Ska man ställa om klockan idag?

Allt går snabbt i mediabranschen. Det är bra och oroväckande på samma gång.
Nu får vi som jobbar inom dagspressen äta upp våra tidigare beslut.
När webben "kom" hängde alla mediaföretag på direkt likt sägnen om att det är roligare att åka med tåget än att stå kvar på perrongen.
Allt publicerades hej vilt gratis på nätet och så tog vi betalt för papperstidningen med mer eller mindre samma material.
Enligt många.
Jag håller inte med.
Bild och lay-out och känslan av att hålla en tidning i handen är något annat.
Både om det är ett magazin eller en vanlig sladdrig tidning med tunt papper.

Många mediaföretag skulle också ha egna TV-studios och berätta vad som skulle komma i tidningen.
Blandat med dåliga inslag av journalister som egentligen inte jobbade med det mediet.
Dumt såklart men mycket vill ha mer och då tror vi nog att läsarna/tittarna också vill ha det så.
Jag har hört historier att på "DN-TV" blev det så dyrt så det blev självklart att det skulle läggas ner.
Bara sminket kostade närmare en miljon.
Allt detta ryktesvägen, jag har inte sett några kalkyler på det.

Det rann ut i sanden och många "TV-stationer" tvingades lägga ner innan det blivit rull på det hela.
Nu står branschen med papper och webb i en enda röra.
Newsweek lägger ner sitt magazin och satsar helt på webben.
Många iPad-tidningar lägger ner.
Journalistiken är inte död men det är en väldig soppa hur det ska komma ut.

Jag hörde Eva Hamilton (SVT) berätta om tablån och dess värde i framtiden.
Jag tror inte den statliga TV,n behöver vara orolig men kanske någon måste ske med tablån.
Vi som konsumenter vill se saker när vi vill, inte när någon har bestämt det åt oss.
SVT play är väl ett lysande exempel på det.
Dagstidningen kommer ju på morgonen och ska jag vara ärlig är det nog få som tar fram tidningen igen på kvällen och läser det dom inte hann på morgonen.
Tyvärr kanske.

Jan Helin (Aftonbladet) nämner det också i hans söndagskrönika här.

Det blir lite som att sitta högst upp i trädet på en gren och såga av det.
Utifrån så att säga.
Det får vi kanske betala för nu och i framtiden.
Oron tär på en och att se kollegor och vänners oro gör det inte bättre.
Tyvärr.

Bilden, som jag representerar är heller inte död.
Tvärtom. Aldrig tidigare har behovet varit så stort. Men det gäller att vi i den branschen vårdar den fint.
Annars får vi det nämligen svårt i framtiden. Vi ska inte såga av grenen genom att skänka bort materialet. Då får vi nämligen ett helvete i framtiden.

Läser en intervju med Paul Madsen från Bombay Flying Club som gläder mig mycket.
Han ser så ljust på framtiden.
Skönt, det behövs det med.


Jag läser och bläddrar i Christer Strömholms bok "Post Scriptum" och det är söndag.
Gräset är klippt.
Jag får ett fint mail från Afghanistan och ett från Istanbul.
Det är fint.
Jag har en idé jag ska försöka hinna med idag också, många mail ska ut.
Jag har fått frågan om att vara med i ett branschråd på en skola. Kul.
Mina utställningsbilder borde vara klara snart.
Ny vecka väntar i tidningsfabriken. På fredag är vi hembjudna till höstens praktikant Anna Ekros.
Imorgon ska jag vara med på filminspelning. Både framför och bakom kameran.
Jag får inte ha något svart på mig och min garderob är rätt svart.
Du ser det på TV senare.
Låt mig säga att jag återkommer.

Bilden är förresten från England. Jag tog den tidigare i våras. Du har nog sett den förut om du följer med på bloggen.
Nu i svartvitt.

Inte lång tid kvar till planet går mot Umeå för kanske årets bästa helg på många sätt.
Jag, Torbjörn Jakobsson och Jonas Lindkvist grottar ner oss i det vi gillar mest.
Brukar vara väldigt bra och inspirerande.
Lite som LSD för någon som har det behovet.
Antar jag.
Nu, denna gången får vi också chansen att träffa ett helt nytt liv i Liv.
Bonus på den.

Det är dessutom en liten krock att jag nu tipsar dig om den här nya bokhandeln/tidningskiosken.
Papercut heter den.
Där hittar du mycket bra och bor du i Stockholm så går du dit.
Okej?
Men som sagt, det klingar väldigt illa med den oro som annars finns i branschen.

Det är för övrigt Knut Koivisto som tipsar om butiken på Fotografibloggen.
Jag känner inte Knut särskilt bra. Jag träffade honom första gången på inspelningen av Stieg Larssons filmer med Noomi Rapace och då sa vi inte så mycket till varandra.
På Norrlandsdagarna minns jag att Knut hade en lång utläggning om modernismen som jag kan tänka rätt mycket på än idag.
Spännande kille helt enkelt.

Det känns fint med ett lite längre inlägg ändå.
Skriva av sig. Det var väl därför den här bloggen startade egentligen.
Lusten att skriva lite. Skriva av sig. Skingra tankarna. Få ut lite bilder som inte publiceras annars.
Ja, lite så.

Nu ska jag maila runt en förberedande grej till bloggen.
Om du hänger med här kommer du få veta.
Jag lovar.