Årets Bild-mat

Det här med mat och fotografer.

Traditionen om Årets Bild och dess tre-rätters-mat.

Nej, jag vet inte.

Vi är ju en förening som gillar bildjournalistik och det borde vara centralt i det vi gör.

Förra året var det vi i PFK södra som höll i den årliga festen och allt gick perfekt.

Fördrinkar, guldpalmer och allt vad det var som skulle klaffa.

Pernilla som delade ut priserna var exemplarisk dessutom.

Vi hyrde såklart in ett företag som skulle fixa maten, vi kan ju inte sånt nämligen.

Dom sket fullständigt ner sig den där kvällen och det kanske vi inte ska snacka mer om.

Vi glömmer det och går vidare.

Jag missade det fullständigt ändå.

Jag lyckades ju kamma hem "Årets Bildspel" och "Årets humorpris" och under den där middagen som för många inte ens var en middag fick jag "Årets Guldväst" av studenterna i Sundsvall.

Låt mig säga att jag hade annat att tänka på än maten.

Vad minns du för övrigt från olika "Fotograf-mat-grejer"?

Jag minns en väldigt seg och lång ÅretsBild-middag i Karlstad.

Jag tror året var 2000 och jag hade fått mitt första pris i ÅB. 

Jag var glad och stolt och satt i fyra timmar (bordsplacering) och lyssnade till värmlandsskämt som jag inte fattade.

Men jag såg samtidigt och hörde framför allt min fina vän Jonas Lindkvist skratt och hans slag med handflatan mot låren.

I salongen satt det massor med fotografer som jag gärna snackat mer med om man säger så.

Ingen höjdare alltså.

Men vad gör det?

Jag minns när Årets Bild gick i Falun.

Några lådor pyttipanna och snaps ställdes fram och det gick fint att sitta bredvid vem och hur länga man själv ville.

Fint.

I Vadstena var det också en slags buffé och det gillar jag på något sätt.

Snabbt och inte några större tokigheter.

När jag tog över som ordförande i PFK södra så hade hälften av "våra" pengar gått till den pyttipanna som brukade serveras på mötena.

"Det går inte att få hit några fotografer om det inte är gratis mat".

Vi bestämde oss för att lägga pengarna (som inte är mycket) på annat och bjöd på korv med bröd istället.

Nu har vi kört det ett tag och drar sådär 30-40 pers på våra träffar.

Visst, på årsmötet är det lite finare mat och då kommer det lite över 50 personer.

Teorin måste ändå vara att gillar du bildjournalistik och jobbar med det. Gå med i PFK.

Gillar du mat, hitta en annan förening.

Just ja, höll på att glömma den där 3-rättersmiddagen på Berns med den där kycklingen.

Jag var ärligt talat rädd att den skulle självantända så torr som den var.

Galet torr med andra ord. 

Som en ljus form av en liten barkbåt.

Just ja. 

Nu börjar det verkligen bli hög tid att komma fram till vad bilden som jag publicerar tillsammans med detta inägget egentligen är.

Dessert.

Jag var ju som sagt förra fredagen på Årets Bild i Danmark.

Solen sken och Köpenhamn bjöd in med stora vårarmar till prisutdelning och fest på kvällen.

Jag var riktigt glad.

Middagen bestod av Sushibuffé och det kan inte blir bättre för mig.

Egentligen.

Peter Hove Olesen, en fin kille erbjöd sig hämta mer till mig när vi ätit upp det vi hade på tallrikarna.

- Tack gärna, sa jag.

Men han kom tillbaka med tomma tallrikar med beskedet att sushin var slut.

Någon vid mitt bord, jag säger inte vem men två bildchefer från större tidningar gick ut och köpte sig varsin pølse.

Jag satt nöjd, jag var ju inbjuden och med ett fint gäng hade jag dessutom hamnat.

Sen kom desserten.

Det är den du ser på bilden.

Desserten alltså.

Men vad gör det? 

Jag var ju inte där för att äta, jag var ju där för det bildjournalistiska samtalet.

Det fick jag.

Här står för övrigt Peter Hove Olesen. Någon försöker ge honom en drink ser det ut som och till vänster i bild står min jurykamrat Marianne Leth.