Fred Ritchins

Kommer du ihåg Fred Ritchins bok "bending the frame" som kom 2013?
Annars kan du med lätthet läsa lite om den här.

I dagens Sydsvenskan (av alla ställen) skriver han om det väntade world press photo som kommer med sina vinnare imorgon.
Du kan läsa om det här.
Han har många poänger i artikeln tycker jag, här är ett utsnitt i texten.

En av de viktigaste orsakerna till bildjournalistikens svagare ställning, är förstås papperstidningarnas kris. Inget slår en förstasida – som är läst. Den naglar fast världen i en hel dag. I en vecka om det är ett magasin. Men så ser det som bekant inte ut längre. I stället miljoner och åter miljoner bilder som flimrar förbi utan inbördes ordning eller tillmätt betydelse. En ann så god som en ann. Vem som tagit bilderna är inte alltid klarlagt, inte heller i vilket syfte de är tagna. I en sådan bildvärld är det inte så konstigt att foto blir lättare att avfärda.

Andra saker som försvårat för bildjournalistikens trovärdighet är billiga bildbehandlingsprogram och, det måste sägas, selfien och andra tvångsmässiga iscensättningar av jaget. Det underlättar inte direkt fotografins ställning som autentisk och äkta. I denna medieverklighet är fotografin alltmer avskild från den verklighet den är tänkt att avbilda; den blir som en karta utan innehåll, en bild som bara refererar till andra bilder.

Bildjournalistens roll blir då en annan. Den blir inte representativ, utan försöker snarare beskriva världen som hon vill att den ska se ut istället för hur den ser ut. Ta fjolårets segrarbild i World Press Photo, tagen av Warren Richardson, utvald bland 5 775 fotografier från 128 länder. Den föreställde en syrisk bebis som sträcktes in genom ett hål i taggtråden på gränsen mellan Serbien och Ungern, nära Röszke. Det är en varm, empatisk och utan tvekan ambitiös bild som argumenterar för grundläggande mänskliga värden för flyktingar i en tid då främlingsfientligheten griper omkring sig i Europa.