Månadens böcker - augusti

Lars Idar Waage i Stavanger - Stavanger i USA alltså

Det var så tidigt som den 7 november (Linus Meyers födelsedag) året 2010. Jag hade precis checkat in på hotellet i Stavanger i Norge. Jag hade brasa på rummet och tack och lov bloggade jag på den tiden så du som verkligen vill se den tar dig en titt här.

Jag jobbade som bildchef på Sydsvenskan och hade blivit inbjuden att berätta för redaktionen på Stavanger Aftenblad om hur vi jobbade och hur jag tänkte kring bildjournalistiken. Det var den genomtrevlige och fine Lars Idar Waage som bjudit in mig. Jag imponerades av deras redaktion minns jag, det var så fin och du ser mer av den här. Efter föreläsningar och möten med hela redaktion gick vi ut och åt och Tommy Ellingsen visade ett reportage han jobbade med om amerikansk fotboll. Tommy vann senare årets bild i Norge och det gjorde mig glad, du kan se oss här på restaurangen också. Jag berättade att vi på bildredaktion delade varje år ut "årets guldkamera" till någon utanför bildredaktionen som brytt sig lite extra eller gjort något för tidningens bildjournalistik och det tog de efter på tidningen och det kom bevis på det också, kolla här.

----------------

Men nu ska detta inte handla om vad som hände 2010 egentligen, inte heller om mig - tvärtom. Jag vill istället återvända till Lars Idar Waage som tyvärr slutade på tidningen och efter det har vi hunnit träffas en gång i Malmö när han var här på en filmfestival. Han visade bilder från ett projekt han jobbade med från USA. Vi bläddrade och diskuterade. Han skulle dit igen och det var inte färdigt, men det såg väldigt lovande ut. Idag publicerar tidningen hans fina reportage på sexton (16) sidor!

Jag blir så glad för den typen av satsningar, den formen och bildjournalistiken men också för Lars Idar Waage, ännu en duktig, driven och hårt kämpande fotograf. Allt ljus på honom idag och hoppas projektet kan gå vidare till fler tidningar och böcker och utställningar. Det handlar alltså om lilla Stavanger i USA.

Kolla! och stort grattis till dig Lars!

En pressfotograf till som försvinner

Okej, nu är det inte så illa att Håkan Strandman på Värmlands Folkblad försvinner som rubriken på det här inlägget antyder, han går "bara" i pension.
Jag var tidigt med att sätta ljud till bilderna här i Sverige och jobbade hårt för att finna ett enkelt och smidigt sätt att få fram en "flash-fil" med det som fick namnet "bildspel" till tidningen webb.
Med det fick jag resa norden runt och utbilda kollegor och redaktioner på de flesta tidningar i det här och jag har varit på VF för länge sedan, men låt mig återkomma till det.

I dagens tidning så är Håkan Strandman, en riktig pressfotograf, dagens stora grej i tidningen.
Det är fint tycker jag, Håkan började på tidningen 1977 som frilans och fick fast anställning 1983.
I 43 år har alltså Håkan fotograferat till VF och läsarna har kunnat följa hans bilder länge.
"Det är att fånga ögonblicket som Håkan tycker är det intressanta. Ute på ett jobb försöker han hitta bilden som beskriver det som de är där för att beskriva" skriver Victoria Gund i tidningen idag.

Han har så rätt i det där och jag saknar ofta det mer och mer i dagens bildjournalistik. Särskilt i dagstidningarna. Oftare och oftare är det människor som står vid olika väggar, rätt hårt kopierade som har eller ska göra saker. Eller porträtt med tomma blickar, känner du igen det?
Men låt oss hoppa över den diskussionen nu va?

Det är en sorg på något sätt att Håkan slutar, det är som att döden av pressfotografen kommer ett snäpp till. Jag vet inget om det, men jag gissar att tidningen inte kommer ersätta honom tyvärr.

Text tar över.

När jag var där och skulle undervisa tidningens fotografer att blanda ljud&bild där jag försökte ta en större journalistisk roll  på redaktionen med frågor till den som var med på stillbilder och miljöljud och med förhoppning att berätta en historia på ett nytt sätt, det låter tokigt att skriva det här idag.

Men betänk att webben var ganska ny och jag kunde för läsaren erbjuda bilder från Anja Pärssons slalomåk i låt oss säga OS i Turin, men också med intervju med henne.

"Men vad ska vi tillföra i morgondagens papperstidning" sa mina skrivande kollegor.

Det lilla Anja sa skulle ju de bygga en hel artikel på och så la jag ut det 12-14 timmar innan tidningen kom med alla citat och dessutom ordagrant!

Ja, vad skulle jag svara på det? Att det finns utrymme för mer analyser, mer kunskapsjournalistik kanske?

Vi hade en heldag för utbildningen och chefredaktören kom förbi och berättade att han ofta klickade in på Aftonbladet och klickade sig fram på deras 8-10 bilder. Det är kalas, tyckte han.

Nej, nej, det här är något annat. Det är inget klickande, det är mycket mer än så, sa jag och bad honom stanna och titta lite vad hans fyra fotografer skulle få lära sig under dagen.

Jag var pepp, fotograferna var pepp.

Han satte sig och jag visade 2-3 bildspel jag gjort med ljud och han gapade.

Wow, det här är riktigt bra, det är framtiden, sa han.

Så kändes det och jag blev glad och nu skulle vi sätta igång med både pepp, tänk och tekniken bakom det här. Fotograferna var redo och sugna på att fyllas med ny kunskap.

Chefredaktören var redan vunnen på det här så han reste sig och sa.

"Det här kommer de aldrig klara" på bred värmländska.

Okej, då har vi 8 timmar på oss att försöka överbevisa honom på.

Sen är det upp till er - nu kör vi!

Grattis till pensionen Håkan, hoppas du får en fin tid. Fiska mycket men sluta inte att fotografera såklart!
Du kan läsa mer här.