Jag är livrädd!

Igår gick jag ut genom dörren från min arbetsgivare, Sydsvenskan sedan 22 år tillbaka för sista gången.
Som anställd åtminstone.
Jag kom till tidningen precis nyss fyllda 22 år och har jobbat där sedan dess.
Men nu är det slut alltså, jag har inte riktigt orkat blogga om det tidigare.

Jonas Lindkvist har fint gjort det här, liksom Lars Brundin här.
Jag blir tårögd.

Det är med vemod, spänning och massor med känslor jag lämnar tidningen som varit mitt "allt" så länge.
"Det är som en kärlekshistoria som runnit ut lite i sanden" sa chefredaktör Pia när jag på eftermiddagen tackades av.
Det var fint.
Till lunchen värmde det extra fint att gå på lunch med Lars Brundin och väl framme vid restaurangen satt alla mina finaste närmaste kollegor.
De flesta har även dom slutat tyvärr.
Åsa Sjöström, Johan Bävman, Jenny Leyman, Hussein El-Alawi, Emma Larsson, Anna Bank, Albin Brönnmark och Håkan Röjder som även han slutar.
Så tragiskt på så många sätt. Vi byggde upp något fint och jag minns att på Årets Bild i Vadstena hur stolt jag var för mina kollegor och det vi hade.
Det höll i sig länge.
Nu har Sydsvenskan valt att tvätta bort det, eller låtit det rinna ut i sanden åtminstone.

Lars Brundin, Peter Frennesson, IDK och Hussein El-Alawi är kvar på tidningen och kommer hålla fanan högt.

Tack fina kollegor för uppmuntrande ord, fina presenter och all den energi ni gett mig.

----------------------------------------------------------------------------------

Bilden på Pernilla Wahlgren när hon gifter sig i Laholms kyrka var mitt första jobb på tidningen.
28 maj, 1993.
Det var en lördag och jag åkte upp till Laholm.
Tillbaka till redaktionen på eftermiddagen och labbet framkallade mina filmer och sen var allt igång.
När jag tänker på den tiden så inser jag hur mycket som hänt med fotografyrket.
På många sätt är det något helt annat idag.

----------------------------------------------------------------------------------

Nu väntar ett frilansliv som jag inte vet så mycket om.
Jag blir min egen chef nu.
Jag har 3 års erfarenhet av det så just det är jag inte orolig för.
Kanske kommer jag som chef skämma bort personalen lite för mycket.
Jag kommer ta några korkade beslut som personalen får lida av.
Förhoppningsvis tar jag några bra beslut som gör att jag kan äta mig mätt.
Vi får se.

Jag är spänd, glad och förväntansfull.
Men jag är också helt jävla livrädd.

Nog är det märkligt men när jag sätter mig i bilen och kör upp för rampen från garaget på tidningen så väljer min iPod med runt 10000 låtar slumpmässigt just den här.
Texten slår mot mig, och kanske är det passande.




P.S Är du bildchef, bildredaktör eller bokförläggare. Eller reklam-makare eller chefredaktör och känner att du behöver hjälp med något. En rolig resa eller en spännande person som måste porträtteras.
Eller en bok som ligger och väntar på att göras.
Hör av dig, jag står i givakt och är hungrig på att komma igång och jobba.