Lucka 2 med Liselotte Sabroe

När du vaknar tidigt på söndagsmorgonen och river upp lucka 2 i den här kalandern så är det ingen mindre än danska Liselotte Sabroe du finner här. 

Henne har jag träffat på de flesta idrottsarenor runt om.

Alltid glad och hjälpsam. 
Någon gång hade jag virrat bort mig utanför Parken i Köpenhamn och Liselotte var där direkt och berättade var jag skulle gå in och var det fanns mat och nätverk och det hela.
Toppen alltså!
En fotograf man lätt tycker om med andra ord - hon också.

Nu river vi upp lucka 2 tycker jag.
Liselotte Sabroe mina damer och herrar och idag blir svaren såklart på danska.
Då får du som norsk eller svensk läsare träna lite på det.
Bra va?
Nu kör vi!

Är det några bilder du är extra nöjd med från året?

Måske nogle af mine sportsbilleder fra VM i ishockey i Danmark. 

Og VM i Rusland var en kæmpe oplevelse. 

Berätta mer?
Jeg er efter mange mange år på Berlingske kommer på fotobureauet Ritzau/Scanpix. 
Det er mest nyheder, politik, royalt og sport.
Jeg har altid været glad for sportsdelen og da der var ishockey VM i Danmark, lagde jeg hårdt ud med kvartfinale mellem Rusland-Canada.

Jeg havde ikke lavet en ishockey kamp i 10 år, så jeg fik virkelig min sag for. 
Shit det gik stærk, men da vi nåede finalen med Sverige som jo vandt, synes jeg alligevel at jeg var kommet lidt efter det. 
Det var virkelig en fed oplevelse OG den rigtige vinder.

Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?
Ansvarsfuld, arbejdsom, en god ven og kollega, lidt sjov nogle gange og rødhåret.

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?
Om jeg har fotograferet nogle kendte.

När var du riktigt lycklig senast?

Når jeg går i skoven med min gule labrador Luna og bedste vennen Balthazar. 

Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?

Det kommer ikke til at ske.

Hur är du som bilförare?

Skide god og alle andre er idioter ...

När blev du vuxen?

Da jeg med mine mangeårige kollegaer på Berlingske, gik fra at tale om hvor vi gik i byen til hvilke boliglån vi havde. 
Der fandt jeg ud af at nu var jeg voksen.

Vilket är ditt sämsta köp?

Jeg ved ikke hvad mit værste køb er, men mit smukkeste OG dyreste var en rød Alfa Romeo159 med lædersæder. 
Den var så smuk, men hold da op nogle værkstedsregninger jeg fik. 
Så nu kører jeg i en beskeden Mazda.

I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?

Glenn Close ... da jeg startede på foto uddannelsen havde en klassekammerat lige set Fatal Attraction og synes jeg lignede hende. 

Altså den film med kaninen i gryden og køkkenkniven i badeværelset ...

Vad ogillar du i din personlighet?

At jeg bliver sur og kortluntet, når jeg er stresset. 

Vad är din bild av total misär?

Krig, fattigdom og at næstekærligheden svinder ind i vores land.

Vad ogillar du i andras personlighet?

Arrogance og nærighed.

Vilken levande människa beundrar du mest?

Jeg burde vel sige Gandhi, Moder Teresa eller Martin Luther King, men det er altså Björn Borg. 
Da han vandt Wimbledon i 1976 var jeg 10 år og blev smaskforelsket i ham og det er ligesom ikke forsvundet igen. 
Dog hænger der ikke plakater overalt mere, men ser jeg ham på TV, kommer smilet frem og mit hjerte slår et ekstra slag.

Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?

At tro de har fundet sandheden.

Vilken är din största fobi?

Små elevatorer.

Vad är din största rädsla? 

At der skal ske mine kære noget ondt.

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?

Troede at man ligesom kom til at acceptere sig selv med alderen. 
Det er ikke sket endnu, men jeg kan godt lide mit krøllet hår.

Var skulle du helst av allt bo?

Jeg bor i et lille fint træhus i Hareskoven med min kæreste og hund, men jeg ville gerne bo

ved Furesøen i et kæmpe hus med udsigt til søen og omgivet af skov.

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?

At man kan være sig selv. 
At vi har kendt hinanden i mange år og har en historie sammen.

Hur skulle du vilja dö?

Hånd i hånd med min kæreste om mange mange år. 
Mæt af dage og uden smerte.

Vad är din största extravagans?

Når jeg vandrer i de høje bjerge med min kæreste. 
Vi kan gå i stilhed i timevis, måske lige sige et par ord: ”se lige den der bjergtop”---”åh ja den er fin” og så er vi stille to timer igen. 
De sidste kilometer af vandringen går jeg og drømmer om hvad/ hvor vi skal spise og hvilken god vin vi skal dele til maden. 
Min kæreste kan altid gætte hvornår på turen jeg begynder at tale om det er bedst med en øl, et glas hvidvin eller skal det være rødvin, når vi er slutter dagens vandring.

När ljuger du?

Jeg lyver aldrig, og det er løgn.

Vilken är ditt favorityrke?

For tusind år siden var jeg til en fest med min allerdejligste kollega Linda Kastrup (lucka 24 år 2014).
Vi var skidefulde og bildte nogle fyre ind at vi var havbiologer med speciale i hammerhajer og at vi arbejdede i en dykkerklokke i Australien. 
De troede næsten på det hele ... Jeg har nu verdens job som fotograf.

Vad är ditt motto?

Tror ikke jeg har noget. 
Men i gamle dage på Berlingske, da aviserne havde masser af penge og vi faktisk havde det ret godt, så kunne vi alligevel brokke os helt vildt. 
Så havde vi et motto der hed: ”Sur for en sikkerhed skyld ”.

Nämn några saker du gör när ingen ser dig?

Jeg synger og danser i køkkenet til meget høj musik.

Ångrar du något i livet?
Jeg var heste-pige og spillede håndbold som barn. 
Et år spillede jeg tennis, men stoppede. 
Det kan jeg godt fortryde. Tænk hvis man kunne have vundet Wimbledon.

Vad gör du i jul?

Jeg er sammen med min mor, moster, kæreste og hund.

Tack så mycket för hjälpen Liselotte!
Hoppas du får en riktigt fin jul och så kanske vi ses på arenorna framöver.

Imorgon klockan 06:00 fortsätter julkalendern och då tar vi oss till Norge, du följer väl med?

Lucka 1 med Erik Nylander

För sjunde året på raken kör vi idag igång ytterligare en julkalender.
24 härliga fotografer väntar på att bli öppnade som luckor, enda fram till julafton.
Först ut i lucka 1 finner du Erik Nylander.
En fin bekantskap som jag fick dela ut priser till senast på Årets Bild - galan i Uppsala.
Erik gjorde Sveriges bästa reportage från Sverige förra året och blev dessutom Årets Rookie.

Vi sågs senare i Fredrikstad i Norge också och Erik är en sådan kille man direkt gillar.
Nu river vi upp lucka 1 tycker jag och så hoppas jag att du följer med hela vägen fram till julafton.
Erik Nylander mina damer och herrar.

-----------

Är det några bilder du är extra nöjd med från året?

Jag blir sällan nöjd, men jag minns särskilt några goa dagar i Malung under Dansbandsveckan som är mitt roligaste fototillfälle i år.

Berätta mer?
Jag hade en lugn första vecka som sommarvikarie på DN, och gav förslag om att göra ett reportage om Dansbandsveckan, vilket DN Kultur nappade på.
Att komma nära inpå människor som är passionerade över något tycker jag alltid är extremt intressant och givande, hur viktigt eller obetydligt ämnet än kan vara. 

På Dansbandsveckan handlar det om hawaiiskjortmatchande dansbandsmusiker som är superstars i deras universum, i symbios med tiotusentals människor som bara avgudar att dansa mer än något annat. Människorna känns mycket mer äkta än andra festivaler och arrangemang jag varit på, och det är i princip bara glada miner utan bråk. 
Jag jobbade cirka två dagar men hade lätt kunnat stanna hela veckan. 
Nästa sommar är planen att åka dit igen för att fota och unna mig en nybörjarkurs i jitterbugg.

Du ska skriva en kontaktannons - hur beskriver du dig själv med fem ord?

Aktiv, nyfiken, kul, social, tidsoptimistisk.

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går bort på middag?

“Vad jobbar du med nu?”. Jag försöker ge ett kort, sammanfattande svar men det blir oftast väldigt spretigt. Precis som mitt yrke och liv oftast är. 

När var du riktigt lycklig senast?

Jag planerar just nu en resa till Japan om några veckor för att göra skidreportage, genom Ryssland med Transsibiriska järnvägen. Jag har kontakt med en rysk guide som har besvarar mina frågor med ett hundratal röstmeddelanden på facebookchatten, vilket är rätt lustigt och gör det lurigt att hålla reda på all information. 
Att snart vara på väg och ovissheten om hur allt kommer bli gör mig förväntansfull och lycklig. 

Och så är jag kär! Hon gör mig lycklig.

Du måste tatuera dig, vilket motiv blir det?

I tonåren funderade jag på att tatuera in en fotboll och en snowboard på överarmen. Några år senare ville jag ha ett stort björnansikte över hela bröstet. 
Som tur (?) var är jag ganska eftertänksam, så jag är tatueringsfri fortfarande. 

Om jag måste nåla in något just nu blir det nog en gran eller en skog på något vis. 
Eller en skata. 
Min farmor satt alltid och matade skatorna från verandan i sitt hus, de var hennes bästa vänner de sista åren. Nu ser jag skatorna flyga över hennes gård och tänker att hon finns med där uppe i skatgänget.

Hur är du som bilförare?

Ryckig, omkörningsglad och orimligt självsäker. 

När blev du vuxen?
Här om veckan lärde jag mig att diska samtidigt som jag lagar mat. 
När jag gör det känner jag mig vuxen. Annars inte särskilt.

Vilket är ditt sämsta köp?

Två väldigt tunga och stora studioblixtar som jag släpat runt på under en del resor och genom alldeles för många flyttlass. 
Köpta 2010 och använda vid ett tillfälle. 

I filmen om ditt liv, vem spelar dig då?

Heath Ledger om han fanns kvar. Annars Bill Gates. 
När jag har brillor på mig ska han tydligen vara lik mig.

Vad ogillar du i din personlighet?

Tidsoptimism. Tar onödiga diskussioner. 
Blir inte så lätt nöjd. 

Vad är din bild av total misär?

Ensamhet. Att leva utan att ha någon annan som bryr sig om att en lever.

Vad ogillar du i andras personlighet?

Högfärdighet, missunnsamhet, nedvärderande. 
Folk som inte hejar tillbaka när jag hejar, oavsett om jag känner dem eller inte, tycker jag är riktigt töntiga. 

Vilken levande människa beundrar du mest?

Min morfar Arild. Ödmjuk, omtänksam, lojal, rättvis, hårt arbetande osv. 

Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?

Intelligens. Att ha högt IQ är fantastiskt bra så länge det används på rätt sätt, men är inget värt om det inte backas upp av ett varmt hjärta.

Vilken är din största fobi?

Jag är ganska klaustrofobisk. 
Att vilja andas men inte få luft är min värsta fobi. Typ att krypa i en väldigt trång grotta och fastna med huvudet inåt. Medan grottan fylls med vatten. 
Sedan hatar jag ormar så om det dessutom kommer giftiga ormar simmandes i vattnet när jag ligger där och kvävs, det hade känts riktigt pissigt. 

Vad är din största rädsla?

Att vara ensam och ogillad. 
Att förlora de jag älskar.

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?

Hade kunnat tänka mig att byta mitt hår mot något mer spännande, typ ett afro. 

Var skulle du helst av allt bo?

Just nu i Stockholm, men jag vill bo på några fler ställen innan jag landar. 
Jag har lovat mig själv att bo i Japan, Lofoten och på västkusten i USA en period någon gång i livet.

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?

Ärlighet, lojalitet, påhittighet, entusiasm, äventyrlighet, spontanitet. 
Vänner som accepterar att jag är flängig och förstår att jag är hemma oregelbundet, men ändå anstränger sig för att ses när det går.

Hur skulle du vilja dö?

Jag tänkte länge att jag skulle pusha mig inom äventyrssport och att jag kommer dö medan jag “gör något jag älskar” innan jag hinner bli 50 år. 
Extremt klyschigt och inte särskilt lockande längre. 
Nu är jag mer inne på att dö hemma i sängen när jag är 105, för att jag är så gammal som jag kan bli. 
Snabbt nog för att inte behöva lida men med tillräcklig tid för att hinna raljera med svar på livets alla gåtor till mina närmsta som jag lämnar efter mig.

Vad är din största extravagans?

Jag äger orimligt mycket sportutrustning. 
Jag vägrar att missa ett tillfälle till att hänga på något kul på grund av att jag inte har grejerna. Och så är jag beroende av “naturgodis”.

När ljuger du?
Väldigt sällan, i situationer där jag intalar mig att alla blir gladare/mindre ledsen av att inte höra hela sanningen. 
När jag är sen. 

Vilket är ditt favorityrke?

Jag älskar att jobba med fotografi, film och journalistik. 
Det är så stort och brett att jag inte tror jag kommer ledsna på ett tag.

Vad är ditt motto?

Yes you can!

Nämn några saker du gör när ingen ser dig?

Dansar framför spegeln. Lagar äcklig mat. 
Klickar mig in på kvällstidningarnas dåliga klickbeten.

Ångrar du något i livet?

Många saker! Saker som jag ångrar, men inget som jag ältar. 
Människor jag sårat. Chanser jag inte tagit. 
Jag inser att jag inte alltid väljer rätt, men förhoppningsvis lär jag mig lite för varje gång.

Vad gör du i jul?

I jul befinner jag mig i skidorten Sheregesh i Sibirien, Ryssland. 
På väg mot Japan med tåg/färja, för att fotografera och filma för flera skidreportage tillsammans med några av Sverige och Rysslands bästa skid-/snowboardåkare. 
Om mina förutfattade meningar besvaras byts min extremt nyktra jul med familjen i Sundsvall ut mot vodka i ölglas och armbrytning kring granen.

Tack så mycket för hjälpen Erik!
Ha en riktigt rolig resa framöver, jag är så avundsjuk på Japan.

Imorgon klockan 06:00 river vi upp lucka 2 tycker jag, du hänger väl med?

Julkalendern!

Imorgon lördag är det december igen och jag blev så sugen på en ny julkalender att jag inte kunde hålla mig.
Du har säkert sett att i spalten här till höger ligger det över 150 fotografer som svarat på konstiga frågor genom åren.
Visst, det kanske börjar bli tjatigt det hela men många, liksom jag själv tycker ändå det är roligt att göra det.
För att profilera årets kalender åkte jag på en liten utflykt också och tittade på några utställningar runt sundet.
Ta dig gärna en titt på den filmen.



Så imorgon kör vi igång med 24 nya luckor och fotografer.
Det här året har jag bjudit in Norden lite mer och kör Sverige - Danmark - Norge och så rullar det på så, så att du som läsare lär dig känna fler fotografer.

Hoppas du vill hänga på enda fram till jul och ta del av 24 duktiga, spännande fotografer till.
Missar du någon kommer jag såklart samla dem i spalten här till höger.

25 skott!

Är bildjournalistiken död nu?

Idag är det 11 år sedan jag började blogga och 1 år sedan jag på riktigt la av med det.
Visst, det har varit något inlägg då och då men inte alls så många inlägg som förut.
Besöken på bloggen har passerat 2 miljoner vilket känns fint såklart.

Jag läser i branschtidningen Journalisten att anställa pressfotografer har gått ner till runt 60 fast anställa fotografer på dagstidningarna i hela landet.
Av de 5000 journalisttjänsterna i landet så är det såklart obegripligt lite.
Idag är bildkunnandet bland läsarna som störst, fotograferandet som bäst och det snackas hela tiden om det visuella berättandet.

Att utvecklingen och att ledningarna fått ta de här besluten mer eller mindre oemotsagda ter sig såklart väldigt olyckligt.
Facket har inte gjort särskilt mycket för de fotografer som alla varit fackanslutna och det visuella berättandet både i form och foto har försvunnit mer eller mindre på dagstidningarna.
Nu är vi här. 60 anställda.
När jag tänker på nerskärningen av fotograferna och den fullständiga slakten som sker just nu som nästan alla redaktionsledningar tagit beslut om blir jag såklart ledsen.
Och arg.
Det ser för jävligt ut med några få, färre och färre undantag.
Vem kommer få stå till svars för detta?

Jag såg i "min" tidning Sydsvenskan som jag vek 23 år av mitt liv och som jag jobbade hårt för att hålla någon slags fana uppe både som fotograf men också som bildchef ett riktigt bottennapp i somras.
Är vi, eller snarare de här nu, tänkte jag.

Dagens Nyheter har flest anställda med 11 fotograftjänster.
Aftonbladet har 8 och Västerbottens-kuriren med 4 tjänster blir Sveriges tredje största bildredaktionen tillsammans med Sydsvenskan och SmålandsPosten.
När jag började på Sydsvenskan 1993 var vi 33 på bildredaktionen och nästan ständigt med 15 fotograftjänster vilket vi också var när jag var bildchef på tidningen.

Det är lätt att blanda ihop bildjournalistik med anställningsform och egentligen går inte det hand i hand.
Tyvärr tycker jag mig se i de dagstidningar jag bläddrar i att det också skurits ner på bildkunnandet på redaktionen så det är inget som riktigt håller i det och det för också ner kvalitén såklart.
Men låt oss släppa det för ett tag, jag kan komma tillbaka till det längre ner i inlägget om du vill.

--------------

På bilden ovan här så väcker min kamrat Jonas Lindkvist mig i Norrköping.
Det är Peter Holgersson och Josefine Loftenius mask som de använder när det fotograferar hockey som han har på sig.
Tänk att de gick min och Jonas första workshop som vi höll i Västerås för länge, länge sedan.
Vi var och tittade på fotofestivalen Spegla som Eva Lindblad har drivit i tre år nu.
Det är en fin festival och staden Norrköping växer för varje gång jag är där.
Nu lägger hon tyvärr av och jag hoppas att Arbetets museum tar sig an festivalen och driver den vidare.
De främjar ju den dokumentära bilden, vad det nu är?

-----------

Jag skriver sådär för det blev en diskussion i Norrköping om vad som faktiskt är dokumentär fotografi.
Kanske måste man skilja på journalistisk bild och dokumentär - eller så struntar man helt enkelt i att namnsätta den från början.
Namnet är inte det viktiga, det viktigaste är att som läsare/tittare känna att det jag ser är en sann bild OM jag förväntar mig det, inte att det är en fejkad verklighet.
Kan den då vara dokumentär så att säga, vad tycker du?

Jag hoppas att du såg Paul Hansens fina reportage om Ragnar i Dagens Nyheter för någon vecka sedan?
Annars gör du det direkt här?
Varför i det fallet fastna på om det är dokumentärt, konst eller bildjournalistik?
Behöver en bildjournalistisk bild ha någon form av nyhetsvärde?
Då är det inte bildjournalistik, döden är inget nytt.
Reportaget får då klassas som dokumentärt alltså, men det är ju oftast bildjournalistiken också.
Ja, du ser. Det blir snurrigt och kanske oviktigt i slutändan.

I det här fallet vet vi att det är sant och ingen fejk, främst för att det är Paul Hansen som signerat det och hans publiceringskanal Dagens Nyheter står som avsändare.
Kanske är det helt oviktigt, var vi klassar in det, det är ju en fruktansvärt stark och fin berättelse, eller hur?
En sann bildberättare.

Svårt blir det med dokumentärfotografen Sune Jonsson som arrangerade många av sina bilder i Västerbotten när det begav sig.
Är det dokumentärt då?
Ja, för mig är det en dokumentation av Västerbotten och den tid som var.
För mig är det inte så viktigt, om inte fotografen i fråga arrangerar en verklighet som egentligen inte finns.
Men att tanterna eller gubbarna satt i sin stol/säng ibland gör mig inte så upprörd.
Vad tycker du om det här, var går gränsen för vad?

I somras fick jag chansen att fotografera på VM i träskfotboll i Finland.
Det är fint att bli upphämtad av min kamrat Torbjörn Jakobsson  i Luleå och köra över gränsen till Finland.
Fina dagar.
Bilden här ovan är på en av deltagarna i turneringen.
När jag sen kom tillbaka till Umeå så passade jag på att åka till Näsåker där jag spenderade mina somrar när jag var liten.
Jag gjorde en liten film som du gärna får titta på också.



Fotografen Åke Ericson vinner fina internationella priser för sin bok Non Grata och här läser du en fin artikel om honom.
Annars har tiden sedan mitt sista inlägg rullat på fint och jag undrar om inte bildberättandet bara växer och växer på många sätt.

Min vän och kollega Åsa Sjöström ställer ut på Abecita just i detta nu och de hade gjort en liten film om henne som du ser här.

Under året som gått hade jag också chansen att få delta på Danmarks, Norges och Sveriges Årets Bild-tävlingar.
Det var riktigt roligt att få chansen att vara med på prisutdelningarna i de olika länderna.
Många olikheter finns det.
Jag förvånas också över att så pass få svenskar åker till DOK-festivalen i Fredrikstad.
Nu senast var det ett grymt program och jag gjorde en film varje dag som du ser här, här och här.
Snälla du - åk dit nästa år, det är i maj månad och är en mer än bra festival om du gillar bildjournalistik/bildberättande eller dokumentärfotografi.
Ja, fotografi helt enkelt.

Apropå Norge.
Jag blev inbjuden att delta under en helg i Arild i Skåne med ett gäng norska fotografer.
Gamle utbildningsledaren på Oslos fotoskola, Per-Anders Rosenkvist som bor i Arild delar av året håller en helg för fotosnack och samkväm.
Jag är oerhört tacksam för den helgen och så många fina samtal och bilder jag fick vara med under den helgen.
Tack för möjligheten.
Det är Per-Anders med ljusa håret.

På 80-talet när jag började tog vi ibland bilder på bandystjärnor i Västerås där de höll upp fingrarna och visade hur många mål de gjort.
Det har tagits bilder på strutar också och jag har massor med tokiga anekdoter om du bara vill.

I somras såg jag att den typen av "bildjournalistik" är tillbaka och det fick mig nästan att börja gråta.
Det var simmaren Sara Sjöström som låg i vattnet och höll upp fyra fingrar och med det "bevisade" hon att hon faktiskt tagit fyra medaljer.
Det finns mycket i det.
Dels att den tas, vi pratar ändå om sport här där det händer mycket generellt men Sara i poolen med fyra fingrar, bättre måste vi kunna?
Steg 2.
Någon på redaktionen på min gamla fina tidning Sydsvenskan har tyckt, alltså 2018, att den ska publiceras.
Som en berättande bild där läsaren flyttas tillbaka till Sören Boström och 1986.
Hjälp! känner jag.

Tidningen Journalisten har också hängt på UNT-fotografen Sven-Olof Ahlgren och du ser den lilla filmen här nedan.




I samma tidning uttalar sig PFK:s ordförande Sanna Emanuelsson om att trenden på dagstidningarna snart måste vända.
Jag tror tyvärr det tåget redan har gått och ingen kommer behöva egentligen stå till svars för det.

Jag har hela tiden önskat så hårt att om bara en tidning kunde gått mot strömmen och såklart hade jag önskat att det hade varit just Sydsvenskan som gjort det.
När man kom in på gamla redaktionen hängde det massor med diplom för den fina formen/redigeringen och bildjournalistiken som bedrevs på tidningen.
Visst, där fanns framgångsbevis på bra texter också men det var långt överhängande för form och foto.
Så när det skulle skäras ner eftersom ägarna inte var nöjda med den vinst som gjordes så kapade man just det. Redigerare och fotografer skulle bort.
Obegripligt såklart.
För mig är det en form av igelkottsförsvar.
Tidningen skulle bedriva samma sak med färre i personalen och det har vi alla fattat vid en nerskärning men att man ska göra lika bra produkt utan 2/3 - delar av det journalistiska arbetet finner jag svårt.
Någon redigerare och några fotografer är kvar och ingen skugga på dem såklart, de kämpar på.
Men allt för ofta ser det tyvärr för jävligt ut och krisen växer och läsarna sviker.

Jag är inte så naiv att jag tror att det gått superbra även om man behållit fotografer/redigerare men det hade varit så spännande  att se hur det sett ut idag om någon vågat göra det.
På många sätt håller bildjournalistiken på att dö, yes.
Samtidigt har den aldrig varit bättre.
De gamla publiceringskanalerna försvinner och det kommer nya sätt in på marknaden.
Årets pressfotograf Christoffer Hjalmarsson gick till SVT och fortsätter sitt bildberättande där.
På många sätt är det en spännande framtid och den som håller ut och kan försörja sig så hoppas jag likt Sanna Emanuelsson på en ljusare framtid.
Jag tror dock dagstidningståget har lämnat perrongen för länge sedan.
Kanske är det pressfotografin som håller på att dö - inte bildjournalistiken.

Vi hörs!

Bygg din egen "laddväska"

Höstrapport (med Perpignan)

Start spreading the news

Näsåker (en film till André)

Halvårsrapporten (2018)

Några sommartips!

DOK:18, day 3

DOK:18, day 2

DOK:18, day 1

En liten fotorapport