Olof Palme

Olof Palmes död var mitt först uppdrag som fotograf.

Jag var 14 år och hade jobbat hårt för att finna något fotografiskt som praoplats i Västerås.

Det var svårt, men jag kunde få vara på en kameraaffär, men det tyckte jag inte hade så mycket med fotografi att göra egentligen.

Jag bodde i ett radhusområde i norra Västerås i gult tegel blandat med svart och vitt trä.

Tryggt och fint och i mitt pojkrum hade jag fyllt väggarna med löpsedlar från alla tänkbara tidningar.

Man såg inte tapeten och ur min fina Yamaha-stereo blandade jag U2, Imperiet med Clash och mer punkrelaterad musik.

I en större garderob hade jag ett litet mörkrum som jag ägnade mina kvällar i. 

Jag spelade fotboll och bandy, men ungefär vid den här tiden började det bli ointressant.

Det blev så seriöst och jag minns så väl en gång när jag kom in i omklädningsrummet och materialaren hade hängt upp kläderna jag skulle spela i på krok och galge (visst, detta var lite senare) men där tappade jag det lite.

Jag gick i 8:an och jag minns att skolan (Hagaskolan) var uppdelad i tre större hus.  

Ett för sjuorna och ett för åttorna och ett för läskiga niorna.

Jag gick i mellanhuset alltså och det jag minns från 8:an var att man skulle få TBC-spruta, ha sexualkunskap med generad lärare och ha FA (fria aktiviteter) då jag valde Bridge för läraren bjöd alltid på Bridgeblandning.

Foto "kunde jag ju redan".

Jag ringde tidningen VLT i Västerås och frågade om det fanns någon praoplats på fotoavdelningen.

Det gjorde det inte.

Då ringde jag hem till en av fotograferna (Lars Höglund, han hade nämligen fotograferat min pappa).

- Får jag göra prao med dig på mitt sportlov, frågade jag.

- Javisst, det går bra. Då har vi ju ingen prao här, sa han.

Lyckan var total och som jag såg fram emot mitt sportlov året 1986.

Jag åkte mer eller mindre som vanligt på läger med Röda korset (som jag också var engagerad i) till Klackbergsgården i Norberg och hann åka lite skidor, lägga några bandage och blåsa i dockan Anna innan jag var tvungen att sticka på prao.

Alla mina kompisar tyckte det där var galet av mig, men jag minns hur jag trippade ner för den långa (nåja) trätrappan från bobyggnaden och åkte tillbaka till Västerås för att dagen efter stega in på VLT på Slottsgatan.

Jag minns inte idag om det var första eller andra dagen, men jag vill få det till att det var första dagen som jag fick åka med Lars Höglund till Sveavägen i Stockholm för att fotografera korsningen där Olof Palme sköts.

Lars hade en liten vit Golf och att få åka till huvudstaden med en låda Tri-x var galet stort för mig.

Bara det där med att det stod stora lådor med 50-pack med Tri-x tyckte jag var så stort.

- Det är bara att ta, sa Lars till mig.

Jag ryckte åt mig en 4-5 rullar men han tömde en sån där kartong i min kameraväska och jag började nästan gråta av lycka.

Visst, jag tänkte direkt att det här räcker till min kamrat Göran Thorén också.

Lätt! 

(att jag fick fler rullar dagen efter fanns inte med i min fundering över huvud taget).

När vi kom upp till Sveavägen fick jag fotografera precis som jag ville och jag gjorde det också med min enkla kamerautrustning och jag spanade in hur Lars Höglund gjorde också.

Hur han rörde sig och hur han såg ut. Han hade en blå fotoväst (som jag också hade bara några månader senare) och han hade en fin skinnväska till kameraväska uppsydd av en man i Stockholm.

Den var inte optimal men jag såg ju att alla proffsen hade en sån och den fick jag senare låna till en resa till Irland. 

Så stolt jag var!

Sen köpte alla en svart Adidas-väska som blev populär och den kunde jag ju också ha utan att be någon sy upp en åt mig, men det är en annan historia.

Lars Höglund hade i uppdrag att ta en färgbild till förstasidan och bara det var stort på den tiden.

Två kamerahus hade alla. En med svartvit film och en med färgdia.

Jag minns att Lars tog några färgbilder som dagen efter hamnade på förstasidan.

Röda rosor och rött blod. En närbild.

Jag minns när vi gick upp i Oxbacken och hämtade de där färgdiorna.

Så fint det var, så bra bilderna blev.

Mina bilder hittar jag inte idag såklart, men det var där jag blev helt tagen av yrket.

Allt med Palme var jag inte så insatt i över huvudtaget, jag minns att jag noterade att det låg en fin affär bredvid mordplatsen som sålde konstnärsmaterial som jag kanske kunde besöka om jag kom tillbaka. 

Det var mer på den nivån.

Men så stort jag tyckte det var att få komma till jobbet och få åka till Stockholm och fotografera för att dagen efter se det i tidningen.

Ja, att hela Västmanland skulle se ens bilder i tidningen. 

Det var stort.

Jag blev kvar på tidningen och senare såg jag till att vi bytte ut de där Tri-x filmerna till Fuji Neopan efter otaliga tester i D-76:an (det var framkallningen).

Nog tyckte vi den hade finare ton och korn än Tri-x?

Så fick det bli åtminstone och så roligt jag hade på bildredaktionen på VLT.

Det skulle inte dröja särskilt länge innan jag fick in min första bild i tidningen heller.

Jag fick följa med Per G Norén på uppdrag till Dalarö också det i Stockholmstrakten.

Det var en stor segeltävling och vi kanske kunde ha en liten bild på en besättning från Västerås.

"Pelle" sa till mig att den kunde jag ta och det gjorde jag och dagen efter stod det mitt namn i tidningen.

Strax efter det hade jag den stora dragaren på förstasidan som jag tog på eget bevåg på en rivning av ett hus i Västersås.

Sen var det kört kan man säga.

Så nu när alla minns Olof Palme så tänker jag var jag var när han sköts.

Jag var ung och på väg in i yrket som 14-åring med en väska full med gul-gröna filmburkar.