Enligt det här blogginlägget är jag en husgud överallt.
Det känns galet att läsa det.
Sydsvenskan är i ropet kanske men husgud...nej det tror jag inte.
Besatt av sitt jobb? Ja, kanske det, jag vet inte. Möjligen är Sydsvenskan "bara" mallad och vi bara häller in stora bilder i tidningen utan någon tanke alls och så blir det bra. Eller så finns det en tanke med allt.
Många tror att bildjournalistiken blir bra bara vi gör bilderna stora, det tror inte jag. Färre men bättre bilder är utgångspunkten.
Om jag har så mycket med något att göra, nej jag vet inte det heller om jag ska vara ärlig. Jag råkar vara bildchef just nu, kanske en dålig en, kanske en bra, det får andra avgöra, jag gör så gott jag kan och orkar. Ibland räcker det inte tycker jag själv.
Men egentligen, vem är jag? Är jag viktig tror du?
Själv tror jag på kollektivet som jobbar och sliter som bara den varje dag för att höja sig själva, oss som grupp och hela produkten.
Men hur ska vi mäta oss, hur ska vi kunna avgöra om vi bara är en pimpad lokaltidning eller inte?
Är det viktigt? Eller är det ens fel att vara det?
Simon verkar väldigt kritisk även om han bara hållit i tidningen några få gånger. Vad det är som gör Sydsvenskan så bra har nog med många parametrar att göra. Vissa dagar ser den dessutom förjäklig ut tack och lov.
Annars har vi inget att mäta oss med och höja oss ifrån.
Det jag verkligen vet är att vi på Bildredaktionen mår bra. Mina kollegor gör det väldigt lätt för mig att gilla vardagen så himla mycket. Det är jag dom evigt tacksam för, att dom som grupp gör min vardag och mitt arbetsliv så himla bra.
Tack kollegor!
När Årets Bild delades ut i Örebro i våras var Sydsvenskan den tidning som hade flest fotografer nominerade.
Fyra stycken och det har aldrig hänt tidigare, vi har knappt varit något att räkna med förut. Okej, jag vet vi har sakta men säkert visat att vi finns med tre fotografer nominerade de sista åren.
Det kanske också är en måttstock, det tror jag egentligen inte men det är ett bevis på att vi finns, räkna med oss och det höjer vår fina spiral som just nu går uppåt.
Vi var mäkta stolta på tidningen och som vår chefredaktör skrev i veckobrevet den veckan vi tog emot priserna.
Det krävs ett starkt kollektiv för att
individerna ska blomma, och det krävs starka individer för att kollektivet ska lyfta.
Nje jag vet inte vad jag ska säga mer än att det är lite så vi jobbar på Sydsvenskan...
15 kommentarer:
Hur många chefer har Simon jobbat med?
Fortsätt som du gör.
Underbart med Anonyma som börjar kasta skit, livet på en pinne. Trots att jag jobbat under få chefer så anser jag mig ha rätt att skriva vad som faller mig in.
Först, det var inte meningen att kasta skit. Se det mer som vridande och vändande på saker och ting, något jag tror är bra. Några (väl) hårda formuleringar kanske...
Det jag främst är kritisk mot är varken Dareberg själv (ytterst sympatisk och kunnig man), eller "hans" tidning. Som jag sa: Jag har knappt läst den själv.
Nej, jag vet inte, kalla mig en sur jävel, men jag är bara lite anti förutsättningslöst hyllande. Ok, nu är det kanske ingen katastrof att falla in i en hyllningskör, ingen förlorar väl på det. Men kanske blir man bekväm? Kanske begränsar man sin egen horisont, om man bara kollar på Sydsvenskan och har den som mått på "bra skit"?
Ja, frågorna är som vanligt fler än svaren.
Tack, förlåt och adjö.
Vem är Simon, han verkar otroligt avis att han inte får jobba på Sydsvenskan.Klart du räcker till, du är en jävligt bra bildchef.
kungakram
Vad jag vet är det ingen tidning som jobbar så medvetet och bra med bildjournalistiken, fortsätt på det sättet så vi andra har något att se upp till och drömma om.
/S
Jag ställer mej mer en gärna först i hyllningskören.
Kollar even fler inspirationskälor.
Du är bäst.
Om man tar bort referenserna till Darebergs person (vilka jag kan tycka var onödiga och tar fokus från den verkliga diskussionen) och lyfter resten av texten till att gälla vad som är bra och varför det anses vara bra tycker jag diskussionen är relevant. Inte bara för Sydsvenskan utan för all typ av fotografi. Jag vill inte svara för Simon men jag får känslan av att det är den kärnan han söker i den här diskussionen (så tolkar jag hans svar här i alla fall).
Det är ju ingen nyhet att man influeras av människor och företeelser runt omkring sig. Det är inte heller något som är dåligt, snarare bra. Men för att en utveckling ska ske krävs det att man ifrågasätter och diskuterar kring varför dessa saker är bra. Sen kan ju svaret bli hur som helst, det viktiga är väl diskussionen.
Sydsvenskan som är en av de ledande tidningarna när det kommer till bildjournalistik kommer då bli objektet för dessa diskussioner. Och de som diskuterar det kommer vara folk som antingen har eller inte har läst tidningen. Men många har ju ändå en relation till den genom den här bloggen eller andra.
Simon vill ifrågasätta, och det kan han väl göra. Vi som är lite insatta behöver inte göra det. Sydsvenskan, med sin bildjournalistik, har ett otroligt gott och välförtjänt anseende i tidningssverige. Det vet vi som jobbar på små, medelstora eller större tidningsfabriker. Och där spelar fotochefen en avgörande roll för det goda arbetet, lite som en trädgårdsmästare: han ser till att jordmånen är bästa tänkbara. Och då växer medarbetarna där i myllan. Därför är det så roligt att se bilderna i Sydsvenskan, man förstår lite hur de jobbar...
Tror aldrig jag haft en så bra chef som du verkar vara.
Fortsätt jobba som du gör.
Jag tror faktiskt inte att människor överlag är så slötänkta att de bara följer med och hyllar rent slentrianmässigt. Sen kan ju den här bloggen vara en bidragande orsak till att vår redaktion och vårat arbete lyfts upp. Vad vet jag, de kanske "äter korv på fredagar" på fler redaktioner i landet.
Jag kan bara säga såhär: Är riktigt imponerad över hur Dareberg har lyft bildjournalistiken på vår tidning. Hur han trollat ihop oss som grupp och hur han ödmjukt men bestämt "sparkar en i röven" och får en att bli peppad. Tack för det!
Lars W vill tydligen inte ifrågasätta... för han är insatt. Är inte det en av journalistikens dygder att alltid ifrågasätta. Ponera att ett gräv inom kommunen skall göras, vad gör man då. Jo man sätter sig in i materialet. Ska man då sluta ifrågasätta kommunens förehavanden för att man numera är insatt i hur det fungerar. I mitt tycke kan det vara oerhört vanskligt när man säger "Simon vill ifrågasätta, och det kan han väl göra. Vi som är lite insatta behöver inte göra det." När de som anser sig själva "insatta" i ett ämne slutar att ifrågasätta... då blir det mer än vanskligt.
Hej anonym (du jobbar hos oss)
Tack värmande ord.
LarsD
Bästa ”Anonym” som replikerar på mitt inlägg: Det är alltid uppfriskande med lite påhopp av anonym karaktär. Efter mer än 30 år i yrket sitter ifrågasättandet i ryggmärgen, det slutar jag aldrig med. Men eftersom jag håller mej uppdaterad med de flesta av Sveriges tidningar i min hand varje dag kan jag kosta på mej att använda ordet insatt. Det tar en stund att få överblick, men det är det värt, prova vetja!
Det ger inspiration och en liten vägledning hur det står till med bildjournalistiken i landet. Då är det också lätt att se vad som är bra och vad som är dåligt. Och i det här fallet har jag och många av mina kollegor kommit fram till samma sak: Sydsvenskan har en av Sveriges bästa bildredaktioner. Att sen fotochefen bjussar på en av de matnyttigaste bloggarna som finns, ja det är lite så de jobbar.
Om du läser ordentligt vad jag skrev, så säger jag precis att det är ok för Simon(och dej) att ifrågasätta, men begär inte att vi alla ska tycka lika som du. Då blir det riktigt vanskligt.
Hej LarsW
Tack, det är snälla ord det. Tack tack.
/LarsD
Skicka en kommentar