Omaha Beach

Den 6 juni 1944 klev Robert Capa av en av de första invasionsbåtarna på den här stranden.
I handen hade han 2 contaxar och en Rollieflex.
Tyskarna låg på höjden och dödade så många amerikaner så det liknade ingenting.
Där sprang Robert runt och plåtade. Du läser lätt om det i den här.
Jag läste den igen dagen innan jag gick på stranden 5 juni 2011. Jag har läst den förut men det ger en fin inblick i hans liv som krigsfotograf. Läs den.
För att inte få helt nog såg jag också Stevens film så jag fick ännu en starkare känsla av det hela.
Det var grått och regnigt och ganska kallt när jag var på stranden också, liksom den 6 juni 1944.
Här kan du se mer om D-dagen som den kallas.

Det Capa gjorde var helt nytt på den tiden. Han bäddade in sig själv och var en del av soldatlivet men med sin kamera som vapen så att säga. Idag bäddas du in hur du än gör.
Capa bevarade historien tack vare sina bilder som såklart var helt unika från D-dagen och då stannade han bara någon minut på stranden innan han blev rädd och hoppade på båten tillbaka igen. Sen lyckades kopisten värma hans filmer för mycket så emulotionen smälte och lyckades bara rädda 8 bilder av typ 100. Allt står i boken men jag har den inte med mig så det blir ungefär, hoppas det är okej?
Kanske är det i detta tillfället som krigs eller konfliktfotografi blir så viktigt.
Idag är det inte riktigt samma sak. De amerikanska fotografer som åker till Irak idag är inbäddade också men det känns inte som dom bilderna blir lika historiska. Beror det på att vi ser så många bilder från krigen?
Beror det på att det historiska inte är lika stort eller är de det för irakierna kanske?
Hade inte amerikanerna/engelsmännen/kanadensarna lyckats med D-dagen hade kanske europakartan sett helt annorlunda ut.
Svårt att veta.

Det som också känns lustigt är att när Capa flögs runt i Europa på 40-talet som ingenting så inser man att det gjordes utan internet, TV, mobil, mail och allt vad det är.
Sa du digitalt?
Capa skickade ofta sina rullar i ett kuvert till huvudkontoret i New York.
Och det fungerade och han litade på det. Han hade inget val och just då kanske han inte heller fattade vad det skulle betyda för framtiden och historien så att säga.

Liksom för historien och europakartan och inte minst för fransmännen tror jag det här har betytt mycket för bildjournalistiken.
Till viss del har den dessutom stannat där. En mall som idag följs av många som reser i konflikthärdar.

Till lunchen lyssnade jag till en krigsveteran som berättade hur han stormade in här (och så pekade han) och var stationerad länge i Frankrike. På restaurangen blev han mottagen som en hjälte och det gör nog gamla veteraner som kommer till den franska kusten med sina medaljer och minnen. Han var 86 år idag.

Ja, det var krigshistoria det och från Capas synvinkel. Jag känner fler fotografer som besökt stranden och tänkt på det där hur det egentligen gick till. Var det Tri-X i kameran eller vad körde han. Jag har dessutom haft en kollega som aldrig badar men som sprang rätt ner i havet och sprang in med blöta jeans och skor och bara skrek.
Nördigt kanske, visst så får det vara.
Det var spännande att ha sett det i alla fall.

Här under ser du ett knäpp från den amerikanska kyrkogården på Omaha beach. Många fick sätta livet till den där dagen i juni 1944.
Detta är bara en liten del av kyrkogården.



p.s Ulf Lundell har också gjort en skiva som heter Omaha och den köper du ju lätt här också.