Foto: Beatrice Lundborg/DN
Jag måste nog ändå erkänna att sista tiden har det varit lite tungt. Det snurrar för fort i mediavärlden.
Fotografer får sparken.
Samhället skriker, eller det är nog lite överdrivet, men suget efter bilder har aldrig varit större.
Det tär på mig. Det tär på humöret.
Det är skit för annars brukar jag vara en människa som faktiskt försöker tänka, "vi kör till domaren blåser".
Men ibland går det inte att stå emot riktigt ändå. Man, jag i det här fallet rycks med av någon märklig spiral.
Dumt och omogen men kanske också nödvändigt på något sätt.
Antigen låter man någon sparka en i röven och gör ingen det så får man på något sätt göra det själv.
För egen del ser jag helt plötsligt en liten ljusning i allt.
Igår hade vi i PFK södra "korvkväll" och jag blir så glad och stolt när vi är, inte mindre än 33 personer som sluter upp för att sluka en korv och umgås men mest av allt lyssna till
Bea Lundborg.
Men satan!
Ja, jag skriver så och jag ber inte om ursäkt för den svenskan.
Så bra jag tyckte det blev och så duktig hon är.
Jag har tänkt på
Bea hela dagen faktiskt och snacka om betyg till en föredragerska. Där, mitt i allting fick jag tillbaka kicken igen. När jag såg alla människor som lyssnade och inspirerades.
Hon gjorde nämligen det.
Hon snörvlade sig in med en förkylning men hade som sagt ändå tagit sig ner från huvudstaden.
Hon lärde mig att sluta aldrig fotografera. Plåta där du står och där du kan.
Ta med barnen om så måste göras. Ha roligt och hon gjorde det dessutom så ödmjukt och fint med historier som hon gjorde så tidigt som under sin studietid.
Inte bara det senaste och fräckaste alltså.
Jag är glad att vi hade
Bea på besök. Hon hjälpte mig med mycket.
Tack
Bea för att du kunde komma.
Här läser du en lite intervju med
Bea också.
Idag hann jag äntligen snacka lite med en annan gotlänning.
Kalle Melander och jag fick till ett riktigt samtal över telefonen. Det är alltid fint.
Fan va jag saknar honom, han skulle vara lite närmare tycker jag.
Johan Bävman var inne idag på jobbet. Fint det med men vi hann knappt se varandra så mycket.
Men en gammal hederlig fredags-sushi fick vi i oss.
Fint så.
Vill gärna ha honom lite närmare också.
Ähh, fan detta vänder nu.
Allt blir bra.
Jag jobbar ju dessutom i helgen med världens finaste
IDK.
