Oljebrottningen

I somras var jag i Turkiet och såg oljebrottning.

Idag är det publicerat i tidningen och såhär ser det ut i dagens tidning.

Jag kunde tyvärr inte göra någon multimedia eller film av det för det var ett sånt himla liv, ja du fattar när du läser texten lite längre ner.

Jag skriver texten själv och såhär lyder den:

Musiken är nästan outhärdlig. Ett gäng gubbar som sitter längs ena långsidan blåser i något valthornsliknande och hälften av gänget slår hårt på sina stora trummar.
Ett är säkert: de tar aldrig paus under den här helgen.
Helgen då den årliga oljebrottarturneringen äger rum i norra Turkiet. Sporten, även kallad kirkpinar, räknas som världens äldsta och är stor i Turkiet.
Detta är 652:a året på raken som just den här tävlingen avgörs. Sedan 1361 alltså. 
Det ger perspektiv och tävlingen direktsänds på tv.
Staden heter Edirne och ligger i norra Turkiet, nära den bulgariska gränsen och några brottningsjournalister har kört ner för att bevaka tävlingen.
– Brottning är stort i Bulgarien och mycket av grunderna kommer just från kirkpinar, berättar en man vid ackrediteringen.
Han är här för tionde gången och ser verkligen fram emot tävlingarna.
Kirkpinarstadion, som ligger i de norra delarna av staden, är byggd för och används bara till oljebrottning.
Utanför arenan står stora statyer av tidigare vinnare, idag stora hjältar i de här sammanhangen.
Inne på arenan är gräset högt och fullt med olivolja. Här tävlar brottarna inte i några viktklasser, snarare efter ålder.
Ett gäng, sådär femtio par brottare, kallas in på själva arenan och ställer upp sig på ett led.Lottningen är redan gjord, så alla står bredvid sin motståndare.
Innan match kommer ”oljemännen” med sina fina kannor, fyllda med olivolja och häller på brottarna.
Ju mer olja, desto bättre, och varje brottare försöker få på sig så mycket som möjligt. 
De tar hand om varandra för att verkligen smeta ut olivoljan på hela kroppen.
En del har med sig egen för att fylla på ordentligt.
Det handlar såklart om att göra det så svårt som möjligt för motståndaren att få ett bra grepp.
Brottarna har bara ett par knälånga byxor, gjorda av vattenbuffelskinn, som också är inoljade och ordentligt knutna i både midjan och vid knäna.
Allt för att hålla motståndaren borta. Lossar det lite i midjan öppnar det upp för ett bra grepp för motståndaren.
– Jag vill såklart bli den stora vinnaren någon gång, berättar en yngre brottare som heter Aydin Hasan och som har rest ända från Antalya för att delta i turneringen.
Han är inte turneringens största, men han har ett fokus i blicken som många saknar.
Högtalaren som lyckas överrösta den ständiga musiken skriker ut en ramsa, som en slags bön inför tävlingen, och brottarna går på led ut och slår på sina ben som en ritual.
En domare till varje match och alla ställer upp sig på olika platser i det långa gräset.
Gräset, värmen som är tryckande och olivoljan drar till sig insekter, mest mygg som irriterar.
Läktarna är nästan fulla. 
På vipsektionen sipprar det ut vatten framför fläktar som svalkar ner kostymherrarna.

Domarna blåser igång det och alla matcher är igång i det gröna gräset.
– Det gäller att snurra motståndaren ett varv, men inte som i vanlig brottning, mer upp och ner, förklarar Aydin Hasan.
Det är ändå svårt att riktigt förstå.
Någon match är över direkt och segraren springer ärevarv och jublar, medan förloraren går med bestämda steg mot de iskalla vattenkranarna i ena hörnet av arenan för att få bort olivoljan som svider i ögonen.
Någon gråter och är förbannad.
Det är verkligen på allvar, och så där håller det på.
Match efter match.
Vinnaren går vidare till nästa och nästa match, tills det bara finns en segrare kvar.
Lukten av olivolja blir snabbt svår att stå ut med. Skorna är fulla av det. 
Musikerna tar inte paus. 
Men det är ändå en upplevelse.

Det går åt tusentals liter olivolja under helgen, och det märks att sporten sätter igång många känslor hos både publiken och de tävlande.
Vissa matcher slutar nästan med slagsmål och på den lilla huvuddomarbalkongen står några domare och skriker för fullt medan den upprörda brottaren skriker tillbaka och samtidigt försöker torka svett och olivolja från ögonen.
Det är en lustig syn på något sätt, men det går inte att skratta åt.
För de här herrarna är detta blodigt allvar och många har åkt långt för att försöka bli årets stora vinnare i världens äldsta sport.
Det är ära, guldbälte och prispengar i potten.
Hur går det för Aydin Hasan då? Han vinner inte, men han ser verkligen glad ut och är nöjd.
– Nästa år, nästa år, säger han innan han försvinner ut från arenan.