Som många andra håller jag mig inomhus just nu såklart. Eller på kontoret, det är tråkiga tider vi alla har just nu. Det här med att vi alla satt livet lite på paus är ordentligt påtagligt. Många roliga evenemang och helger som jag sätt fram emot har bokats av, om eller tagits bort helt. Annars tycker jag alltid att det handlar mycket om att ha saker att se fram emot, nu finns det rätt lite att se fram emot, förutom den fina vardagen.
När jag läser om företagsexperter, livsstilscoacher och framtidsstrateger så är de här ”corona-tiderna” ett ypperligt tillfälle att blicka framåt på. Att satsa nytt och göra om hemsidor och hinna med sånt man aldrig hinner med och tänka framåt.
Visst, det är bra men just nu är jag mer i en period jag tittar - bakåt!
Jag har ställt fram min negativ-scanner så att den står på bordet och jag försöker scanna någon bild varje dag från förr. Minnen, nostalgi och ibland någon bra bild också faktiskt.
Jag kan än idag gilla bilden här ovan faktiskt, tagen på Irland 1988.
Det är på tok för lugnt på jobbfronten, eller snarare på inkomstfronten så att säga, så varför inte? Jag ska nog hinna tänka lite framtid också tänker jag.
Men nu - historien bakom ett fotografi - eller fler.
----------
Det är juni och sommaren har precis börjat. Eftersom jag av någon anledning, jag tror det har mycket med U2 att göra men även en del med IRA faktiskt befinner vi oss på Irland, för första gången. Jag har precis fyllt 17 år och jag och min pappa Björn har flugit till Cork och vidare ner till den lilla hamnstaden Kinsale strax söder om Cork, vid kusten. På många sätt är det vackert som en saga och jag vet att idag är det ”fancy” där nere. Men när vi landar där är året 1988 och för oss känns det som att vi färdats många, många år tillbaka i tiden. Det känns gammalt och slitet och jag är som besatt av att fotografera såklart. Jag är så glad och tacksam att jag fått låna VLT-fotografen Lars Höglunds fotoväska dessutom. Om du själv är fotograf så minns du säkert de där handsydda skinnväskorna som alla pressfotografer (med stil) hade. Det var två sidofack för objektiv och så en hållare till Metz-blixten och inne i själva väskan låg kamerorna lite huller om buller kan man säga. Men för mig var det där ”the shit”. Nu kunde jag alltså gå runt på Irland som jag skrivit så många dåliga uppsatser om i skolan med Lars fina väska på axeln och med min pappa.
Jag var glad och stolt och fotograferade mycket.
Jag har många bilder på katter ser jag bland negativen, här är någon favorit som jag "jackat".
Här sitter pappa Björn med en burk Budweiser till vänster om sig och till höger ser du den där coola fotoväskan jag fått låna av Lars Höglund.
Jag och pappa skrattade mycket åt att det enligt turistbyrån fanns 38 pubar i den lilla byn och vi visste inte riktigt vilken stad vi skulle jämföra den med i Sverige. Skultuna kanske. Tänk om de haft 38 pubar!
I den lilla hamnen, eller där åtminstone havet mötte land hade irländarna placerat en fabrik. Den var både dåligt placerad och det som producerades låg som en matta av stank i hela byn. Någon berättade att det gjorde djurfoder eller något liknande och det stank som sagt satan i hela byn.
Vi hade svårt med maten också minns jag. Att jag skulle ha det kanske inte var så konstigt men min pappa är ingen kräsen person. Men här var allt kokat och ibland kunde det serveras potatis med kokta grönsaker som enda måltid. Det var fattigare på Irland på 80-talet om man säger så.
Längs den vackra piren hade de för sommaren placerat ett litet tivoli med en slänggunga som gick runt runt hela dygnet. Där testade vi ”fish and chips” i en liten lucka i en vägg som det stor ”grill” över. Det var heller ingen höjdare som jag minns det och jag var bekymrad över de där rubrikerna som var avkletade på chipsen från det tidningspapper som det serverades i.
En man sitter och tar en paus på den lilla fabriken mitt i byn.
En dag tog vi en bussresa runt ”Ring of Kerry” och det var också himla vackert. Det var i mina ögon bara äldre människor med, men det fanns också en yngre tjej som hette Teresia minns jag. VI hamnade bredvid varandra och jag i min 17-åriga hjärna tänkte ju att hon var som klippt för mig. Hon var dessutom nyseparerad berättade hon och så finurligt att jag var här då, tänkte jag. Att hon var 25 år och kanske inte tyckte att den här lilla killen var något jättekap hade jag ingen direkt tanke på just då.
En annan dag tog vi bussen till Cork. Där fanns Mc Donald´s. Minns än idag när min pappa beställde ”Three Big Macs, please” och så tittade han på mig och frågade vad jag ville ha. Det där tyckte jag var roligt minns jag, att min pappa ofta var (är) väldigt rolig. På kvällen var han inte lika rolig dock, när han ville gå ner och lyssna på ett föredrag på hotellet med nobelpristagaren i litteratur Joseph Brodsky som tydligen var på just vårt hotell. Hur tråkigt lät nu inte det?
Så när farsan (du hör att jag använder ett tuffare språk nu) skulle lyssna på föreläsning så kunde jag ju gå ut på byn och fotografera i den blå timmen och hade jag tur kanske jag stötte ihop med den där Teresia också tänkte jag.
Här är jag själv med Teresia och som du ser är det 80-tal. Jag i randigt och hon i ja, något mönster.
Idag är jag otroligt glad för den där resan med min pappa. Jag är också glad att negativen sitter i perfekt ordning i pärmarna och jag blir förvånad hur repiga de är.
Var det så på den tiden, alla dessa repor?
Jag är också glad att jag och Malin hela tiden tagit med Freja och Irma på resor så ofta vi kunnat. Ibland tillsammans och ibland var för sig, det är roligt. Jag ser framme mot nästa vi gör tillsammans.
Nu ska jag använda dagen till att blicka framåt istället. Men det här med att planera resor och annat skoj är som sagt lite på paus.
Vi hörs!
