvålkoppen för den var så liten.
Som en skänk från ovan fick jag en bra idé om att ta en bild på mig själv i båten och ställde en kamera på en sten ute på sjön.
Sen rodde jag iväg en liten sväng och vinden tog den där kameran.
Plupp, sa det.
På sommaren dök jag efter kameran och lyckades hitta den.
Fick ur filmen och resultatet ser du här alltså.
Jag hittar den på vinden, den också.

Av jord är du kommen...

Börjar dagen hos doktorn.
En dag närmare döden. Jag går upp på vinden och röjer i ren terapi.
Jag hittar gamla bilder som bara ligger där.
Man kan tydligt se att mitt mediaintresse började tidigt i pappas knä.
Sen är det en bild från mitt dop.
Mer personlig än såhär hoppas jag inte jag blir någon gång.

Urban

Jag hart alltid gillat Urban Andersson på Aftonbladet.
Nu har han gjort ett bildspel om discoteksbranden i Göteborg.
Se det här.
Jag var också där för 10 år sen. En svensk tragedi mitt i Göteborg.
Så skrämmande och overkligt.

Ombytta roller

Förr i världen sneglade vi inom dagspressen på magasinen och deras porträtt.
Det var alltid så snyggt och det fanns tidningar som satsade på dom där porträtten ordentligt.
Tidningen Månads Journalen hade alltid porträtt tagna av dom bästa fotografera.
Det var bra och vi ville bli bättre på det där.
Idag har vi bytt roller känns det som. Vill man se bildreportage idag så får man vända sig till magasinen.
Porträtten finns i dagstidningarna men långt ifrån dom bästa fotograferna tar dom.
Det är inte särskilt snyggt och den utvecklingen är tråkig tycker jag medan jag såklart njuter av magasinens bildreportage.
Okej, nu är ju inte allt så här svart och vitt men tendensen är tydlig tycker jag.
Nätet är såklart också en källa till inspiration.
Jag återkommer ofta till den här NY-times fotografen Damon Winter, se hans senaste här.
Ett första avsnitt i Tobbes serie finns nu att se här. Det ska bli spännande att se alla avsnitt tycker jag.
Igår njöt jag en röding tillsammans med två goa fotografvänner.
Det var mycket skratt och snack om man säger så.
Mer sånt.
Bilderna är från OS i Turin 2006.

Zappa och porrklubb

Det är måndag och regnet står som spön i backen här i Skåne idag.
Jag spelar Frank Zappa så högt så huset skakar och jag rycks med på ett kul och barnsligt sätt.
Tobbe skickar några bilder från Afrika, det ser mer än bra ut och jag blir glad och stolt.
Jag känner ju honom liksom.
Ser att det kommit en ny hemsida som samlar lite multimedia och den hittar du här.
Mycket bra, kolla runt själv får du se.
Bilden?
Ja, det är från en strippklubb i Berlin som jag, liksom mycket annan media inför fotbolls-VM 2006 i Tyskland tyckte var en viktig rapportering.
Låt oss kalla det ett omöjligt uppdrag.
Vi åkte ner till Berlin och lyckades få en bra kontakt med en bordell som vi hängde på i två nätter.
En av tjejerna lyckades vi komma riktigt nära och jag fick fotografera henne också.
På dagen åt vi lunch och tysk äppelkaka med henne.
Bordell-mamman på hennes arbetsplats lyckades sen med sina kontakter få in oss på den här klubben som bilden är ifrån och jag lovar er, det är inte bara att lalla in där och få hem det man har förväntningar på när det gäller bilder och text.
Oftast, eller låt oss säga alltid så träffar man en prostituerad kvinna som sitter på sin säng med ryggen emot kameran och alla är nöjda. Vi ville komma lite närmare vilket vi gjorde med väldigt långa dygn i både skumma och motbjudande miljöer.
När vi kom hem så gick det knappt att publicera.
- Nej, men det förstår ni väl...fick vi höra.
Nu i skrivande stund minns jag inte hur det blev i papperet men mycket snack blev det och lättast hade kanske varit att tagit en anonym bild på sängen...jag vet inte.

Grått och regn

Se min kollegas och bordsgranne Åsa Sjöströms bildspel här.
Hon har varit på gränsen mellan USA och Mexico.
Annars är det måndag.

Med en sexåring rätt in på listan

Söndag nu och lördagsjobben rullade på som bara den.
Jag stod i solen på Jägersro med en brinnande harry boy i fickan.
2 rätt av 2 möjliga.
Jag visste, jag bara visste att detta var min lördag. Jag var där för att jobba men skulle också dra hem en storvinst.
Icke.
Så blev det alltså inte.
Snarare stressigt och övertid blev verkligheten.
Idag har jag med mig en 6-åring på jobbet. Hon vidgar min syn och mina tankar.
Även på jobbet alltså.
Vi var på kulturen i Lund i en gammal, gammal kyrka och F som hon heter tyckte det luktade så illa att hon bara var tvungen att hålla för näsan hela tiden.
Dessutom suckade hon så det ekade mellan träbalkarna men det har hon lärt sig nu, att så gör man inte.
Snart ska vi på hockey. F vet inte vad det är men ishockey vet hon vad det är.
Jag ser fram emot matchen och jag lovar, det är den första i livet som jag ser fram emot.

Krusegatan

Jag kommer in på jobbet och allt är såklart sig likt.
Det finns smågodis i en skål.
Solen skiner och jag har tre jobb.
Fotboll, hockey och trav kan man säga.
Patrik Lundin på Svd skickar ett bildspel, se det här.
Bilden ovan är från sommaren 2006 och det är mina föräldrars granne Vendela som badar i en svensk insjö.
Man längtar tillbaka.
Nu rotar jag ner mig i dagens verklighet och på vägen ut tar jag mig några godisbitar och har i bilen.
Njut lördagen.

Kalmar-Malmö

Jag är hemma från Kalmar.
Det var intensivt och man blir trött på ett glatt sätt.
Peter Claesson är som en bomullsdeg som man vaggas in i på ett fint och härligt sätt.
Jag har aldrig hört ett ont ord om karl,n och varför skulle jag?
Vilken värme och glädje. Vilken inspiration.
Idag innan vi skildes åt allihop så visade han några pärlor från sitt arkiv och jag tror att alla åkte därifrån med en varm och fin känsla i kroppen. En inspiration som förhoppningsvis hänger kvar ett tag.
Jag blev som i ett rus fyllt av allt det roliga med fotografi.
Tack, Peter.
På onsdagskvällen såg vi filmen "närvarande" med Georg Oddner och han är, eller nu får man tyvärr säga var, ju unik på många sätt. Vilken man, vilken glädje för fotografiet.
Vilka citat han ger Troell som gjort filmen hela tiden.
Jag ska återkomma med några, jag lovar.
Själv visade jag också bilder och snackade om ljud&bild och en del tyckte nog att det var kul och några tyckte nog det var svårt och onödigt kanske. Det var journalister från latinamerika där och jag var inne hos dom också och visade hur jag jobbar.
Vid frågestunden hade alla frågor och allt var på spanska.
Utom det jag sa vill säga.
Nu går ju tiden mer och mer mot helg så jag önskar er alla en skön sån.
Jag ska stämpla in i morgon lördag och jobba båda helgdagarna.
Det hade inte jesus gillat om han hade funnits...
Ha en skön helg allihop.
Min kollega IDK har blivit farfar, han mailar att allt är bra och han ser glad ut i raderna.
Grattis kompis!

Foto: Peter Claesson

Africa calling

Tobbe ringer från Afrika.
Han låter glad och då blir jag också det.
Härligt.
Han har åkt ner utan dator vilket ju är ganska ovanligt nu för tiden.
Istället plockade han med sig massor med minneskort och kanske det är ett sätt att jobba på.
Lite som förr när man kom hem med en påse film som skulle in på framkallning.
Mer spänning så.

Finansen

Vad roligt det känns med finanskrisen.
Allt är bara upp, upp , upp.
Not!

20401

Wow, bloggen har passerat 20000 besökare under min Kalmarvistelse.
Lite coolt, lite onödigt men ändå.
Glädje.
När jag var där hade jag inte mycket tid över för bloggen om man säger så.

Lundakyrkan

Året är 1997 och vi på tidningen har en tävling. Alla fotografer ska fotografera domkyrkan i Lund.
Den är ofta med på bild här nere såklart så vi ville dra konceptet ett varv till.
Bästa bilden vinner.
Internt hade vi också en liten tävling, vilket vi har slutat med nu. Jag har för mig att det var poäng om man fick med sin bil på bild och minus om man fick med sin kameraväska.
Jackpot var om man lyckas få med sig själv på bild.
Just det ville jag vinna och tog med mig själv på domkyrkebilden.
Jag röker inte i vanliga fall utan bara för "konsten" och den här gången.
Nu idag är det mer tisdag och året är ju som bekant 2008.
Allt är i ordning. I morgon tar jag bilen norrut till Kalmar.
Det ska bli roligt men det har jag ju redan sagt så varför tjata om det?
Vem som vann tävlingen?
Min kollega "brunte" vann med bilden nedan men jag fick mest poäng...

Foto: Lars Brundin/ Sydsvenskan

Måndag

Måndag och ny vecka. Det var tungt att komma upp i morse men jag vet att dessa killar nere i Indien var uppe långt före mig.
Kolla gärna in ett bildspel från skolan på min hemsida.
Det kanske är gammalt men det finns ganska många fina filmer att se här.

Hästar och Tanzania

Jag sitter i ett hörn på nattklubbsdelen på Big bowl i Malmö. Det är söndag.
På discogolvet dansar det runt små barn och skriker rätt högt.
Dom har kalasat och det avslutas med dans och mycket hög musik.
Alla är glada och snart kommer det en liten tjej jag känner mycket väl.
Innan det var jag och tittade på hästarna. Dom var rätt arga och sparkade bakut då och då.
Hästar och jag, nej det klickar inte om man säger så men dom är roliga att fotografera.
2004 hade jag ett riktigt hästår när jag var med ett voltigelag, en galoppjockey och gjorde en grej om hästpolo i London.
Bildmässiga djur även om när man själv är nöjd kommer det alltid en som kan hästar och säger:
- Öronen står fel på den där bilden.
Men ska det verkligen vara så att hästen ska se så snygg ut som möjligt på dokumentära bilder?
Nej, jag är skeptiskt till just den biten av hästjobben men annars tycker jag det är roligt även om det är svårt att leva upp till Capas devis om att "är inte dina bilder bra nog, har du inte gått tillräckligt nära".
När man är rädd som jag menar jag alltså.
Jag får ett mail från min kompis Johan som är i Tanzania och jobbar i tre månader!
Wow liksom, att han tar sig tid och GÖR det. Jag beundrar honom av många olika själ. Men han är värd ett eget inlägg någon annan gång.
På onsdag åker min kompis Tobbe till Afrika också men stannar bara till söndag.
Han trodde på en idé så mycket att han drev den och var beredd att betala allt själv.
Han ville få ur sig historien och även det är värt glädje, respekt och många inlägg i min lilla blogg.
När jag får för honom återkommer jag gärna, ni ska få se hur bra deras berättelser blir båda två.
Nu är det snart ny vecka igen. Det går fort.
Måndag, tisdag jobbar jag som vanligt.
Onsdag, torsdag och fredag ska jag till Fojo i Kalmar och snacka där.
Det ska bli riktigt roligt.
Lördag och söndag jobbar jag helg. Sen är det ny vecka igen men vi hörs innan dess.
Mys söndagskvällen!

Vad är väl en bal på slottet?

Foto: Torbjörn Jakobsson/ VK
Min kamrat Tobbe har äntligen gått över till soundslides.
Se hans första här bums.

Denver night

2005 fick jag ett stipendium av Bonnier för att åka till Colorado Springs för att vara med på en sportfotoworkshop.
Det var riktigt roligt att vara där. Kursen gick av stapeln där för att USA har ett stort olympiskt träningscenter i Colorado Springs. Där ligger kommande stjärnor på läger hela tiden och det är bara att kolla ett stort schema när dom tränar och spelar och åka dit och fotografera. Ungefär som ett OS med andra ord.
Kursen gick mycket ut på att plåta sport såklart men lyckades man få med en av idrottarna insvept i en en amerikansk flagga i lite blixtljus så var det wow på utvärderingen.
Det var en amerikansk kille som plåtat en svart kille (boxare) som stod framför något slumområde han var uppväxt i med boxarhandskar och snyggt blixtljus. Folk stod upp och busvisslade...
Jag åkte en dag innan kursen för jag hade sett att det var rodeo några mil norr om Denver så jag åkte dit dagen innan kursen.
Fotograferade hela dagen och tog ljud och spelade in några intervjuer.
När jag efter 10 mil kom till mitt rum i Denver, trött och förväntansfull så märkte jag dock att jag stoppat i mikrofonen i fel hål på inspelningsmaskinen. Inget ljud alltså. Nu lyckades jag få liv i det där ändå och fick fram lite ljud och allt var frid och fröjd.
En kväll under kursen åkte jag tillbaka till rodeon men nu var det 20 mil enkel väg och kvällsljus...
När jag skulle tillbaka sent som bara den så var jag ännu tröttare och jag satte farthållaren på 105 km/h och enligt vägverket i USA så är det ju på tok för fort på dom där breda annars så fina vägarna.
När jag passerade Denver så var klockan strax efter midnatt och mitt i stan så tittade jag i backspegeln och såg ljuset av polis sirener.
Känslan att vara med i en film blev ganska påtaglig innan jag insåg att detta händer ju, det är ju på riktigt.
Jag körde in till kanten och dom tände någon fruktansvärt stark lampa som lös in i min bil.
Efter en lång väntan kom det en man och knackade på fönstret.
Han såg amerikansk ut. Lite sträng sådär men ändå välrakad och klippt ganska kort. Lite sportig i sin polisuniform.
- Körkortet, sa han bara.
Jag lämnade fram det och han fortsatte:
- Det gick fort genom stan.
- Jaha, gjorde det, sa jag. Det är lite svårt det här med milen och kilometer i timmen provade jag och sneglade ner på mätaren i bilen som hade markeringar för både och.
- Vad gör du här, sa han.
- Jag går på en fotoworkshop för sportfotografer, sa jag och det var ju faktiskt sant.
- Sen passar jag på att hälsa på svensksonen Foppa Forsberg som spelar hockey i stan, ljög jag sen.
Tänkte att det kanske kunde få igång något.
- Vänta, sa han och gick tillbaka till polisbilen med mitt körkort. Skenet från deras bil var fortfarande lika starkt.
Han kom tillbaka efter smärtsamt långa minutrar och gav tillbaka mitt körkort.
- Du har tur kompis, vi har fått ett mord på halsen nere i centrum, sa han och lyfte på hatten och gav mig sitt visitkort.
- Kommer du tillbaka till stan, ring mig och bjud på en öl, sa han och så försvann han i mörkret.
Jag körde vidare och satte farthållaren på 110 km/h för jag tänkte väl att det inte händer två gånger samma natt.
När jag nådde mitt hotell hann jag precis få en öl i baren innan dom stängde och i den delstaten hade dom en god rackare som man stoppade en citron i och det var inte en Corona kan jag lova.
Jag njöt den innan jag somnade i sängen med hans visitkort väl synligt på skrivbordet.
Nu går jag snart av mitt veckopass här och det är fredag kväll.
Det sista att göra är att önska er en god helg, en mycket god helg!

Öka det mentala svängrummet

"Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det"
Det vill säga, verkligheten är inte problemet, utan hur vi hanterar den.
Jag går kurs här på jobbet och i tisdags fick vi lära oss just detta.
Jag tänkte direkt på Fatima. En gång skulle jag ta mig mellan Sarajevo och Mostar med en kollega jag reste med.
Carl Bildt skulle med men vi var tvungna att fixa en egen bil. Inget konstigt med det egentligen. Vi fick hjälp att hitta Fatima. Vi skulle träffa henne mitt i stan vid hennes bil. När vi kom dit var den där gamla fiaten eller vad det var ganska trasig.
Hela motorhuven såg ut som en bucklig, ja, jag vet inte vad.
Hon bankade till den och så var det något mer under huven som var paj men hon lyckades fixa det också och vi kom iväg i tid.
- Nema problema, sa hon hela tiden.
Vi kom ner till Mostar och vi gjorde jobben vi skulle göra och vi visste att vi måste skynda hem för blir det mörkt så blir vi rånade. Eller stenade när vi åkte igenom någon by där på slutet. Reportern åkte på vägen hem med Bildt i pansarbilen och jag och Fatima mös i hennes vinröda Fiat. Jag satt där framme och drack en coca-cola jag hittat i Mostar och naturen är nästan onödigt vacker mellan Mostar och Sarajevo. Solen var på väg ner och bergen färgades sådär sen eftermiddag.
-PANG! sa det helt plötsligt.
Fatima hade lyckats pricka en stor sten och innan jag fattat det hade hon höjt upp framvagnen och bytt framhjulet.
- Wow, sa jag där i dikesgrenen. Pansarbilen var tvungen att dra så vi stod där.
Det var punktering på bakhjulet också. Framhjulet hade hon ju redan lagat.
Hon stoppade en Serbisk lastbil och lånade en stor slägga av honom.
- Men, vi är ju fiender, sa han.
- Inte idag, sa Fatima.
Snabbt lyckades hon få upp bilen där bak och så av med hjulet och så klappade hon på den där tillknycklade fälgen med släggan.
Gång på gång.
Sen ryckte hon colan ur min hand och hällde på däcket samtidigt som hon med någon grej kopplade till batteriet pumpade upp däcket.
Det bubblade till och bubblan fick sig en sån kyss av den där släggan så man trodde inte det var sant.
Efter 10 minuter var vi på rull igen och det blev mörkare och mörkare.
- Nema problema, sa hon och log i bilen.
Hon berättade att när kriget kom så hade hon direkt snott en ko som familjen levt på länge och så bakade hon majsbröd som man blir mättare på enligt henne.
Hennes man satt bara hemma och söp och söp.
- Han är tragisk, sa hon. Jag har ingen nytta av eländet.
Ett år efter den här resan så var jag tillbaka och när jag gick ner i receptionen på Holliday in så satt hon där som hon väntade på mig.
- Nej, tok det kunde ju inte jag veta, sa hon. Jag sitter här jämt. Alltid är det någon som vill ha hjälp med transporten.
Vi hyrde in henne för hela veckan och nu körde vi runt i en stor fin Mercedes.
Hon var nöjd med livet. Fyllegubben hon hade hemma var nu utkastad.
Pengarna rullade in och för henne var gamla stan i Sarajevo världens vackraste plats.
”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det”

En till syrran, en till mig...

Jag har varit några gånger i Sevilla i Spanien. En gång var jag på en olivodling.
Dom odlade oliver och det var en kille som stod och skar till röd paprika och stoppade i oliverna.
En efter en...
Det är aldrig någon som tror mig, men det är sant.
Har du aldrig varit i Sevilla? , åk dit.
Vacker stad.

Taxi, var god dröj...

Ha!
Jag får ett mail från Lars Höglund på VLT i Västerås. Han har hittat mina Harry-bilder jag skrev om för ett tag sen, men han hittar inte ”logebilderna” skriver han.
När jag var 14 år så var min pappa en av stadens höjdare.
För mig har han alltid varit det.
Han var med i tidningen då och då och det var ofta Lars som hade tagit bilderna.
Det var helt omöjligt att komma in på tidningen under sin praovecka.
Men jag tänkte att under sportlovet kan det ju inte vara så svårt.
Jag ringde till den där Lars Höglund på hans hemmatelefon.
- Hej, jag heter Lars Dareberg och du har tagit bilder på min pappa. Skulle det vara möjligt att få göra praktik hos dig, sa jag som en något nervös 14 -åring.
- Nej, det är ganska svårt sa han eftersom han visste hur många praktikanter som sprang där hela tiden.
- Men om jag gör det på mitt sportlov då, försökte ja.
- Ja, då går det ju bättre sa han, om du vill förstöra ditt lov på att vara här.
Inga problem.
Jag kom dit med min lilla kamera och Lars körde en liten vit golf av den här modellen.

Överallt på fotoavdelningen stod det lådor med film minns jag. Hur mycket film som helst och det var bara att ta och plåta på. I labbet gjorde man alltid 24x30 cm kopior och det var inte tal om att göra några provremsor.
Alla hade specialsydda kameraskinnväskor från Stockholm och jag tyckte såklart att det där stället var världens coolaste.
Vilken skola det var. Kul, på många sätt. Ibland hade vi för kul och det kom tillsägelser från högra ort.
Men det fanns en kreativitet i allt ändå.
Mig blev dom inte av med. Jag var där på all min lediga tid och lyssnade och lärde. Följde med alla fotografer, inte bara Lars utan även Kenneth, Tony, Göran, Pelle och Maggan på alla möjliga jobb.
Jag fick ett eget nummer till taxi i stan eftersom jag åkte runt med just taxi på jobben eftersom det var år kvar till körkortet.
Min pappa ringde och ville ha en bil till stadshuset i stan och då sa taxitanten:
- Men Dareberg, varför ringer du inte på ditt egna nummer? Då svarar vi ju direkt.
- Öhhh, egna nummer. Jag har inget eget nummer, sa han.
- Jaha, det är pappa Dareberg, sa tanten.
Idag ser nog allt ut som ganska ovanligt men nästan alla fotografer där har gjort samma resa som mig så där var det inte så konstigt.
Man började tidigt helt enkelt.
Och nu fick jag alltså ett mail från Lars och det känns roligt att han har koll på mig.

Frukost

Jag vaknar tidigt. Har en bok och ett filmmanus i huvudet.
Hur ska jag få ur mig det innan lunch? Nej, det går ju inte.
Men det är roligt att det snurrar fortfarande, man är inte slut med andra ord.
Värt att slänga ur fötterna ur sängen.
I skrivande stund så sitter jag i bilen och väntar på att gå in på ett frukostmöte.
Jag är ledig idag men har blivit "kallad" på frukostmöte i Lund.
Det är verkar vara det nya med frukostmöten.
Jag har redan svårt för det, jag vill äta när jag vaknar men jag vill heller inte vara gnällig.
Nu är jag här.
Såg ni att mac släpper nya datorer?
Bilden?
Ja det är teckenspråk och det som sägs är just frukost.
morgon+mat blir frukost även om dom på den här bilden gör det i "fel" ordning enligt mig.
Ja, nu kan ni det.
En form av bildspråk.

Armenien

1998 var jag med MFF till Armenien för en bortamatch i någon cup av något slag.
Jerevan var staden vi flög till i deras lilla flygplan. Vi fick åka med och det var jätteroligt att gömma mina kameror när jag var på toaletten. Ja, ja, det får man stå ut med. Det var första gången som jag hade med mig en satellittelefon.
Vi hade hyrt in en och jag hade försökt att få det att fungera under en hel dag. Det var liksom inte bara det att man skulle plåta och så utan man skulle också rikta in den där satelliten mot rätt satellit uppe i rymden.
Men det fick aldrig jag lära mig på fotoskolan som jag aldrig gick på...
Vi flög ner. Jag och en reporter och så två representanter från supporterklubben och så spelarna också såklart.
När vi kom fram till hotellet i Jerevan så såg jag på mitt rum att det stod en modern telefon med signaturen AT&T på.
Jag drog ut sladden och satte i min dator och så sprakade allt igång och det var bara att sända bilder.
Min stora väska med den där paraplytelefonen ställde jag i garderoben och insåg att det var helt onödigt.
Ute på det stora torget var det massor med folk och det visade sig vara en militärbegravning. Jag gick ut och fotograferade direkt.

Efter det var det mat och MFF hade med sig en egen kock och jag minns inte idag vad vi bjöds men det var gott i alla fall.
Svenskt. Typ.
Men är det inte därför man reser för att prova lite nytt och så, jo kanske det men inte med idrottsmän.
Det ska vara knäckebröd och kalles kaviar och jag är den sista att klaga när man får god mat.
Ja, ja.
Samma dag som matchen skulle spelas så fick vi inte träffa några spelare för dom skulle vila och göra sig klara för matchen.
Såklart.
Vi besökte istället ett barnhem som låg en bit utanför Jerevan. Det luktade stickande urin och jag anar bara att dom där våta fläckarna i korridorerna var just urin. Här bodde barn från alla åldrar tills dom var 18 år.
Kom gjorde alla möjliga. I Armenien lämnar man bort sina barn om dom går inåt med fötterna. Råkar det vara så att barnet skulle vara vänsterhänt så kan det räcka för en barnhemsplats. Ofta är det fattigdomen som för dom flesta av barnen hit.
Oavsett anledning så är det ingen bra miljö att växa upp i för någon av barnen.
När man fyllt 18 slängs man ut på gatan och ofta kommer barnen inte längre heller.
Enligt deras lagar så ska barnen få några dollar i månaden men ingen har koll på dom och barnen har ju inga adresser heller.
Prostitution och droger är det som väntar.
Den här flickan fyller snart 18 år och hon sitter på sin säng med sin gula nallebjörn. Hon gillar att ha ordning och reda berättar hon. Hon sägs bli lugnare då. Idag borde hon vara 28 år om hon lever fortfarande.
Det får jag aldrig reda på.

MFF vann matchen och det var mer vakter än publik på den stora arenan. Vi åkte direkt efter slutsignalen till flygplatsen och piloterna fick inte lämna landet och efter timmar med strul kom vi iväg men ett ordentligt oväder gjorde att vi fick landa i Rumänien och tanka. Det blev en lång hemresa men killen som skulle servera oss hade bunkrat upp med öl och vin och vi var några få i planet som "fick" dricka av det.

Tantsnusk och svett

Ny vecka. Jag jobbar kväll men i morgon ska jag på kurs så då är det helt plötsligt dag som gäller. Nästa vecka ska jag till Kalmar och Fojo och snacka för Peter Claessons ”studenter”. Det brukar vara hur roligt som helst, mycket för att bara få träffa Peter. Vilken inspiration.
Men.
Jag måste förbereda mig och det är det jag borde göra nu.
NU alltså, så jag inte behöver sitta i helgen. Jag ska börja snart.

Läser i tidningen att Sousou ska släppa en ny skiva. Vad roligt, köp den.
Den släpps den 15 oktober och heter Adouna och hon gör den med sin man Maher Cissoko.
Jag var i Gambia på hösten 2004 och träffade henne. Här sitter hon i en taxi på väg någonstans.

Hon gick på en koraskola kan man kalla det. Det var allra första gången jag tog ljud på reportage, jag brukar säga att Berny är mitt första bildspel men det är det alltså inte. Jag gjorde ett innan men det lämnade jag bort. Berny var mitt första helt egna.
Det om Gambia skickade jag till ett ställe i Stockholm och jag tror att vi på tidningen betalade 11000 kr för det.
Nu är det lättare och billigare.
Vi var egentligen i Gambia för att göra ett reportage om den omvända sexindustrin. Kvinnor som åker till Gambia för att köpa sex av unga män.
- Ingen konstigt med det, jag betalar och får det jag vill ha, sa en tant (74år) från England som vi träffade på en bar i stan.
Bredvid henne satt en kille i 20 årsåldern och sippade på en öl.
På stränderna gick tanterna hand i hand med unga killar och även vår utsända fick många erbjudanden om ”varorna”.
Jag med, men det är ju inte lika konstigt kanske. Eller ovanligt kanske man ska säga.
När vi kom hem fick vi många, många gambiaresenärer efter oss som var arga.
En tant var riktigt arg, hon ”brukade” åka ner till Gambia då och då men då utan sin man eftersom, som hon sa, ”vila ut” lite. Nu var hennes man mer på sin vakt och det kanske var bra det. Eller stack han själv till Amsterdam eller Thailand på egen hand då och då...
Jag rotar inte mer i det tror jag.
Se det omgjorda bildspelet från Gambia här.
Men lyssna framför allt på Sousou när hon spelar Kora. Det är vackert.
När vi ändå var där så var vi på brottning en kväll och jag fick senare pris i Årets Bild för den här bilden.

Vi fick hjälp av Daily Observer och här nere ser ni mig med deras enda fotograf.
Jag står med honom på deras bildredaktion och jag inser idag att man hade valet se mer av stället.
Nästa gång kanske...

Han hade en liten kamera med ett objektiv som var grusigt som bara den. Digitalt var inte att tänka på så han hade ett litet labb i en skrubb också.
Vi snackade foto och han visade mig runt. Det var spännande och sen på brottningen träffade jag han och en annan fotograf på fältet som du ser här nere. Innan brottningen kom igång så gick han och hans konkurrent runt och plåtade folk, och lite runtomkring.
Dom bilderna tog dom fram och sålde nästa söndag.
- Det ger mig lite extrapengar, berättade han.
Samma jobb men så olika världar. Det var spännande och jag skickade ner några lådor med film till honom och sen fick jag ett brev på posten några veckor senare med en fin tröja som jag fortfarande har kvar.

Nu börjar jag med det jag borde göra.
Hörs.

Dubbar och liniment

Jag vet inte hur många fotbollsmatcher jag gjort som fotograf.
Vill heller inte veta. Min första gjorde jag i Sala och min mer än snälla mamma körde mig dit innan jag hade körkort. Tack mamma.
Igen.
Det är inte så att jag påstår att alla sportmänniskor är dumma men ibland är dom nog det ändå.
Jag och en reporter åkte ner till Tyskland för att träffa en fotbolls-stjärna.
Skriver inte ut hans namn men vi skrev ner den där intervjun bara för att se hur dumt allt var. Jag kunde inte sitta kvar under hela så jag gick ut en sväng för att ta lite luft. Läs och bedöm själva.

Kan vi sätta oss i cafeterian?
- Hur lång tid tar det?
Det beror på vad du har att säga.
- Jag har inget att säga!
Det visar sig att det är nog det enda kloka han säger under hela intervjun.
Har proffslivet blivit vad du hade väntat dig?
- Ja.
Vad hade du förväntat dig?
- Det här.
Är inte Möchengladbach en håla?
- Jag bor inte i Möchengladbach, jag bor i Rhyte.
Rhyte, hur stavar man till det?
- R, H, Y..... nej, jag vet inte, du får kolla upp det.
Är Rhyte ett samhälle eller en förstad till Möchengladbach?
- Jag vet inte, jag bara bor där.

Hur många mål gjorde du i våras?
- Sju
Inget under hösten?
- Jo, ett i min debut.
Åtta totalt då?
- Nej, sju
Hur många landskamper har du gjort?
- Sju- åtta
Så många, vilka matcher?
- USA, Skottland, Turkiet och Hong Kong tror jag.
Den sista var väl under Asien-turnén i maj?
- Nej, Seoul.
Men det blir ju bara fyra landskamper?
- Ja, kanske det, jag vet inte så noga.
Din karriär, när kom du till MFF?
- När jag var 15, 16, 17 år sådär.
Debuten?
- Mot Trelleborg.
Jaha, var det inte mot AIK du gjorde din första match?
- Jo, det var andra gången jag debuterade.
Hur ser du på framtiden?
- Jag är bara 23 och har framtiden för mig. Blev ju proffs tidigt, kom hit när jag var 20 och nu har jag varit här ett år.
Då måste du väl vara 21 år?
- Ja, det stämmer nog.
Kan du tyska nu?
- Jag förstår allt dom säger och kan även prata.
Vad gör du på fritiden då?
- Sitter mest hemma med flickvännen. Bio kan man inte gå på, alla filmer är dubbade, man begriper ingenting vad dom säger.
Vad har du för fritidsintressen annars?
- Jag fiskade mycket hemma i Sverige. Det kan jag inte göra här nere, men det är ganska många som gör det faktiskt. Fast jag vet inte var, jag har inte sett något vatten.
Trivs din flickvän med livet här nere?
- Hon tycker nog det är långtråkigt när jag är borta.
Vad gjorde hon hemma i Sverige?
- Hur FAN ska jag kunna veta det. Vänta lite, undersköterska finns det något som heter så?
Ja det gör det, jobbade hon alltså inom vården?
- Ja något inom vården var det nog.
Jag tänker ibland på om vi jobbat på Sveriges radio. Hur hade det låtit då?

Ha en riktigt skön helg!

Rock´n´roll

Hultsfred ja, även om den här bilden på Suede är tagen på Roskilde.
Rockfotografiet är ju otroligt viktigt när man börjar fotografera. Åtminstone så var det så för mig. Det var konserter hela tiden. Det var kändisar hit och konstiga intervjuer dit.
Thåström spydde i en papperskorg och sen fortsatte bara intervjun.
Som om inget hade hänt.
Har du sett ”rockfotografen” Emma Svensson som bloggar om sitt?
Hon gör det här.
Jag kommer ihåg när Thomas Di Leva släppte en ny skiva och kom sent som bara den till en presskonferens. När han väl kom, gjorde han det ridandes på en åsna och så delade han ut godispåsar till journalisterna. Jag skrattar än åt det där.
När jag var 16 år var jag rätt ny på VLT i Västerås och jag åkte och plåtade Harry Belafonte som vägrade träffa media.
- Men jag är Sverige yngsta pressfotograf, kan inte jag bara få komma in och ta en bild?, frågade jag som om det skulle spela någon roll.
Det gjorde det.
Han släppte in mig och där stod alla stora Stockholmsfotografer och bara gapade.
- Här är min loge, sa han till mig.
- Island in the sun, sa jag typ.
- Nice, sa han.
Nu ligger förhoppningsvis bilderna i källaren på VLT.
Har man inte jobbat med media så ska man veta att det är rätt krångligt med artister. Ofta får man bara stanna i 2 eller om det kanske är tre låtar.
Det har någon bestämt och det är inte artisten. Dom brukar strunta i sånt.
Jag jobbade en sommar på Aftonbladet och det var mycket kändissväng där.
Även om alla kändisar bemöter en på ett helt annat sätt än om man kommer från låt oss säga, VLT så är det ju fortfarande lite struligt.
Men jag fick i uppgift att kolla om Bob Dylan kom ut från Sheraton när han senare på kvällen skulle spela i stan.
För mig var det rätt konstigt att bara sitta där och glo så jag ringde bildredaktören hela tiden men han sa bara.
- Du sitter där du sitter.
Efter några timmar till så ringde han och sa att jag kunde checka in på ett rum så blev det inget snack i receptionen.
- Va, ska jag checka in på ett rum på Sheraton när vår redaktion ligger typ 6 stationer söderut med tunnelbanan.
- Ja, sa han.
Detta var en sjuk värld för mig.

Efter åtta timmar fick jag avlösning av Peter Kjellerås.
Han satt i 11 minuter och sen kom självaste Bob som bestämt sig för att gå till cirkus på Djurgården där han skulle spela.
- Fuck off, sa han hela tiden och gav Peter fingret.
Nästa spelning var i Oslo och då bjöd Bob hela presskåren på en liten båttur i Oslofjärden och längst bak satt han själv och spelade akustisk gitarr till räkorna och laxen som var uppdukat.
Det är en märklig värld ändå.
Har du inte läst den gamla EMA telstar chefens bok ”jag ljuger inte om rock´n´roll” så gör det. Det är en del märkliga historier i den. Rolig läsning.
Samma sommar som jag var på Aftonbladet så var det norska bandet A-ha stora och dom hade som krav att någon från bandet skulle komma och bestämma vilka bilder som skulle publiceras. Det var sångaren Morten som ville se snygg ut på alla bilder under hela turnén men det blev inga bilder.
På en bögklubb i Oslo många år senare drack jag en öl med den där Morten och tog upp det med honom utan resultat men hela den grejen är en annan historia...
I morgon ska jag skriva lite om sportlivet.
Håll utkik.

Skövde

När jag började min karriär i det här yrket så låg det mycket prestige i att ha ett fast jobb.
Man kallade yrket för pressfotograf och det var inget konstigt med det.
Vi satt i köket och väntade under intervjun och så. Typ.
Nej, det är inte stenåldern jag lovar.
När jag hade varit en sväng i Stockholm och inte hade lyckats få något "riktigt" jobb så sökte Skövde Nyheter en fotograf.
Jag sökte såklart, det var så man gjorde.
Åkte till Skövde på intervju men fick sen veta att dom valt mellan mig och någon annan.
- Du är för bra för detta, sa dom i telefonen.
Jag minns att jag var hemma hos min kompis Janne och blev lite förvånad över deras orsak för att jag INTE fick jobbet.
- Du kommer stanna något år och sen drar du vidare, fyllde dom på.
Javisst, förmodligen hade dom rätt, kanske inte. Inte att jag var för bra men stanna i Skövde, jag har ju ingenting med Skövde att göra. Eller så hade jag gillat det, det får jag aldrig reda på.
Några år senare kom jag ner hit till Sydsvenskan och då var det mycket konserter och jag åkte till Hultsfred och plåtade "jim rose cirkus" som uppträdde där. (ja, det är han med strykjärnen, men det var inte det enda.) Jag lyckades kära ner mig i en kvinnlig kollega från just Skövde nyheter men det var inte besvarat och det var heller inte särskilt uttalat och när jag kom hem så var det nog helt borta ur huvudet.
Men jag kan ju undra om det var hon som fick tjänsten och ett tag så ångrade jag mig nästan.
Det gör jag inte längre.

whisky och whiskas

När jag var ny på Sydsvenskan hade jag en period då jag hade svårt med lägenhet.
En tid fick jag bo hemma hos min kollega Lars Brundin och hans familj i Hjärup.
Tack för det, härliga människor.
Jag tog en bild på "brunte" och hans dotter som jag hittade idag.
Det var min första rulle med en hasselbladare och nu när jag ser den så gillar jag den.
En sommar var dom på semester och dom frågade mig om jag kunde hjälpa dom att vakta katten.
Jag och djur går sådär kan jag säga.
Har ingen riktig passion för det så när jag kom dit och skulle hälla upp den där whiskasburken kom ju katteländet direkt och skulle liksom nosa i burken och för mig är det på tok för närgånget. Jag hittade sonen i familjens hockeyklubba i garaget och med den lyckades jag trycka upp djuret på köksluckan och med andra handen fixa till maten.
En kväll sov jag kvar där, när dom var borta och jag smuttade lite på "bruntes" barskåp och katten som och la sig på mig där i soffan. Vi mös en kväll och snackade om vad som är viktigt i livet. Vi lyckades faktiskt bli ganska goda vänner.
När dom var hemma igen och min nyfunna vän hade gått upp några kilon fick jag reda på att han eller om den var en hon skulle ha en burk på deras semester INTE en varje dag som jag bjussade på.

Bara till dig Göran

Dublin

Grekland

New York