För exakt 20 år sedan idag klev jag in på Sydsvenskans
redaktion för första gången.
Lite konstigt kanske var att jag började mitt vikariat på en
lördag och fick som första jobb åka till Laholm där Pernilla Wahlgren gifte sig.
Reporter var Daniel Rydén, still going strong på
Sydsvenskan.
Efter det fick jag fast jobb och har alltså just idag varit
på redaktionen i 20 år.
Förra veckan fick jag veta att Sydsvenskans ledning bestämt
sig för att lägga ner bildredaktionen.
Jag var ute på reportage när beskedet kom.
Som så många gånger tidigare.
För länge sedan räknade jag på mina resdagar och sist jag
gjorde det kom jag fram till att av mina 20 år på tidningen har jag varit borta
på reportageresor i ungefär 6-7 år.
Totalt.
Nu behövs vi inte längre på samma sätt.
Egentligen skulle det här beslutet kommit just idag på min
20-årsdag men ledningen skyndade på och släppte bomben redan förra veckan.
Så sent som i februari när jag mailat ledningen och frågat
om vi skulle lägga ner bildredaktionen, eftersom jag fått veta att varken jag
eller någon annan fotograf skulle med till OS 2014 fick jag svaret.
- Nej,
nej tok. Hur kunde jag tro det?
Tre månader senare väljer alltså ledningen att lägga ner
oss.
När jag började, den 29 maj 1993 tror jag vi var 33 stycken
på bildredaktionen.
Sedan dess har den minskat och minskat.
Bokstäverna styr och bilderna ska på samma gång bara bli
bättre och bättre.
Men ingen kan svara på hur det ska gå till.
För Sydsvenskan har jag bevakat så mycket saker som
katastrofer, elände, krig, och massor med sportevenemang.
Efter år blir det en vardag det också.
Hösten 2008 fick jag förfrågan om jag ville bli bildchef på
Sydsvenskan.
Det ville jag inte, men jag var också rätt trött på att
fotografera.
Så efter mycket eftertanke så bestämde jag mig ändå för att
hoppa på det till årsskiftet 2008/2009.
Mitt uppdrag var att ”skita i ekonomin” och se till att göra
Sydsvenskan till ”Sveriges bästa bildredaktionen”.
Jag tror vi lyckades.
Jag fick anställa Johan Bävman, Kalle Melander och Emma
Larsson.
Redan på våren 2009 så sågs vi hela gänget på Årets Bild i
Vadstena och vi plockade hem 3 stycken förstapriser, vilket aldrig hade hänt på
Sydsvenskan tidigare.
Vi firade på mitt rum och känslan var att i vårt gäng ville alla
vara.
Vi har det bäst, vi
har det roligast.
Vind i seglen och sådär tycker åtminstone jag det fortsatte.
Vi kammade hem fler priser i Örebro, Norrköping och Malmö.
Tidningen fick pris som årets dagstidning.
Redigeringspriserna haglade över oss på Krusegatan.
Visst, det kom förfrågningar om andra jobb men jag har
alltid varit stolt över att jobba på Sydsvenskan så jag har tackat nej till
dom förfrågningarna.
Jag tror inte vi blev bäst, för det slog oss att vi inte
ville det.
Vi ville bli näst bäst så vi hade något att sträva efter.
Men ärligt talat så spelar just det där ingen roll längre.
Jag tror dom flesta hos oss känt att vi hade det bäst och
det räcker långt bara det.
Visst, skitjobben finns alltid men vi gjorde det med ett
leende.
Vi har gruppkramats, hela gänget och folk har stirrat på
oss.
Lite som vi vore galna.
Vi har sporrat varandra och stöttat varandra och hur som
helst har vi ändå känt oss bäst.
Kanske inte alltid bildmässigt men ingen slår vår
teamkänsla.
Tror jag.
Vi har kallats för ”sekt”.
För mig är det att bygga en grupp det.
Jag var bildchef i de 3 åren som jag sagt att jag skulle
vara och återgick till fotografyrket 2012.
På våren 2012 fick Kalle Melander och Johan Bävman
lämna företaget och vi var alla i chock över beskedet.
Det tog mycket lång tid att reparera om vi ens lyckats med det.
Sen gick det ett år till och så ska alltså ledningen lägga
ner bildredaktionen helt.
Jag är glad för allt det branschtidningarna skrivit om ”hur
tänker dom” eller ”Sydsvenskan är ju mest kända för sin bildjournalistik” och
så där har det låtit i veckan.
Daniel Nilsson skriver
här.
Visst, jag håller med och blir glad att fler tycker samma sak, att det känns lite gammeldags, tråkigt och kanske inte så mycket 2014 över beslutet.
Vi får se hur det går.
Idag "firar" jag mina 20 år på Sydsvenskan.
Tyvärr kan detta bli mitt sista år.
Hallands-Postens fotograf syns på den här bilden också och lite snett till vänster om honom
Fredrik Karén som jag hade gjort lumpen med på Värnpliktsnytt.
Numer nyhetschef på SvD om jag har helt rätt för mig.
