tisdag 16 april 2019

Med en hälsning från Paris


Jag och min dotter Freja tar den här bilden på väg till den vegetariska restaurangen vi kikat ut tidigare på kvällen.
Vi är tidigt ute så vi tar en promenad runt Notre Dame som i vårsolen och kvällen skiner vackert.
Blommorna blommar och det hänger (som du ser) buskar ner mot Seine som Freja påtalar som vackert.
Vi filmar en orädd anka som står på kanten och kommer till restaurangen lite tidigare än vi beställt bord.
På Le Grenier de Notre Dame beställer jag en Lássiette Royale som är väldigt mycket godare än vad jag trott och Freja en spagetti bolognese (vegan).
Till efterrätt en vegansk ostkaka som du nog kan hoppa över om du går dit, men så fint annars.
Utanför ser vi att det känns oroligt. Folk springer och samlas i gatukorsningen. Något måste vara fel, det har hänt något.
Jag går in på Le Monde och där ser jag en bild på Notre Dame som brinner.
Vi springer ner och vill betala - bara kontanter.
Springer ut till närmaste bankomat och då ser jag att det brinner ordentligt.
Vi betalar snabbt och så fortsätter vi ner till kajen vi precis nyss gick på.
Folk har samlats för att titta och många fotograferar med sina mobiler.
Någon gråter och det är så påtagligt att vi hamnat i en världsnyhet.
Donald Trump rekommenderar på twitter att de borde bombat kyrkan med vatten från luften.
Någon annan säger att det hade varit vansinne.
Är det terrorister?
Kommer det hända mer under kvällen?
Mobilen fungerar inte längre, det går inte att kolla.
Vi tar oss hem till hotellet.
En märklig första kväll i Paris, minst sagt.






måndag 15 april 2019

12 år sedan Magnus försvann

Foto: Magnus af Geijerstam

Tänk att det idag är 12 år sedan Magnus af Geijerstam försvann från oss.
Jag minns än idag när den dåvarande bildchefen Joakim Berglund ringde mig på morgonen och berättade.
Allt stannade upp och jag fick sätta mig ner.

På många sätt var Magnus den person jag fotograferade till när jag var anställd på Sydsvenskan.
Han såg nämligen allt jag gjorde så slarvade jag eller var dålig fick jag veta det.
Råkade det vara bra så fick jag veta det också så när Magnus dog var det så mycket mer som dog.
Dessutom tappade tidningen en kritisk röst till sånt som var dåligt och slarvigt gjort.
Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen, Magnus hade inte klarat det som det har blivit.
Han hade haft panik över dagens tidningar.

Magnus var ofta inblandad i tidningens bilagor och gjorde det så snyggt.
Vi gjorde en som vi kallade Far/son & Mor/dotter som han fotograferade fint till.
Han gjorde också under ett helt år en serie tillsammans med Lars Brundin vi kallade "En dag i livet".

Magnus bilder stack alltid ut i tidningen  och här i det här inlägget en bild från en resa han gjorde till Rumänien.
Förmodligen tillsammans med reportern Hans Widing.
Pappa till också onödigt bortgångne fotografen Peter Widing.
Så sorgligt det är.

Tiden och åren går men jag tänker ofta på honom - än idag.
Saknad på många sätt.
I juni hade Magnus blivit 63 år.

Jag brukar höra av mig den här dagen varje år till familjen han lämnade efter sig och de tycks ha det bra.
Jag är glad för det.

Var rädd om dig!

lördag 13 april 2019

Pieter ten Hoopen tar storslam i Amsterdam

Foto: Pieter ten Hoopen

Nu i helgen är det "award days" nere i Amsterdam.
Pieter ten Hoopen tar storslam och vinner både Story of the year och Spot news story med sin serie från sin större serie han kallar "Love Stories".
Det är en berättelse om flyktingar och deras väg in i USA.
Det är otroligt stort att han tar hem båda dessa priserna i världens mest prestigefyllda tävling, world press photo.
Jag är glad för hans skull och ser fram emot serien när den är helt färdig.
Du kan läsa en längre grej om det i kamera&bild här och även en längre intervju med Pieter här.

Stort grattis Pieter ten Hoopen!

Norrmannen John T Pedersen vann också förstapris med sin boxningsbild i kategorin Sportbild.
Det är klart att det blir lite pinsamt att vi i juryn till norska Årets Bild inte prisade den i deras egen tävling, samtidigt fick han sin revansch nu istället.
Men sådär är det, fototävlingar är inte fakta, det handlar som vanligt om tycke och smak.
2014 vann Peter Holgersson guld i sportstory-klassen med sina bilder på Nadja Casadei och hennes kamp mot cancern, se hela serien här.
Det fick dock inte pris i svenska årets bild, då prisade juryn Jack Mikruts serie om tennisspelaren Elias Ymer istället.
Diskussionerna går alltid olika.
Vi hade såklart Johns serie uppe på bordet i juryrummmet i Oslo.
Du läser mer om det på norska journalisten här, men också här.
Tack Kristine Lindebø, du håller verkligen intresset uppe för fotografi.
Svenska journalisten? - Nej - inte en rad såklart!

Stort grattis till dig John T Pedersen!

Du kan se fler vinnare i WPP här.


Foto: John T Pedersen

Foto: Peter Holgersson

lördag 6 april 2019

Jag sitter och tänker på ... Gilles Peress

Det kan mycket väl tyckas märkligt.
Solen skiner där ute och det går att sitta ute i solen och jag sitter inne och tänker på ... Gilles Peress.
Det kanske är dumt?

Magnumfotografen som jag så tidigt blev så förtjust i.
Född i Paris 1946 men boendes i New York sedan länge är han kanske inte den kändaste av de där Magnumfotograferna men så rak och enkel i sin fotografi, jag gillar det.

Jag tar fram hans böcker jag har i hyllan och hinner bläddra lite just idag.
I år är det 25 år sedan massakern i Rwanda och Gilles var där och det mynnade ut i en bok han kallar "The Silence" som släpptes 1995.







Det är såklart en hemsk bok det här.
Inga effekter eller så utan mycket rakt på och boken blir så stark av just det.
Vill du se mer från boken kan du med lätthet kolla här.

Året innan Rwanda boken så släppte Gilles en bok som han kallar "Farewell to Bosnia" som såklart handlar om kriget i Bosnien.
Men fotograferat på hans sätt.

Jag ser att böckerna är slutsålda för länge sedan men det går att få tag i fortfarande på marknaden.
The Silence hittar jag för runt 2000 kr och Farwell to Bosnia för en tusenlapp cirka.






I samband med kriget på Balkan gjorde Gilles Peress också en bok som han kallar "The Graves" tillsammans med Eric Stover som alltså inte är en ren fotobok.
Här finns det mer att läsa och den här hittar jag för 45 kr på nätet.

Gilles har såklart en egen sida på wikipedia och den finner du här.
Här ser du också en längre intervju med honom och här är hans sida på Magnum.
Här, ytterligare en intervju med honom.

------------

1984 gav han ut sin första bok som kallas Telex: Iran full med bilder men också hans meddelanden hem till Magnum - telex hette det på den tiden. (Som sms typ, fast inte lika snabbt)

Jag finner boken på nätet för runt 4000 kr.
Det är en av mina första fotoböcker jag köpte tror jag och den håller än idag på många sätt.
Jag hoppas du ser vad det står på de små telex-snuttarna.






tisdag 2 april 2019

Produktionsångesten (typ)




Foto: Kim Nygård

När jag gör mina små filmer som handlar om fotografi är det med stor ångest kan jag säga.
Egentligen vill jag göra annan film och framför allt med andra i filmen.
Att göra dessa filmer gör jag mycket för att det går snabbast och är enklast att göra själv så att säga.
Det är en bra träning att få klippa film och göra små berättelser såklart, en skola.
Men jag blir himla nöjd när det kommer en rapport från Adresseavisen i Trondheim att de på sitt senaste fotomöte börjar med min film om Årets Bild i Norden.
Så glad jag blir!

Såg du filmen förresten? annars gör du det här.
Jag gjorde också en film om mitt besök på Brandts klädfabrik i Odense och Anton Corbijn-utställningen där, den ser du här.

Tack så mycket Kim för mailet.

Om mig

Malmö, Skåne, Sweden