lördag 2 december 2017

Lucka 2 med Hans Jonsson


Det här är Hans Jonsson. 
Vi hann jobba ihop på Sydsvenskan ett litet tag, men när Hans bestämde sig för att säga upp sig och gå vidare fick jag hans tjänst. 
Jag är himla glad för det.
Hans har jobbat vidare med sina grejer och när jag såg hans utställning sist på Spegla i Norrköping så slog det mig hur fint det var och hur duktig han är.
Hans söker nya vägar hela tiden och hans utställning om Monica Zetterlund ... och ... och sådär kan jag hålla på.

Men nu kör vi tycker jag.
Hans Jonsson kära ni.

Är det några bilder du är extra nöjd med från året?
Jag är riktigt nöjd med mitt projekt om samer som jag hållit på med två somrar, 2016 och 2017. 

Jag arbetar med våtplåtsfotografi, en av de första fotografiska processerna.
Berätta mer?
Sommaren 2016 packade jag bilen med min storformatskamera, plåtar, mörkrum och kemi och åkte upp till Sapmi. 

Jag fick bo hemma hos Sametingets ordförande Håkan Jonsson några dagar. 
Han hjälpte mig med kontakter på människor som kunde vara intressanta för mig att plåta. Det ena mötet gav det andra och jag fick möjlighet att fotografera allt från bröllop till heliga trummor.
Jag blev dessutom uppbjuden att vara med på kalvmärkning i somras. 
Så jag packade bilen på nytt med 120 kg utrustning och körde 200 mil. 
Jag var sen tvungen att åka helikopter sista sträckan upp till Skauli i väglöst land. 
Då var det mössa och långkalsonger som gällde. 
Jag hade en del problem med kemin i början eftersom det var så kallt, men jag fick till det ganska bra ändå. 
Det var en enorm upplevelse, men lite galet att dra med sig våtplåt dit. 
Men jag gillar utmaningar och för mig är det våtplåt som gäller! 
Jag hade fantastiska möten och eftersom det är en långsam process att fotografera så här så fick jag en hel del fantastiska berättelser. 
Jag fick uppleva något som inte många får vara med om. 
Nu arbetar jag på att det ska bli en utställning och en bok. 


Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?
Liten man med stor kamera.

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?
Kan man verkligen leva på att vara fotograf? 
När var du riktigt lycklig senast?
Fars dag, alla barnen kom ihåg att ringa!

Vad är du rädd för?
Att det ska hända familjen något.
Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?
Klassisk sjömanshjärta med texten Karin undertill.
Hur är du som bilförare?
Hyfsad.
När blev du vuxen?
Que! 

Snart, hoppas jag!

Vilket är ditt sämsta köp?
En bakmaskin till min fru. 

Hon sålde den på Blocket.
I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?
Mel Gibson.
Vad ogillar du i din personlighet?
Att jag blir lite blyg ibland.
Vad är din bild av total misär?
Det finns så mycket, det är bara att titta sig omkring.
Vad ogillar du i andras personlighet?
Självgodhet, egoism och girighet.

Vilken levande människa beundrar du mest?
Min fru Karin.
Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap? Att vara en bra”nätverkare".
Vilken är din största fobi?
Jag har ingen, tror jag eller?
Vad är din största rädsla?
Att det ska hända familjen något. 
Vad gillar du allra minst med ditt utseende?
Funderar inte så mycket på just det, möjligen att musklerna börjar lägga sig på fel ställe.


Var skulle du helst av allt bo?
Jag trivs fantastiskt bra i Landskrona där jag bott de senaste två åren. 

Landskrona satsar mycket på kultur och framförallt fotografi och det passar mig bra.

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?
Lojalitet och öppenhet.
Hur skulle du vilja dö?
Snabbt.
Vad är din största extravagans?
Har inte råd med det, men dyra viner.
När ljuger du?
Jag har jättesvårt för att ljuga.

Vilket är ditt favorityrke?
Jag påbörjade en psykolog utbildning för många år sedan men insåg att det var fotograf jag skulle arbeta som, så jag lever mitt favorityrke!
Vad är ditt motto?
Perfekt is boring.
Nämn några saker du gör när ingen ser dig?
Tittar på romantiska komedier.....jag vet ...!
Ångrar du något i livet?
Nix.
Vad gör du i jul?
Firar med familjen i Landskrona. 


-------


Tack kära Hans för hjälpen. 
Alla bilder i den här luckan är tagna av Hans Jonsson såklart.
Kolla in hans hemsida.


Imorgon klockan 06:00 kan du med lätthet slita upp lucka 3 i den här julkalender, du hänger väl med?



fredag 1 december 2017

Lucka 1 med Erika Weiland

Jo, men nog blir det en julkalender även i år. 
Jag slutade blogga tidigare i höst men jag känner att det finns mängder med duktiga fotografer jag vill lyfta fram och låta vara med i julkalendern trots allt.
Det här är sjätte året på raken jag kör den och många tycks gilla den.
Roligt.
Du kan med lätthet kolla i den högra spalten efter tidigare år om du är nyfiken på någon speciell fotograf.
Det gör mig riktigt glad såklart och jag tycker du ska hänga med, dela luckorna och sprid varje enskild fotograf så att säga.

Det här är Erika Weiland. 
Hon jobbar till vardags på Apelöga här i Malmö.
Erika tillhör också den skara fotografer som nästan svarar på vändande mail kring den här kalendern och det gör mig alltid glad och därför får hon vara lucka 1 i årets kalender.
Välkommen ombord, det väntar 24 stycken duktiga/kreativa fotografer på dig.

Nu kör vi!

--------------

Är det några bilder du är extra nöjd med från året?
Det här året började jag på ett nytt eget projekt. Mitt FIKA-projekt. 
Som Malmöbo i trettioårsåldern kände jag att jag mest rör jag mig i min lilla bubbla. Jag umgås med människor jag har känt länge, som delar samma intressen, är i samma ålder och har liknande bakgrund. Jag ville spräcka den bubblan.
Malmös stora styrka är att det är en mångkulturell stad – här ryms alla. 
Detta ville jag visa genom att göra en fin porträttserie med malmöbor. Temat för bilderna är fika. Jag låter Malmöbor bjuda in mig på fika. Vi snackar, fikar och avslutar det hela med att jag tar ett porträtt. 
På en av årets fikor var jag hos Ali Jehad. 
Porträttet på honom är en av mina favoriter! Den känns så ”han”. 


Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?
Energifull, humörsmänniska, en badanka, rastlös och påhittig.

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?
Är det människor med som jag inte känner har de alltid frågor om mitt yrke. 
Om jag jobbar som fotograf på heltid, vilken kamera som är bäst och den klassiska frågan ”vad kostar en bild”. Ska jag vara helt ärlig tycker jag inte det är roligt att prata om mitt arbete med främlingar utanför branschen. Anledningen – att det nästan uteslutande handlar om pengar. 
En annan fråga som jag ofta får är –”är du från Värmland?”. 

När var du riktigt lycklig senast?
Jag är för det mesta lycklig. Jag har livet jag vill ha. 
Sen finns det såklart stunder som är lite bättre än andra. Sist jag reflekterade över att jag kände mig lycklig var i slutet på oktober förra året. 
Jag hade precis landat i Lissabon. 
Det var mycket varmare än jag trodde, runt 25 grader. Jag satt på en uteservering, beställde en jättegod fiskrätt. Hade kameran med mig och gick en promenad. 
Ljuset var perfekt och jag kände hur gott det gjorde mig att komma till en ny plats och få miljöombyte. 
Det gav mig fotolust som för mig kan gå väldigt mycket upp och ner.

Vad är du rädd för?
Tyvärr är jag rädd för ganska mycket. Jag är mörkrädd. Har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. 
Att behöva sova i ett mörkt rum med stängd dörr är inte kopp av te. Är rädd för att någon ska lägga någon form av droger i min väska när jag är ute och reser och jag slängs i fängelse. Ja, jag har sett Bangkok Hilton och kan inte tänka mig något värre. 
En annan rädsla jag har är döden. 
Jag ville inte dö. 
Tycker det känns så otroligt skrämmande. Kanske för att dö också för mig är att hamna i mörker.



Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?
Jag har en tatuering jag vill göra på benet. Det är ett citat av George Costansa i Seinfeld. Jag älskar George, tycker han är otroligt underhållande. Citatet lyder: ”You know, if you take everything I’ve accomplished in my entire life, and condese it down into one day... it looks decent”

Hur är du som bilförare?
Gasa och bromsa. 

När blev du vuxen?
Bra fråga. Det är många saker i livet som har gjort mig vuxen. Jag minns att jag kände mig vuxen när jag var 19 år och fick mitt körkort. 
Då kände jag mig också fri. Andra saker som får mig att känna mig vuxen är när jag köper massa godis och äter hur mycket jag vill när jag vill. 
Eller när jag inte lämnar lägenheten på en hel dag för att jag fastnat i en serie. 

Vilket är ditt sämsta köp?
Jag köpte en aprikosfärgad kappa en gång. Den var rätt dyr minns jag. 
Varje gång jag hade på mig den där kappan kände jag mig för flickigt söt, på ett dåligt sätt. 
Har alltid hatat den där kappan.



I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?
Cameron Diaz. Jag har alltid tyckt att hon är så full av liv och energi. Sprallig liksom. Så vill jag också vara. 
Tänker att i filmen om mitt liv kan man få försköna sig själv lite.

Vad ogillar du i din personlighet?
Att jag är otålig. 
Om jag kommer på någonting vill jag att det ska ske på studs. 

Vad är din bild av total misär?
Misär, ett känsloladdat ord. Jag är rädd för att svara fel här. Men nu är det ju min bild ni vill ha. Min självupplevda misär var i San Francisco i USA. Att komma ut från vår varma, mysiga lägenhet i ett av de slummigare områdena i staden. 
Många hemlösa och mentalsjuka (ett mentalsjukhus hade stängt ner och alla hade släppts ut till sitt eget öde på gatorna) strövade runt på gatorna. 
Starkt påverkade hade de konversationer och bråk rakt ut i luften. 
Med någon som bara dom kunde se. Lukten av weed och urin fanns överallt. 
Det är inte så att jag inte visste att det är så i världen. 
Men det blev väldigt påtagligt just där. 

Vad ogillar du i andras personlighet?
Här finns mycket att säga. Överlag har jag lätt för att störa mig på människor. 
Jag ogillar när människor är ogenuina, bara pratar om sig själva, är snåla, ytliga och tillgjorda. Just tillgjorda människor är nog det jag ogillar mest. 
Det är så lätt att genomskåda på något vis. Och när man har gjort det blir den människan totalt ointressant.

Vilken levande människa beundrar du mest?
Jag vill inte säga en specifik person. MEN jag beundrar människor som genomför och slutför saker. Många pratar bara om allt dom skulle vilja göra eller gnäller på olika sätt. 
Men det finns de som bara kör på, struntar i andras negativitet och får saker och ting gjorda. Startar framgångsrika företag, seglar jorden runt med tre barn, cyklar till Afrika och tillbaka. 
Dom människorna beundrar jag.

Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?
Trevlig. Om någon beskriver en annan människa som trevlig då vet man att hen är tråkig. Det finns så många andra ord att beskriva någon som t ex härlig, rolig, skojfrisk, ödmjuk, mysig, kreativ, smart osv. 
Men trevlig är lamt.

Vilken är din största fobi?
Jag har stark fobi för ormar eller kryp när det är många. 
En myra går bra men hundra myror ger mig panik.

Vad är din största rädsla?
Min största rädsla förutom att dö är att få skabb. 
Tänk att små djur lever under ditt skinn. PANIK!

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?
Att jag inte har ett unikt utseende. 
Jag ser ut som en helt vanlig Svensson. 

Var skulle du helst av allt bo?
I Sverige finns inget annat alternativ än Malmö. Malmö är en underbar stad. Men jag vill gärna bo i flera städer i världen –New York, Tokyo, Paris och massa fler ställen :) 

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?
Här finns det mycket. 
Jag uppskattar att vi alltid har så himla roligt ihop, att dom alltid finns där, att dom är spontana och alltid står på min sida. 

Hur skulle du vilja dö?
Jag vill dö när jag är väldigt gammal, är ute och reser, har haft en svinkul dag och bara somnar i en hängmatta (älskar hängmattor) i solen och inte vaknar igen.

Vad är din största extravagans?
Jag tycker att jag är värd att unna mig så mycket. Ska jag köpa mat från Spoonary ikväll? Ja, men det är jag värd. 
Det har varit en lång arbetsdag. 
Eller är jag värd en weekend till Rom, jo, jag har kämpat på bra med träningen det sista. Det går tydligen att hitta på vad som helst för att vara värd det mesta :) 

När ljuger du?
Jag ljuger faktiskt ganska ofta. Om jag är ute och tar en öl och någon överförfriskad kommer fram och ska prata. 
Då ljuger jag om vem jag är, var jag bor, jobbar med osv. 
Det kan faktiskt vara ganska roligt. Det är som att få vara någon annan för en kort stund.

Vilken är ditt favorityrke?
Att jobba som fotograf är mitt favorityrke. Sen har jag en hemlig dröm om att få vara serietecknare. 
Inte att teckna serier som Kalle Anka utan mer som Nina Hemmingsson. 
Svart humor i serieteckningsform. Det kanske jag borde göra nästa år :) 

Vad är ditt motto?
Motton överlag har en förmåga att bli klyschiga vilket i och för sig inte behöver betyda att dom inte stämmer. Mitt motto är att göra vad man drömmer om. 
Jag får ofta höra ”när ska du lugna ner dig”, ”var nöjd nån gång”. 
Var nöjd men nöj dig aldrig.

Nämn några saker du gör när ingen ser dig?
Jag kan vara så extremt lat när jag är själv. Lämnar disken, äter i sängen, kollar serier hela dagar, beställer take away osv. 
Så najs.

Ångrar du något i livet?
Det finns ett talesätt som säger att man aldrig ska ångra sånt som man gjorde, bara det man inte gjorde. Det stämmer inte på mig. 
Jag ångrar att jag inte sa ifrån oftare, att jag stannade kvar för länge på platser, jobb i vänskapsrelationer när jag egentligen inte ville. 
Att jag lyssnade på andra istället för på mig själv. 


Vad gör du i jul?

Jag åker hem till mina föräldrar och firar jul med min familj. 
På annandagen åker jag med en kompis till Hong Kong och sen vidare till Filippinerna i en månad. 
Det ska bli underbart.

-------------------

Tack så mycket för hjälpen Erika. 
Alla bilder i den här luckan är tagna av Erika Weiland såklart.
Kolla in hennes hemsida också.

Imorgon klockan 06:00 kan du med lätthet slita upp lucka 2 i den här julkalender, du hänger väl med?

tisdag 24 oktober 2017

Bloggen fyller 10 år!

Den 24 oktober 2007 klockan 11:04 skrev jag mitt första blogginlägg på den här bloggen.
Alltså fyller bloggen 10 år idag!

Jag har under de här tio åren skrivit så mycket jag orkat om fotografi.
11308 inlägg faktiskt och snart 2 miljoner besök. Jag hade blivit så glad om jag kommit upp i det exakt till idag men det gjorde jag inte.
Jag har skrivit om hur jag själv tänker kring bilder och hur jag dagligen jobbar mig framåt i branschen, men också försökt lyfta andra fotografer. Jag har haft sommarserier och främst julkalendrar med andra fotografer.
Det är nog det jag gillat mest, att få chansen att skriva om andra.

Under mina år som bildchef på Sydsvenskan 2009/2010/2011 flög nog bloggen allra bäst kan jag tycka. Där kunde jag skrytsamt och inte alls blygsamt berätta om att vi just då var Sveriges bästa bildredaktion.
Vi var nämligen det.
Men vad det har hänt saker i branschen de sista tio åren, det är helt galet.
Sydsvenskans redaktionsledning med Lars Dahmén och Pia Rehnquist i spetsen bestämde sig för att lägga ner bildredaktion några år senare.
Jag minns den där dagen när vi alla fotografer samlats i ett rum och när Pia skulle berätta om att alla, mer eller mindre skulle bort satt Lars Dahmén och skickade sms. 
Eller om han spelade Candy Crash om det nu fanns på den tiden. 
Så viktigt var mötet för honom. 
Men de valde att lägga ner det som tidningen byggt mycket av sitt varumärke på och det gjordes mer eller mindre helt oemotsagda, det bara var så.
I foajén hängde det mängder med priser för bilder, grafik och layout. Det vi förmodligen enda sedan Jan Wifstrands tid byggt upp och säkrat som en av de stora stöttepelarna i Sydsvenskans journalistik. 
Det skulle bort.
Många tidningar har hängt på och gjort det samma men ingen har riktigt svarat på frågan varför just det visuella ska bort från dagstidningarna.
Det är en helt skrämmande utveckling av någon som aldrig varit mer populärt och omdiskuterat.
Bildjournalistiken.
Idag ser jag den tyvärr som mer eller mindre död.
Det är för få aktörer som bedriver bildjournalistik i Sverige idag tyvärr, med några få undantag.
Det berättande fotografiet har ersatts av porträtt och andra registreringar i dagstidningarna.
Det skär i hjärtat faktiskt.
Det var ändå något jag satsade på redan som 14-åring.

Såklart finns det undantag och jag ser hur Dagens Nyheter satsar sig ur krisen.
Det är roligt att se hur bra det går för just DN och Aftonbladet som är de få tidningar som vågat tro på det självklara och låtit folk jobba och växa med det som de är bäst på och inte det där multitänket för mycket.
Men så har de också blommat och all heder till ledningen på de där tidningarna.
Svenska Dagbladet är alltid ett gott exempel och att de med små resurser får ihop en så stark och fin produkt är grymt.
Jag blir glad när jag ser Politikens satsningar. Eller VG i Norge för den delen.
Det finns några aktörer kvar och när lilla VK i Umeå kämpar på, det gör mig varm.
Göteborgs Posten var under en lång tid Sveriges bästa bilddagstidning med ett gäng starka, begåvade fotografer.
Nu är EN kvar.

Nej, det är tragiskt såklart att ledningarna på dagstidningarna valde att ta bort det visuella på så många håll, men det finns som sagt undantag.

När jag sa upp mig från min fasta tjänst efter 23 år på Sydsvenskan gjorde jag det med sorg. 
Jag hade vikt mitt liv till tidningen. Jag hade flyttat ner till Skåne för den, några gånger hade jag utsatts för livsfara för den. För en 4 spaltig bild i tidningen.
Ofta får jag höra att jag gjorde det frivilligt men på något sätt gjorde jag ändå inte det.
Jag blev erbjuden en tjänst men tyckte att allt det där jag stod för inte fanns kvar och sporten som jag jobbat med under hela min tid på Sydsvenskan valde nu en billigare väg och det var Bildbyrån som skulle ta över.
Det var ekonomin som styrde det hela.
Lite bittert såklart, inget konstigt med det eller hur?

----------

Men då var då och nu är nu.
Bildjournalistiken har aldrig varit så bra som den är just nu men tyvärr ser jag den på för få ställen.
Det är kanske problemet.
Nu börjar magasinen också tappa det och det är en tråkig utveckling.
Kunskapen finns, jag lovar. Men allt för få tror sig ville ha den. Men så går också upplagorna neråt.
Inte bara på grund av det såklart, men självklart är det en av anledningarna. Jag har ofta tjatat om att ingen vill vara med i det förlorande laget. 
En läsare vill känna att det flyger kring sin produkt och det gör det ju inte idag.

-----------

Idag är jag frilans och jag trivs med det.
Jag börjar filma mer och mer och det berättandet är så spännande. Jag fotograferar Malmö FF för Getty Image/Ombrello och det är roligt, det håller mig kvar i sportens värld.
Men jag ser tendenserna, mycket av sportjournalistiken är rutten. 
Sportintresserade med en kamera kommer in och säljer ut sig så jag undrar hur länge det varar. 

Jag ska nu i November föreläsa på PF konferensen i Danmark, det ska bli riktigt roligt och lite nervöst också såklart. 
De är ju stjärnor där borta på andra sidan sundet.

Jag ska hålla en workshop i filmandets värld och den har blivit så populär att jag testar att hålla i en till lite mer söderut. 
Halmstad eller Jönköping, vi får se vad deltagarna vill.

-----------

Nu lägger jag ner bloggandet!
Under tio år har jag mer eller mindre dagligen skrivit om fotografi.
Nu får någon annan göra det.
Det har gett mig så mycket att få sitta ner och skriva, det har varit en självklar kanal för mig och fint att hålla igång skrivandet på.
Jag kommer sakna det och det känns himla vemodigt faktiskt.
Men det är dags att gå vidare.

Jag skulle bli himla glad om du vill gå in och prenumerera på mig på Youtube.
Jag behöver både tummar och prenumerationer för att kunna bygga upp något där.
Tror att jag kommer vika mer tid åt filmandet nu och det kommer fler filmer där och så har de sociala medierna tagit över.
Du får gärna följa mig på Instagram också.

Jag hade kunnat skriva sååå mycket tok om min förra arbetsgivare och turer och beslut som hänt under mina år där men jag håller det för mig själv.

Jag hoppas du får en riktigt bra höst!
Tack för ordet, tack för att du ibland lyssnade.

(Bilderna är från Shanghai där jag var vid första inlägget)



Om mig

Malmö, Skåne, Sweden