Tillbaka till full fart (idag) med många fina uppdrag och spännande möten.
Jag gillar verkligen det.
Jag får mail om vilket objektiv jag köpte i New York som inte passade min kamera.
Det var den här lilla gynnaren som jag inte ens visste fanns och som jag tänkte att det gör nog att jag får med mig kameran mer i vardagen och bad säljaren slänga med en sådan också.
Inte visste jag heller att den inte passade min kamera så jag fick lämna tillbaka den.
Ja, det är lite så jag jobbar.
Imorgon väntar en fullständigt tokig dag framför datorn med massor med bilder som ska fram och en text som ska skrivas.
Hinner jag ska jag också redigera en liten film.
Like på den?
Yes.
Mary Ellen Mark då, jag har också fått reaktioner på mitt inlägg om henne.
Jag fick nyheten 30 sekunder innan en dansuppvisning så det gick snabbt allting.
Sorgligt såklart det hela och nu när alla länkar olika artiklar och filmer om henne inser man så duktig och produktiv hon varit under alla år.
Ingen nyhet för mig men ändå så slående, det är så många konstnärer/fotografer som faktiskt producerar väldigt lite under sitt liv och lever på det. Mary var ständigt igång, det gillar jag. Här är hennes egna hemsida, men sök på henne så finner du massor med fint om henne.
Det är fint att läsa/se.
Tänk att hon var och gästade oss på Sydsvenskans bildredaktion i samband med att "studentafton" i Lund bjudit in henne för ett samtal.
Jag såg hennes boardingkort och hon flög med SAS och på stol 1A och det tyckte jag var coolt.
Bra damer ska ha det bra!
Här står en av många, som använder telefonen som den nya tidens respirator.
Det är nytt med New York.
Jag har varit i stan massor med gånger och visst, det är ett myller i den stan som man dras till men nu när myllret går och stirrar i sina smartphones blir det många smällar.
Det är spännande och skrämmande.
Du har säkert koll på att jag åkte med min dotter så det var hennes regler som gällde.
Under alla mina resor har jag alltid fotograferat väldigt lite.
Men nu blev det mer även om mycket skulle vara att överdriva.
Jag stör mig på folk som inte fattar att ta hänsyn på plan bland annat.
Blir både arg och ledsen.
Men vi släpper det nu va?
Vi hade en fin avrundning i Central Park tillsammans med Jonas Gustavsson.
Tack Jonas!
------------------------------------------
Nu är jag hemma igen och vardagen knackar direkt på dörren med fullspäckat schema imorgon.
Bli roligt.
I posten har studenterna i Sundsvall skickat tidningen "Ghettoes" som är deras avslutning på skolan.
Blir fint att bläddra i, jag har inte hunnit ännu alltså.
Nästa vecka börjar DOK15 i Norge och jag hade gärna åkt men hinner inte det tyvärr.
Dom bad mig skriva ett gäng texter och du hittar hela tidningen här.
Jag skriver bland annat om Paul Hansen, Peter Holgersson och galleri RALF.
På norska dessutom.
Jag ser också att Åke Ericson är med i Bronx Documentary Center, läs mer här.
Kul.
Nu gäller det att hålla sig vaken och hoppas att man är inne i det imorgon igen.
Det är söndag morgon i New York.
Solen skiner och det väntas bli 25 grader varmt.
Bilden tror jag inte att jag får ta längre, läste om fotoförbud på tunnelbanan men jag är inte säker.
Jag tog den från knät (såklart) annars hade jag inte vågat ta den.
Jag tar inte ansvar för den, jag har bara knäppt den så att säga.
Ser om en dokumentär om Christer Strömholm.
Han säger mycket bra saker men så gammalt och pretentiöst det känns.
Fruktansvärt pretentiöst dessutom.
Den fria fotografen är den enda riktiga och det gäller att ta ansvar för bilden.
Nej, jag vet inte jag. Gäller det inte att ta ansvar för allt man gör/säger?
Ibland gör man bara inte det.
Nu har han ju varit död ett tag så att det inte känns nytt längre är ju inte så konstigt.
Men pretto var gubben och det kan ju många gånger vara fint, vilket jag inte tycker det blir här.
Nej, se hellre Jan Troells film (Närvarande) om Georg Oddner.
Den är också till åren men det märks inte alls.
Klokare på något sätt.
Ärligare. Finare.
Bara det när han just är här i New York och går runt och av ren lust fotograferar paraplyer.
Inget ansvar, inga funderingar, bara gör det av lust. Det räcker längst.
Det är min favoritfilm om just fotografer, vilken man.
Jag fick plötsligt en väldig lust att fotografera och det är alltid fint när det kommer.
Nu är jag här på en annan resa och det gäller att ta ansvar - på riktigt.
För ett litet liv och hennes behov.
Till frukosten kommer en man fram och stannar framför Irma och säger:
- She is so cute!
- Thank´s, säger jag och det där får vi leva på idag.
I solen, i New York.
Det har för övrigt kommit till min kännedom att Sverige vann melodifestivalen.
Vilken jävla skit, säger jag bara.
Nu kommer hela SVT:s budget gå till det pisset nästa år och vi får inte se något annat bra/välproducerat.
Helvete känner jag!
Tur att det finns mer än just SVT att titta på.
Annars är jag också sur på nätet här på hotellet, det är ett skämt.
Kommer inte in på alla sidor som jag kanske hade velat.
Lite Kina är det allt över USA, eller är det bara jag som är sjuk och gnällig.
Bilden, beskärningen, kopieringen av bilden till det här inlägget har jag gjort.
Men jag tar inte ansvar för det, allt bara skedde.
I ren lust till livet.
Vaknar med bihålor fulla som tyskar på Octoberfestivalen.
Halsen säger sitt, som vi säger.
Jag tittar på Casey direkt på morgonen. Jag gillar verkligen hans organisation i kontoret och jag fattar ärligt inte hur han orkar/hinner allt han gör men jag fattar mer när jag ser den här.
Undrar hur hans frus domino ser ut, tvärtom gissar jag?
Idag skiner solen igen.
Jag grunnar lite på detta med upplösning på bilderna på bloggen, därför publicerar jag samma bild en gång till.
En test alltså.
Ja, jag ser ingen skillnad åtminstone. Känns lite jobbigt just nu.
Att resa med barn är som att uppleva mycket igen och igen.
Idag har vi haft en riktigt fin dag och solen sken den med.
Vi började med att göra Jan Olby en tjänst och gå upp till BHphoto för tredje gången på två dagar.
Nu känner även Irma igen de gröna markiserna när vi kommer längs 33:e gatan.
Det är ditt kvitto Jan som Irma har i handen på bilden.
Båt över till "State Island" och som en kille på båten, i 20-rsåldern grälade med sin flickvän i telefon.
Det blev riktigt underhållande.
Jag förvånas varje gång jag på restaurang får veta "exakt" hur många kalorier som jag får i mig. Irma förvånas inte, hon bara konstaterar att alla här har en baby i magen.
Vi hade en ljuvlig kväll med häng i Washington Square med gräshäng, filminspelning (det är ju alltid det där) och folkliv.
När vi väl hittade en restaurang vi tyckte passade var vi helt färdiga och Irma var torr i mun av törst och gick och smackade med mun sista tiden av promenaden.
Men vi löset det också.
Nu sover hon gott med sin nya häst hon fått och vi vandrade längst hela Time Square på kvällen och alla ville ta bilder med Irma.
Stålmannen, Spindelmannen, Frost, En cowboy och några riktiga sjömän?!. Irma ignorerade bara (men sa hej-hej) och på vägen hem åkte vi med en taxi-kille från Algeriet.
Han kunde mer om svensk politik än mig och var orolig för SD och deras framfart.
Bara i New York mina vänner.
Det är lärorikt varje dag.
På många sätt.
Vi vaknade redan vid 05:30, sådär som man gör när man åker över tidszonerna.
Vi låg och väntade in frukosten.
Direkt efter frukost hann vi med ett uppdrag jag skulle göra.
Lika bra att få det gjort så att säga.
När jag höll på och fotografera och intervjua så satt Irma i en stol och mös.
En dam frågade henne:
- Do you speak English?
- Yes! hade Irma svarat självsäkert.
Det är bra tycker jag.
Vi har promenerat runt efter det och hann med BH Photo också en snabbis och det är alltid lika förvånande hur stort och hur mycket grejer dom har.
Nu köpte jag en glugg som jag var himla nöjd med (visste inte ens att den fanns) tills jag kom hem till rummet och insåg att den inte ens passar till mina kameror.
Vi fick gå tillbaka med den innan vi passerade Time Square och Irma fick se så många olika figurer som hon gillar.
- Häftigt, var hennes betyg på stället.
Sen blev det födelsedagsmiddag, lite tidigt kanske men så är det ju med jetlag och barn.
Vi firade mig men också Fotografiska som fyllde 5 år idag.
Vilken fin start på måndagen och veckan med samtal i telefon med både Peter Claesson
och Jonas Lindkvist.
Känns fint.
I lördags fick jag chansen att föreläsa på fotoklubbarnas årsmöte som hölls under hela helgen här i Malmö.
Det var härligt att få komma dit och berätta hur jag jobbar och visa bilder.
På kvällen hade jag ett gäng vänner här på middag direkt efter det så lite stressigt men jag hann.
Nu väntar ny vecka och resa på onsdag så mycket som ska hinnas med innan dess.
Men det går säkert, det gör ju alltid det.
Bilden är från reportaget jag gjorde i SvD, bilden är tagen i slussen i Stockholm.
Annars har jag nog inte mycket nytt att komma med, känner mig seg och trött på det mesta just nu.
Men det vänder säkert.
Ha en fin dag!
Just ja!
Två tips kan jag bjuda på också.
Linda Kastrup var på kalas i Köpenhamn i lördags och du ser hennes bilder här.
Du kan också se dokumentären om Emil Jensen, du ser den här.
Jag funderar en del på det här med "vi satsar på rörligt nu".
Exakt var ligger den satsningen, är det något vi som konsumenter har märkt av, är det rent av något vi vill ha?
Vad har mediahusen satt upp för budgetar för rörligt, eller handlar det bara om att utbilda reportrarna i att filma med sin telefon?
Jag tror inte det lockar till tittning nämligen.
Eller jag förresten, siffrorna talar väl sitt tydliga språk på något sätt.
Förr när tidningshus kunde satsa på att enbart göra tidning (på papper) pratade man om vad som var mest läst också såklart i olika undersökningar.
Jag minns att på mitt gamla organ (Sydsvenskan) talades det mycket om att ta bort Bridge/Schack från spalterna för det var bara enligt läsarundersökningar runt 30000-40000 som läste det.
Det ansågs för lite så då kunde vi ta bort det.
Idag när det gäller rörligt är det hick-five på tittarsiffror på 800 tittare.
Var i ligger logiken i det?
Finns det ens en logik?
Finns det pengar i det?
Tror du att mediahusen har en budget för inköpt rörligt material eller ligger som sagt "satsningen" på att reportern gör en snutt med telefonen.
Jag tror inte det kommer rädda mediakrisen ärligt talat.
När jag tänker på SVT Play och helt utan kunskap bara gissar mig till vad som går bäst där.
Är det mobilfilmer med någon som bara säger något i bild, vilket alltså lika bra kunde vara radio.
Nej, jag tror inte det.
Visst, vi vet att rörligt är det som är absolut lättast att ta till sig, det slår allt annat.
Men låt oss verkligen satsa på det då.
Jag tror ändå att rörligt, som faktiskt är visuell, måste just vara det.
Visuellt.
Såklart med journalistik och information också men det räcker inte med en gubbe eller gumma som säger något i bild om det inte är en väldigt "stor" nyhetshändelse.
Vad tror du?
Kunde det bli bättre om det fanns en budget för att köpa in material som är lite mer fylligt och varva det med mobilfilmerna och livesändingarna?
Skulle det vara att satsa på rörligt?
Jag tycker det är fint att Sydsvenskan med duktiga Cecilia Nebel i spetsen kommit så långt med sin livesänding från "Late Night Lund" med inbjudna gäster.
Du kan dessutom se det i efterhand här, det känns som rätt spår.
Ett spår, jag tror det krävs mer.
Ta dig gärna en titt i efterhand, det kördes igår (onsdag) i Lund som ett livearrangemang.
Nu när jag tittar på torsdagsmorgonen så står det 9 tittare men det tror jag inte stämmer ärligt talat.
Jag minns när Cecilia avslöjade sin idé på en restaurang i Rumänien när hon och jag var på reportageresa där och nu rullar det för fullt och denna andra gången (av arrangemanget) fyllde hon Mejeriet i Lund på bara någon dag.
"Lapp på luckan"!
Jag blir glad och lite stolt av det där.
Det blir mer och mer som TV och TV själva vet jag satsar mycket på att skriva på webben.
Omvända världen och alla har panik.
Säg att jag som frilansare idag gör en journalistisk film/inslag/rörligt och vill sälja det till en kund det skulle passa perfekt till, finns det då pengar till det, går det att satsa på det?
Idag lyssnar jag bara på U2.
Det är världspremiär på nya turnén ikväll i Vancouver. Det ser rent och avskalat ut och med en avlång scen, kolla här.
Visst, jag har biljett.
I oktober alltså.
Nu har vi kämpat med tillstånd, jobbat med hur vi ska få ut tidningen, nya kontrakt och massor med slit innan vi kom ner till själva tidningen.
Nu har vi gjort första numret.
Lyckligt Lottad heter tidningen.
"Tidningen om koloni och stadsodling i Malmö och Lund"
Vi hade tidningsställ som skulle stå på plats men säljaren drog tillbaka det så vi fick bygga egna tidningsställ.
35 stycken som nu står på koloniområdena i Malmö/Lund.
Tidningen riktar sig alltså till folk med kolonistuga eller som bara gillar stadsodling.
Se gärna den här filmen om bygget vi gjorde när vi jagade annonser.
Nu är som jag skrev 35 ställ färdiga alltså och idag, onsdagen den 13 maj ska vi leverera 10000 ex i lådorna.
Så idag jobbar jag i bilen med leverans.
Vill du ha en liten koll på hur första numret ser ut så kan jag bjuda på några sidor här nedanför.
Se till att ha en fin dag också!
Jag finns som sagt i bilen.
Tillbaka till vardagen igen efter en helg på SM i boxning.
Jag tog nästan inga stillbilder alls i helgen, jag lät det rörliga göra jobbet den här gången.
Återkommer med det alltså.
Sydsvenskan satsar på en mobilredaktion, läs mer här.
Ställer klockan på 06:45 och då skiner solen där ute och jag sticker snabbt iväg på en invägning.
Inte jag själv alltså.
Till frukosten kommer regnet.
Nu är det snart finaler och sen hemgång.
Blir fint att komma hem, det här romantiska rummet har spelat ut sin roll och filmen jag
hade i iPaden är sedd inatt.
Nu är det sista biten in i det berömda kaklet som gäller.
Den här ser jag gärna ikväll när jag är hemma.
Tips till mig (och dig).
Alltså, jag blir mer och mer ödmjuk inför det här med rörligt.
Satan så svårt det är, helt plötsligt framstår det ju som himla lätt att knäppa lite kort.
Okej, det går säkert att slarva lite mer med det rörliga (rent bildmässigt) men det är väldigt mycket som ska stämma in och ljudet och berättandet och det hela.
Kanske jobbar jag fel?
Troligen.
Jag kör på som om jag stillbildsplåtar och det kanske inte fungerar, jag vet inte.
En inslagsproducent och allt det där hade säkert varit fint.
Jag tänker på Maud Nycander. Hur gör hon?
Men det känns också väldigt roligt att jobba med det rörliga.
Utom när en liten klippbild kostar på tok för mycket pengar och jag inte ens får den.
(Återkommer till det).
Jag blir glad när jag ser att Jörgen Johansson fått ett stipendium för att driva vidare en film han jobbar med, läs mer här.
Nu ska jag emellan några pass här sätta mig och göra iordning till ett "gig" jag ska hålla på måndag.
Full fart!
Det är fredag igen och jag är på väg på uppdrag norrut med en annan typ av utrustning, det ska bli väldigt spännande.
Visst, det är bara material men så "nytt" för mig också.
Inte det vanliga, därför denna plötsliga teknik-nördighet.
Annars ska jag se till att fixa ihop ett gig jag har på måndag också.
Det blir kul, även om just heldagar kräver en bättre planering än ett vanligt föredrag.
Ser fram emot.
Nästa helg har jag också blivit inbjuden till att föreläsa på en annan grej, ser också fram emot.
Mycket "gig" just nu men det passar fint.
Nej, nu sätter jag mig i bilen och kör norrut.
Vi hörs på plats.
En kollega ringer och är bekymrad över kopieringen i Årets Bild.
Han har sett utställningen och jämför den med bilderna i WPP.
Sverige kopierar mycket hårdare och tolererar mycket mer photoshop än i de internationella tävlingarna.
Jag funderar också på det och när jag ser tävlingsbilderna reagerar jag också på skillnaden mellan sport och allmänna bilder.
I sportbilderna lyser kontrasterna och färgerna på ett overkligt sett.
När vi kommer till de allmänna bilderna har dom som ett filter med urmattade färger och ibland med ett filter på sig.
Modernast nu är lite brun-rosa och så ser det ju heller inte ut i verkligheten.
Är det viktigt?
Är det någon som för debatten?
Två olika världar och jag blir sugen på att kopiera på motsatt sätt.
Urvattnade, bruna sportbilder och kontrastrika, färgglada bilder från allt annat.
Linda Forsell är en duktig fotograf boendes i New York och hon har inget med det här inlägget att göra.
Men jag ser på sociala medier att hon fyller år idag så jag passar på att gratulera henne här.
Grattis-grattis!
Bilden tog jag efter en fin lunch vi hade för något år sedan i NY.
Kolla på filmen jag lagt ut i det förra inlägget, är det åt det hållet vi är på väg?
Kan bli tufft.
Annars skiner solen och jag måste få ihop mina grejer här och komma iväg.
Ja, men då var det ny vecka igen med nya planer och grejer som ska göras.
Okej, jag tänkte jag skulle tjata lite till om workshopen vi hade i helgen.
Har liksom inte hunnit/orkat summera den riktigt ännu.
Förra året hade jag och Jonas Lindkvist en workshop i hur man bygger upp/gör ett reportage från sportens värld.
Ett gäng hängivna deltagare samlades i Stockholm under en helg och det var riktigt fint.
När vi summerade den workshopen var vi inte helt nöjda tyvärr.
Vi tänkte lägga ner den, men vi testade en gång till och gjorde istället några förändringar.
Vi la, precis som i vår andra workshop in mer fotografi för deltagarna och efter denna vi precis haft i helgen här i Malmö känns det bättre.
Deltagarna fotograferade "Toughest" som gick här i Malmö i lördags.
På fredagen snackade jag och Jonas och berättade hur vi jobbar med reportage, eller mer journalistiska sportbilder med för den delen.
Självklart fick vi många frågor på Årets Bilds beslut att lägga ner sport-reportage-klassen.
Men vi är inte rätt personer att svara på det, vi är ju lika frågande kan man säga.
På lördagen kom jag ner rätt tidigt till tävlingen och det första jag såg var mannen på bilden längst upp i det här inlägget och tänkte:
Nej!
Det är väl ingen av "våra" killar och det var det heller inte tack och lov.
Jag gissar att han med all den utrustningen inte orkade särkilt länge på dagen.
Jag hade inte gjort det.
Själv tog jag inga bilder direkt på tävlingen utan fokuserade på att snacka och peppa deltagarna i workshopen.
Längst ner ser du en bild jag tog från samma lopp förra året.
På söndagens presentation visade det sig (som vanligt) att vi hade med duktigt folk den här gången igen.
Att dom dessutom bloggar fint om oss gör inget, tvärtom.
Jag gillar Claes Thuressons liknelse med "sportfotografins Filip& Fredrik".
Läs mer i Jörgen Jarnbergers, Claes Thuresson och Jens Dreslings bloggar.
Det är otroligt roligt att hålla en workshop men det är också en rejäl urladdning på alla sätt.
Nu är det ny vecka.
Jag gillar verkligen att hålla de där workshopsen tillsammans med Jonas Lindkvist.
Han är grym på så många sätt.
Tack kompis för möjligheten.
I augusti har vi en ren sportfotografi-workshop men som ändå riktar sig till dig med en normal som längsta objektiv.
Det finns någon plats kvar och vi hade gärna sett dig på workshopen.
Läs mer här.
Nu ska jag börja planera en kurs jag ska hålla nästa vecka och så ladda om, fixa lite inför veckan.
Allt känns fint även om rätt mycket stör också, men vi tar det någon annan gång va?
Magnus Wolff Eikrem gjorde 1-0 redan i första halvlek och jublar här efter det skottet.
Jag hade tyvärr för många HIF-backar i vägen på min bild.
Det var derbymatch i stan mellan Malmö och Helsingborg igår.
Solen sken och det borde vara som gjort för god stämning och trots de där 21000 på läktaren vet jag inte om det riktigt flög ändå.
MFF vann med 3-1 till sist.
Som du ser i nästa inlägg var det alltså två lätta segrar för Malmölagen.
Ingen match utan bengaler tycks gälla på läktaren.
Den andre Norsken i laget Jo Inge Berget gjorde 2-0 lätt.
Magnus Wolff Eikrem precis i den där snygga sol/skugga utrymmet.
Till sist kunde Magnus Wolff Eikrem sätta dit 3-1 bakom HIF,s målvakt Pär Hansson.
