Imorgon tisdag är det 1:a november.
Då är det 2 månader kvar på året och på min mandatperiod.
Jag har snart varit bildchef i 3 år på Sydsvenskan. Jag fick i uppdrag av ledningen att bildredaktionen skulle bli Sveriges bästa.
Uppdraget tog jag på mig och sa redan då att jag kör just min mandatperiod sen går jag tillbaka som fotograf.
Nu är jag snart där.
Hur man mäter om vi blivit eller är Sveriges bästa vet jag inte riktigt.
Jag tycker det.
Vi har lyckats samla ihop oss ordentligt och blivit ett väldigt sammansvetsat gäng.
Det finns mycket mer att jobba på såklart men perfekt skulle jag inte vilja ha det heller.
Då finns det ju inget att kämpa för och då slutar man, lägger sig ner.
Personligen har jag lärt mig massor under den här tiden.
Om mina kollegor, om psykologi, gruppbildning, ledning och mycket om mig själv.
Jag har gått kurser och en del har varit riktigt, riktigt bra tycker jag.
Vi har tillsammans slagit alla Sydsvenskanrekord i ÅretsBild-sammanhang de här åren.
I denna stunden håller jag på att knyta ihop säcken som chef. Inte att jag lagt av jag har mycket kvar på dom mål jag satt upp. Jag går igenom mail som jag skrivit till min avdelning. Mina veckobrev och våra målsättningar.
Har vi lyckats? Har vi gjort det vi satt upp? Nu har jag gjort detta varje jul men snart är det ju jul igen och den här gången kan jag förbereda mig mer för en summering av 3 år.
195 veckomail är det. Än så länge.
Jag vet att jag kommer skriva mer om det här när jag verkligen hoppar av ledarrollen.
Det finns mycket att säga om den.
Därför och som jag skriver i förra inlägget är det mycket just nu.
Magazinet, summeringen och det vardagliga jobbet som bara rullar på vecka ut och vecka in.
Föreläsning fredag och föreläsning lördag.
En hemsida. Lite så.
Just ja, i PFK jobbar vi också med Årets Bild som går av stapeln i Malmö nästa år.
Jenny Leyman och Torbjörn Andersson håller i det men som det så fint heter i sportvärlden understöd av oss andra.
Juryn, på önskemål är bokad och hotell och rum och hela baletten. Det är också lite att ordna med så att säga.
Biljetter och annat.
Just nu är det höstlov så många av mina kollegor är lediga och idag var det mycket sjukdom men vi löste det fint.
Emma Larsson är dessutom i Frankrike.
En fredag i mitten av december lämnar jag mitt testamente på en ordentlig träff som vi kommer ha på bildredaktionen.
Planeringen har varit igång ett tag. Förra året var mina kollegor ordentligt oroliga men nu är dom nog lugnare.
För den sakens skull åtminstone. Det blir 100% feel good.
Kommer jag sakna chefsrollen?
Klart jag kommer. När jag blev chef så var det mycket snack om att det är svårt att bli chef över sina vänner.
Nu tror jag det är svårare att komma tillbaka till sina vänner så att säga.
Men det är klart att jag kommer sakna det. Jag har lärt mig otroligt mycket som jag skrev.
Jag saknar fotograferingen också. Inte alla jobb kanske men lusten i att åtminstone försöka berätta.
Träffa människor, uppleva och bara det att släppas in här och där där jag aldrig skulle hamna annars.
Nu känns det lockande.
Tröttnar du aldrig på fotografi?
Nej, verkligen inte, det är ju det bästa med allt. Jag kan konsumera hur mycket bild som helst.
Gärna bra då, den dåliga tröttnar jag snabbt på.
Vad är bra då?
Det bestämmer jag. Vad som är bra för mig, som jag gillar.
Det är ju ett tyckande.
Nu ska jag sluta blogga och se filmen om NY times-fotografen Bill Cunningham.
Ja, du ser jag tröttnar aldrig.
Bilden är förresten från SM i friidrott som gick av stapeln min första "chefssommar".
Jag plåtade det med en lensbaby. Jag blev senare diskad på Årets Bild för det men det är en annan historia.
"Sydsvenskans bildchef diskad".
Hade kunnat varit fint det om det nu var så att viss media skrev om sånt.
