"Photography is big. There´s room for everyone."

Orden är Josef Koudelkas och de sades vid en busshållplats i Istanbul.
Du läser texten här, det är ett fint möte.

Annars är det lördag.

Jag hittar en bild på det här paret i Paris.

Det ser fint ut.

Läser Resumés helgintervju med Larsåke Thuresson, du gör det här.

----------------------

Annars är det väl förfärligt med Trollhättan och alla bränder på tänkta eller redan fungerande flyktingboenden?
Var är vi på väg? Är det rimligt?
Såklart inte. Det måste sluta såklart, tillsammans blir vi starkare - eller som Josef säkert hade sagt:
"Tellus är stort, där finns plats för alla".
Sjukt är vad det är.

Jag bläddrar i Anders Hanssons bok Flykt. Inledningen skrev Anders själv i juni 2014 och temat blir bara mer och mer aktuellt känns det som.
Har du inte boken, köp den direkt och har du den så ser du två barn och deras pappa på sidan 43.
Jag gissar att det är deras pappa, men texten bredvid berättar om en man och hans styvdöttrar. Troligen är det dom, men det spelar ingen roll.
Alla ser trötta ut och bilden är tagen i Serbien. Jag vet att Anders bilder i detta nu ställs ut i Umeå, du kan gott gå och se dom tycker jag.
Första gången som bilderna ställdes ut här i Malmö så stack jag ner och hälsade på Anders och det såg ut såhär:



I samma veva så plockar jag fram Sebastiao Salgados bok "Migrations" och bläddrar i den.
Sebastiao skriver sitt förord i Paris i juli 1999.
Alltså 15 år innan Anders belyser ett pågående problem vi har här på jorden.
Folk på flykt.
Jag är rädd att det kommer se ut såhär om 15 år också.
Det görs inget åt det, eller så måste maktstrukturer och styrningar hela tiden styra oss åt det här hållet.
Någon vill ha mer än någon annan och då fortsätter problematiken.
Den lilla människan tvingas ut på flykt och de redan rika får mer och skor sig ordentligt.

Eller så är det religion. Den där sabla religionen. Vilket påhitt.
Så onödigt, så dumt.
Men det handlar väl om en grupptillhörighet och så länge det är frid och fröjd är väl det egentligen bra.
Men nu är det ju sällan frid och fröjd.

På sidan 127 ligger en mamma och hennes tre barn och sover.
Jag gissar bara att det är hennes barn, det är inte det viktiga i det här.
Bilden är tagen på ett FN-läger i Bosnien efter 1 mils promenad är flyktingarna i säkerhet åtminstone.
Känner du igen historien?
Allt är som vanligt alltså.
På sidan 172 flyter det iland några kroppar vid strandkanten. Det är flyktingar från Rwanda.
Minns du Rwanda1994 förresten?
Vilken flykt och vilken tragedi?
Jag plockar fram Gilles Peress bok "The Silence".
Den tror jag inte många äger så jag berättar inte om någon sida här.
Det går förresten inte. Det finns inga sidor, det är enbart cirka 200 sidor av vidrigheter.
Svart och vitt från massakern i Rwanda 1994.
Några av bilderna finner du säkert här.






Hon, fotografen i Ungern du minns som sparkade på barn och fällde en man med sitt barn i famnen stämmer nu honom.
Jag kan knappt hålla mig för skratt.
Det handlar om heder, säger hon.
Du kan läsa mer om det här.
Heder var det!

----------------------

När det kommer till sociala medier, ska man lära sig mer eller lägga ner det?
Hela mediavärlden tycks luta sig mer och mer mot sociala medier och delningar och klick.
Är det rätt väg att gå tror du?
Svårt det där, det går inte att göra något åt men visst är det för mycket tigerkaka, kolla hur PK jag är, och vad förfärligt allt annat är.
Man får mycket mer med andra ord.

Du har säkert redan sett det men annars ser du:

Soptippens barn.
Mannen som räddade världen.

----------------------

Men här är det lördag.
Det är grått.

Vi hörs.