Idag är det 11 år sedan jag började blogga och 1 år sedan jag på riktigt la av med det.
Visst, det har varit något inlägg då och då men inte alls så många inlägg som förut.
Besöken på bloggen har passerat 2 miljoner vilket känns fint såklart.
Jag läser i branschtidningen Journalisten att anställa pressfotografer har gått ner till runt 60 fast anställa fotografer på dagstidningarna i hela landet.
Av de 5000 journalisttjänsterna i landet så är det såklart obegripligt lite.
Idag är bildkunnandet bland läsarna som störst, fotograferandet som bäst och det snackas hela tiden om det visuella berättandet.
Att utvecklingen och att ledningarna fått ta de här besluten mer eller mindre oemotsagda ter sig såklart väldigt olyckligt.
Facket har inte gjort särskilt mycket för de fotografer som alla varit fackanslutna och det visuella berättandet både i form och foto har försvunnit mer eller mindre på dagstidningarna.
Nu är vi här. 60 anställda.
När jag tänker på nerskärningen av fotograferna och den fullständiga slakten som sker just nu som nästan alla redaktionsledningar tagit beslut om blir jag såklart ledsen.
Och arg.
Det ser för jävligt ut med några få, färre och färre undantag.
Vem kommer få stå till svars för detta?
Jag såg i "min" tidning Sydsvenskan som jag vek 23 år av mitt liv och som jag jobbade hårt för att hålla någon slags fana uppe både som fotograf men också som bildchef ett riktigt bottennapp i somras.
Är vi, eller snarare de här nu, tänkte jag.
Dagens Nyheter har flest anställda med 11 fotograftjänster.
Aftonbladet har 8 och Västerbottens-kuriren med 4 tjänster blir Sveriges tredje största bildredaktionen tillsammans med Sydsvenskan och SmålandsPosten.
När jag började på Sydsvenskan 1993 var vi 33 på bildredaktionen och nästan ständigt med 15 fotograftjänster vilket vi också var när jag var bildchef på tidningen.
Det är lätt att blanda ihop bildjournalistik med anställningsform och egentligen går inte det hand i hand.
Tyvärr tycker jag mig se i de dagstidningar jag bläddrar i att det också skurits ner på bildkunnandet på redaktionen så det är inget som riktigt håller i det och det för också ner kvalitén såklart.
Men låt oss släppa det för ett tag, jag kan komma tillbaka till det längre ner i inlägget om du vill.
--------------
På bilden ovan här så väcker min kamrat Jonas Lindkvist mig i Norrköping.
Det är Peter Holgersson och Josefine Loftenius mask som de använder när det fotograferar hockey som han har på sig.
Tänk att de gick min och Jonas första workshop som vi höll i Västerås för länge, länge sedan.
Vi var och tittade på fotofestivalen Spegla som Eva Lindblad har drivit i tre år nu.
Det är en fin festival och staden Norrköping växer för varje gång jag är där.
Nu lägger hon tyvärr av och jag hoppas att Arbetets museum tar sig an festivalen och driver den vidare.
De främjar ju den dokumentära bilden, vad det nu är?
-----------
Jag skriver sådär för det blev en diskussion i Norrköping om vad som faktiskt är dokumentär fotografi.
Kanske måste man skilja på journalistisk bild och dokumentär - eller så struntar man helt enkelt i att namnsätta den från början.
Namnet är inte det viktiga, det viktigaste är att som läsare/tittare känna att det jag ser är en sann bild OM jag förväntar mig det, inte att det är en fejkad verklighet.
Kan den då vara dokumentär så att säga, vad tycker du?
Jag hoppas att du såg Paul Hansens fina reportage om Ragnar i Dagens Nyheter för någon vecka sedan?
Annars gör du det direkt här?
Varför i det fallet fastna på om det är dokumentärt, konst eller bildjournalistik?
Behöver en bildjournalistisk bild ha någon form av nyhetsvärde?
Då är det inte bildjournalistik, döden är inget nytt.
Reportaget får då klassas som dokumentärt alltså, men det är ju oftast bildjournalistiken också.
Ja, du ser. Det blir snurrigt och kanske oviktigt i slutändan.
I det här fallet vet vi att det är sant och ingen fejk, främst för att det är Paul Hansen som signerat det och hans publiceringskanal Dagens Nyheter står som avsändare.
Kanske är det helt oviktigt, var vi klassar in det, det är ju en fruktansvärt stark och fin berättelse, eller hur?
En sann bildberättare.
Svårt blir det med dokumentärfotografen Sune Jonsson som arrangerade många av sina bilder i Västerbotten när det begav sig.
Är det dokumentärt då?
Ja, för mig är det en dokumentation av Västerbotten och den tid som var.
För mig är det inte så viktigt, om inte fotografen i fråga arrangerar en verklighet som egentligen inte finns.
Men att tanterna eller gubbarna satt i sin stol/säng ibland gör mig inte så upprörd.
Vad tycker du om det här, var går gränsen för vad?
I somras fick jag chansen att fotografera på VM i träskfotboll i Finland.
Det är fint att bli upphämtad av min kamrat Torbjörn Jakobsson i Luleå och köra över gränsen till Finland.
Fina dagar.
Bilden här ovan är på en av deltagarna i turneringen.
När jag sen kom tillbaka till Umeå så passade jag på att åka till Näsåker där jag spenderade mina somrar när jag var liten.
Jag gjorde en liten film som du gärna får titta på också.
Fotografen Åke Ericson vinner fina internationella priser för sin bok Non Grata och här läser du en fin artikel om honom.
Annars har tiden sedan mitt sista inlägg rullat på fint och jag undrar om inte bildberättandet bara växer och växer på många sätt.
Min vän och kollega Åsa Sjöström ställer ut på Abecita just i detta nu och de hade gjort en liten film om henne som du ser här.
Under året som gått hade jag också chansen att få delta på Danmarks, Norges och Sveriges Årets Bild-tävlingar.
Det var riktigt roligt att få chansen att vara med på prisutdelningarna i de olika länderna.
Många olikheter finns det.
Jag förvånas också över att så pass få svenskar åker till DOK-festivalen i Fredrikstad.
Nu senast var det ett grymt program och jag gjorde en film varje dag som du ser här, här och här.
Snälla du - åk dit nästa år, det är i maj månad och är en mer än bra festival om du gillar bildjournalistik/bildberättande eller dokumentärfotografi.
Ja, fotografi helt enkelt.
Apropå Norge.
Jag blev inbjuden att delta under en helg i Arild i Skåne med ett gäng norska fotografer.
Gamle utbildningsledaren på Oslos fotoskola, Per-Anders Rosenkvist som bor i Arild delar av året håller en helg för fotosnack och samkväm.
Jag är oerhört tacksam för den helgen och så många fina samtal och bilder jag fick vara med under den helgen.
Tack för möjligheten.
Det är Per-Anders med ljusa håret.
Det har tagits bilder på strutar också och jag har massor med tokiga anekdoter om du bara vill.
I somras såg jag att den typen av "bildjournalistik" är tillbaka och det fick mig nästan att börja gråta.
Det var simmaren Sara Sjöström som låg i vattnet och höll upp fyra fingrar och med det "bevisade" hon att hon faktiskt tagit fyra medaljer.
Det finns mycket i det.
Dels att den tas, vi pratar ändå om sport här där det händer mycket generellt men Sara i poolen med fyra fingrar, bättre måste vi kunna?
Steg 2.
Någon på redaktionen på min gamla fina tidning Sydsvenskan har tyckt, alltså 2018, att den ska publiceras.
Som en berättande bild där läsaren flyttas tillbaka till Sören Boström och 1986.
Hjälp! känner jag.
Tidningen Journalisten har också hängt på UNT-fotografen Sven-Olof Ahlgren och du ser den lilla filmen här nedan.
I samma tidning uttalar sig PFK:s ordförande Sanna Emanuelsson om att trenden på dagstidningarna snart måste vända.
Jag tror tyvärr det tåget redan har gått och ingen kommer behöva egentligen stå till svars för det.
Jag har hela tiden önskat så hårt att om bara en tidning kunde gått mot strömmen och såklart hade jag önskat att det hade varit just Sydsvenskan som gjort det.
När man kom in på gamla redaktionen hängde det massor med diplom för den fina formen/redigeringen och bildjournalistiken som bedrevs på tidningen.
Visst, där fanns framgångsbevis på bra texter också men det var långt överhängande för form och foto.
Så när det skulle skäras ner eftersom ägarna inte var nöjda med den vinst som gjordes så kapade man just det. Redigerare och fotografer skulle bort.
Obegripligt såklart.
För mig är det en form av igelkottsförsvar.
Tidningen skulle bedriva samma sak med färre i personalen och det har vi alla fattat vid en nerskärning men att man ska göra lika bra produkt utan 2/3 - delar av det journalistiska arbetet finner jag svårt.
Någon redigerare och några fotografer är kvar och ingen skugga på dem såklart, de kämpar på.
Men allt för ofta ser det tyvärr för jävligt ut och krisen växer och läsarna sviker.
Jag är inte så naiv att jag tror att det gått superbra även om man behållit fotografer/redigerare men det hade varit så spännande att se hur det sett ut idag om någon vågat göra det.
På många sätt håller bildjournalistiken på att dö, yes.
Samtidigt har den aldrig varit bättre.
De gamla publiceringskanalerna försvinner och det kommer nya sätt in på marknaden.
Årets pressfotograf Christoffer Hjalmarsson gick till SVT och fortsätter sitt bildberättande där.
På många sätt är det en spännande framtid och den som håller ut och kan försörja sig så hoppas jag likt Sanna Emanuelsson på en ljusare framtid.
Jag tror dock dagstidningståget har lämnat perrongen för länge sedan.
Kanske är det pressfotografin som håller på att dö - inte bildjournalistiken.
Vi hörs!
