Har jag publicerat den här jag skrev i padd-tidningen?

Går det att tävla i fotografi?
Det är inte en helt ovanlig fråga jag får som fotograf.
Särskilt i dessa tider (våren) när vinnare utses hela tiden i olika fototävlingar. 
Senast ut var den svenska tävlingen Årets bild.  
De bästa bilderna prisades och vi hyllade ett gäng duktiga svenska fotografer och deras bilder i Trollhättan.

Den som väljer att svara på frågan om tävlingars vara eller inte vara kan välja på två ”dörrar”.
På den ena står det NEJ med stora bokstäver.
Vi tar den dörren för att se hur resonemangen förs där innanför.
Att välja en vinnare i fotografi är svårt och bygger på en stor portion tyckande. 
Det finns inget facit.
Ingen sanning alltså.
Det är ett resultat av vad juryn tyckte just då, låt oss säga precis innan en fikapaus.
Efter en sådan ”sockerkick” kan resultatet ändras och vi har en ny vinnare.
Igen.
Besluten vrids och vänds och juryn ska ju dessutom vara eniga, bara det är svårt.

Vi kan också välja dörren med ett stort JA.
Visst går det att tävla i bilder, det är vad juryn valt ut som räknas och det är just det som vinner.
Precis som i musiken, det som juryn eller publiken röstat fram som bäst är just bäst.
Lätt som en plätt.
Ärligt talat vet jag inte om det går att tävla i fotografi. Jag deltar gärna. Jag surar när jag inte är med på den där nomineringslistan och är riktigt glad när jag prisas för det jag gjort.
Men är det sanningen? 
Är det verkligen det bästa Sverige gjort när Årets Bild delats ut?
Såklart, det var ju just det som juryn valde ut till det bästa och låt det bara förbli så.
Gräv inte så mycket i det.
Vinnare är vinnare.

Det enda jag vet är att det är bra för bildjournalistiken. Vardag blir fest. 
Bilderna som tagits under året och dimper ner i brevlådan på morgonen får ett nytt ljus och det vi gör får en ny innebörd. 
Lever vidare.
Det diskuteras och det tycks.
Vann rätt bild?
När Paul Hansen mycket välförtjänt vann World Press Photo och Årets Bild så kan jag inte annat än vänta på kritiken som följer med sådana viktiga och stora utmärkelser.
Det vore konstigt annars.
Om inte diskussionen kommit, vilken den såklart gjorde, hade det ju inte betytt särskilt mycket för betraktaren.
Men det är skillnad på diskussion och diskussion.
I Pauls fall med bilden från Gaza handlade det mycket om Photoshop, vilket det under stundom gör i vår bransch.
Du känner till diskussionen, eller hur?
Självklart ser Pauls första publicerade bild inte ut som den han senare fick pris för.
Jag förmodar att den första varianten är kopierad på en bärbar dator på ett sunkigt hotell med dålig belysning under stor press. 
Att han sedan förbättrar bilden under andra omständigheter är inte konstigt.
Jag är glad att dom vinnande fotograferna åtminstone bemödar sig att ta upp bilden/bilderna igen när det är dags att tävla. 
Inget konstigt med det.
Jag är stolt att Paul Hansen tog hem segern i världens största fototävling.
Dessutom det finaste priset. 
Veckorna innan utsåg en annan tävling (POYi) honom till Årets Fotograf. 
Det går bra nu.
För Paul, för kåren, för svensk bildjournalistik. 
Vi har mycket att tacka Paul för, vi kan surfa med i hans framgångar. 
På något sätt gynnar det oss alla. 
Vi kanske jobbar på helt olika sätt än Paul, men ändå i samma land som han.
Så jag väljer nog slutligen dörren med JA. 
Det är helt enkelt bra att ljuset riktas mot bildjournalistiken för ett tag.
På ett eller annat sätt gynnar det alla oss som brinner för berättandet i bild.