Belfast

Första gången jag var i Belfast gick jag upp till tågstationen och skulle lämna min väska.
Ni vet en sån där med lås så att jag slapp bära på den. På vissa stationer i världen har man ju dessutom så att man lämnar in till personal.
- Are you joking? frågade han mig.
- No, sa jag.
- This is Belfast!
Tror jag det att dom inte tar emot några väskor där.
På SVT finns nu en serie om världens konflikter och du ser den om Nordirland här.
Sen har jag återvänt ett antal gånger, jag vet inte i ordningen. Jag gillar stan på något sätt.
På hotell Europa på andra våningen serveras världens godaste lager.
Där har jag fått en annars stor "fan" av rött vin att erkänna att lagern smyger ner så fint genom strupen.
Det är en sån dryck man minns i långa höga glas.
Men detta är ingen blogg som handlar om dryck va?
Nej, men heller egentligen inte om Belfast.
Bilden överst är på några barn som fått sina hus sprängda. Nu bor dom under stationen i sina husvagnar.
När jag gick där så kom en liten kille, låt oss säga att han var 6-8 år och sa till mig på engelska.
- Här ska du inte vara, det är farligt här.
Sen lekte dom vidare i sina brinnande bilar.
Att gå från Falls road till Shankill road är en resa som är mycket speciell.
Men för att man är den man är så är man välkommen på båda sidorna vilket är märkligt i sig.
För många, många år sen hade vi en föreläsare här i Malmö som heter Brian Harris.
Den föreläsningen är en sån som alla som var där minns än idag. Mycket speciell fotograf och duktig såklart.
Han jobbade på Independent i London men sa upp sig hela tiden och till sist gjorde han verklighet av det.
Han hade bevakat konflikten i Belfast många gånger och vi frågade honom vad han tyckte om James Nachtwey och han skruvade på sig och ville helst inte säga något om någon.
- Jag gillar inte fotografer som ber folk slänga brandbomber igen, i svart-vitt, sa han till sist.
Men jag åker gärna tillbaka och ser hur det går för staden.