Dagens artikel om exporten av elektronikavfall är superviktig tycker jag. Det går inte att komma undan det personliga ansvaret. Vår konsumtion kommer att lämna spår, det finns ingen garanti att miljön blir bättre bara för att vi lämnar grejerna på sopsortering.
Problemet ligger i konsumtionen i sig, att vi förbrukar material. Någonstans kommer materialet från, och nästan allt vi konsumerar har sitt ursprung från gruvor eller oljekällor. Någonstans tar det vägen, en del återanvänds, en del deponeras, en del eldas upp, en del exporteras. Men inget försvinner i egentlig mening. I bästa fall slipper vi se det. Speciellt om det hamnar i Ghana, Pakistan, Indien eller Filipinerna.
I Sydsvenskans artikel berättas det att barnen är ute efter koppar. Det är väl den metall som förekommer i så stor andel i skrotet att de förmår, genom att elda, få fram säljbara mängder. De andra toxiska metallerna, tenn, silver, guld, bly och en rad andra sällsynta metaller som används i elektronik, blir kvar i marken. Sedan hamnar det i grundvattnet. Jag förstår barnen. Pengarna går till deras dagliga konsumtion och är antagligen förbrukade på mat och andra livsnödvändigheter i samma ögonblick som solen går ner. För dem handlar det inte om att samla i ladorna.
Det handlar om oss. Vår personliga privata konsumtion och vår konsumtion via våra arbeten. Det nämns i Sydsvenskans artikel om en landstingsdator som hamnat i Ghana. Med den beskrivningen anonymiseras ansvaret genom att det på något sätt antyds att landstinget inte gjort vad de borde. Det går inte. Vi behöver ställa oss frågan om det mervärde vi får genom att köpa en ny pryl är värt den negativa påverkan det får på miljön. Vi kan inte fullt ut svara på frågan eftersom vi inte vet den negativa påverkan. Fråntar det oss ansvaret? Nej, säger jag.
Vi kan ta utvecklingen bland kameramodeller som exempel. Hur mycket bättre blir bilderna om utrustningen uppgraderas? Vilken negativ påverkan på miljön är det värt? Förbättringarna från den näst senaste till den senaste modellen är, påstår jag, försumbar. Om just mina bilder ska bli bättre är lösningen att lägga mer tid på fotograferandet, inte uppgradera. Men vår rikedom gör att det antagligen är enklare att uppgradera än något annat. Köpa mer. Reducera ångesten.
Fundera en gång till innan du uppgraderar, vad det än vara må. Du kan inte lita på att din skit blir till nytta.
2 kommentarer:
very interesting.gd job.tq
Dagens artikel om exporten av elektronikavfall är superviktig tycker jag. Det går inte att komma undan det personliga ansvaret. Vår konsumtion kommer att lämna spår, det finns ingen garanti att miljön blir bättre bara för att vi lämnar grejerna på sopsortering.
Problemet ligger i konsumtionen i sig, att vi förbrukar material. Någonstans kommer materialet från, och nästan allt vi konsumerar har sitt ursprung från gruvor eller oljekällor. Någonstans tar det vägen, en del återanvänds, en del deponeras, en del eldas upp, en del exporteras. Men inget försvinner i egentlig mening. I bästa fall slipper vi se det. Speciellt om det hamnar i Ghana, Pakistan, Indien eller Filipinerna.
I Sydsvenskans artikel berättas det att barnen är ute efter koppar. Det är väl den metall som förekommer i så stor andel i skrotet att de förmår, genom att elda, få fram säljbara mängder. De andra toxiska metallerna, tenn, silver, guld, bly och en rad andra sällsynta metaller som används i elektronik, blir kvar i marken. Sedan hamnar det i grundvattnet. Jag förstår barnen. Pengarna går till deras dagliga konsumtion och är antagligen förbrukade på mat och andra livsnödvändigheter i samma ögonblick som solen går ner. För dem handlar det inte om att samla i ladorna.
Det handlar om oss. Vår personliga privata konsumtion och vår konsumtion via våra arbeten. Det nämns i Sydsvenskans artikel om en landstingsdator som hamnat i Ghana. Med den beskrivningen anonymiseras ansvaret genom att det på något sätt antyds att landstinget inte gjort vad de borde. Det går inte. Vi behöver ställa oss frågan om det mervärde vi får genom att köpa en ny pryl är värt den negativa påverkan det får på miljön. Vi kan inte fullt ut svara på frågan eftersom vi inte vet den negativa påverkan. Fråntar det oss ansvaret? Nej, säger jag.
Vi kan ta utvecklingen bland kameramodeller som exempel. Hur mycket bättre blir bilderna om utrustningen uppgraderas? Vilken negativ påverkan på miljön är det värt? Förbättringarna från den näst senaste till den senaste modellen är, påstår jag, försumbar. Om just mina bilder ska bli bättre är lösningen att lägga mer tid på fotograferandet, inte uppgradera. Men vår rikedom gör att det antagligen är enklare att uppgradera än något annat. Köpa mer. Reducera ångesten.
Fundera en gång till innan du uppgraderar, vad det än vara må. Du kan inte lita på att din skit blir till nytta.
Skicka en kommentar