En pressfotograf till som försvinner

Okej, nu är det inte så illa att Håkan Strandman på Värmlands Folkblad försvinner som rubriken på det här inlägget antyder, han går "bara" i pension.
Jag var tidigt med att sätta ljud till bilderna här i Sverige och jobbade hårt för att finna ett enkelt och smidigt sätt att få fram en "flash-fil" med det som fick namnet "bildspel" till tidningen webb.
Med det fick jag resa norden runt och utbilda kollegor och redaktioner på de flesta tidningar i det här och jag har varit på VF för länge sedan, men låt mig återkomma till det.

I dagens tidning så är Håkan Strandman, en riktig pressfotograf, dagens stora grej i tidningen.
Det är fint tycker jag, Håkan började på tidningen 1977 som frilans och fick fast anställning 1983.
I 43 år har alltså Håkan fotograferat till VF och läsarna har kunnat följa hans bilder länge.
"Det är att fånga ögonblicket som Håkan tycker är det intressanta. Ute på ett jobb försöker han hitta bilden som beskriver det som de är där för att beskriva" skriver Victoria Gund i tidningen idag.

Han har så rätt i det där och jag saknar ofta det mer och mer i dagens bildjournalistik. Särskilt i dagstidningarna. Oftare och oftare är det människor som står vid olika väggar, rätt hårt kopierade som har eller ska göra saker. Eller porträtt med tomma blickar, känner du igen det?
Men låt oss hoppa över den diskussionen nu va?

Det är en sorg på något sätt att Håkan slutar, det är som att döden av pressfotografen kommer ett snäpp till. Jag vet inget om det, men jag gissar att tidningen inte kommer ersätta honom tyvärr.

Text tar över.

När jag var där och skulle undervisa tidningens fotografer att blanda ljud&bild där jag försökte ta en större journalistisk roll  på redaktionen med frågor till den som var med på stillbilder och miljöljud och med förhoppning att berätta en historia på ett nytt sätt, det låter tokigt att skriva det här idag.

Men betänk att webben var ganska ny och jag kunde för läsaren erbjuda bilder från Anja Pärssons slalomåk i låt oss säga OS i Turin, men också med intervju med henne.

"Men vad ska vi tillföra i morgondagens papperstidning" sa mina skrivande kollegor.

Det lilla Anja sa skulle ju de bygga en hel artikel på och så la jag ut det 12-14 timmar innan tidningen kom med alla citat och dessutom ordagrant!

Ja, vad skulle jag svara på det? Att det finns utrymme för mer analyser, mer kunskapsjournalistik kanske?

Vi hade en heldag för utbildningen och chefredaktören kom förbi och berättade att han ofta klickade in på Aftonbladet och klickade sig fram på deras 8-10 bilder. Det är kalas, tyckte han.

Nej, nej, det här är något annat. Det är inget klickande, det är mycket mer än så, sa jag och bad honom stanna och titta lite vad hans fyra fotografer skulle få lära sig under dagen.

Jag var pepp, fotograferna var pepp.

Han satte sig och jag visade 2-3 bildspel jag gjort med ljud och han gapade.

Wow, det här är riktigt bra, det är framtiden, sa han.

Så kändes det och jag blev glad och nu skulle vi sätta igång med både pepp, tänk och tekniken bakom det här. Fotograferna var redo och sugna på att fyllas med ny kunskap.

Chefredaktören var redan vunnen på det här så han reste sig och sa.

"Det här kommer de aldrig klara" på bred värmländska.

Okej, då har vi 8 timmar på oss att försöka överbevisa honom på.

Sen är det upp till er - nu kör vi!

Grattis till pensionen Håkan, hoppas du får en fin tid. Fiska mycket men sluta inte att fotografera såklart!
Du kan läsa mer här.