Enligt det
här blogginlägget är jag en husgud överallt.
Det känns galet att läsa det.
Sydsvenskan är i ropet kanske men husgud...nej det tror jag inte.
Besatt av sitt jobb? Ja, kanske det, jag vet inte. Möjligen är Sydsvenskan "bara" mallad och vi bara häller in stora bilder i tidningen utan någon tanke alls och så blir det bra. Eller så finns det en tanke med allt.
Många tror att bildjournalistiken blir bra bara vi gör bilderna stora, det tror inte jag. Färre men bättre bilder är utgångspunkten.
Om jag har så mycket med något att göra, nej jag vet inte det heller om jag ska vara ärlig. Jag råkar vara bildchef just nu, kanske en dålig en, kanske en bra, det får andra avgöra, jag gör så gott jag kan och orkar. Ibland räcker det inte tycker jag själv.
Men egentligen, vem är jag? Är jag viktig tror du?
Själv tror jag på kollektivet som jobbar och sliter som bara den varje dag för att höja sig själva, oss som grupp och hela produkten.
Men hur ska vi mäta oss, hur ska vi kunna avgöra om vi bara är en pimpad lokaltidning eller inte?
Är det viktigt? Eller är det ens fel att vara det?
Simon verkar väldigt kritisk även om han bara hållit i tidningen några få gånger. Vad det är som gör Sydsvenskan så bra har nog med många parametrar att göra. Vissa dagar ser den dessutom förjäklig ut tack och lov.
Annars har vi inget att mäta oss med och höja oss ifrån.
Det jag verkligen vet är att vi på Bildredaktionen mår bra. Mina kollegor gör det väldigt lätt för mig att gilla vardagen så himla mycket. Det är jag dom evigt tacksam för, att dom som grupp gör min vardag och mitt arbetsliv så himla bra.
Tack kollegor!
När Årets Bild delades ut i Örebro i våras var Sydsvenskan den tidning som hade flest fotografer nominerade.
Fyra stycken och det har aldrig hänt tidigare, vi har knappt varit något att räkna med förut. Okej, jag vet vi har sakta men säkert visat att vi finns med tre fotografer nominerade de sista åren.
Det kanske också är en måttstock, det tror jag egentligen inte men det är ett bevis på att vi finns, räkna med oss och det höjer vår fina spiral som just nu går uppåt.
Vi var mäkta stolta på tidningen och som vår chefredaktör skrev i veckobrevet den veckan vi tog emot priserna.
Det krävs ett starkt kollektiv för att
individerna ska blomma, och det krävs starka individer för att kollektivet ska lyfta.Nje jag vet inte vad jag ska säga mer än att det är lite så vi jobbar på Sydsvenskan...