Jag vet egentligen inte varför jag delade upp dessa inlägg i två men nu blev det så.
Bra med festivaler är också att vi hinner stanna upp och prata bild, utanför jobbet.
Jag är glad att jag fick med mig Jenny Leyman och Emma Larsson, vi fick lite tid att fundera och prata om bild.
Träffar också Anna Bank, Lisbeth Westerlund och Leif Å Andersson från Sydsvenskan.
Och Per Lindström såklart.
Har du inte läst den, gör det!
Den här festivalen är inte som Perpignan, det går mer åt det konstnärliga fotografiet.
Inga krig och elände.
Men det finns en ranking inom den här typen av fotografi också.
Det kanske är självklart, så är det överallt.
Jag pratade med många om "kön i blixt" som vi blev att kalla det.
Att det slår så hårt i dessa kretsar, ska ingen säga stopp snart?
Vad är grejen?
Nu missade jag tyvärr
Aida Chechrehgosha på fredagen men tydligen har hon varit inne på samma sak.
Bra.
Riv ner de där murarna och hur kommer det sig att det alltid är män som fotograferar kvinnliga kön med blixt och skär gärna bort huvudet också?
Tyder inte det på en väldigt rutten kvinnosyn?
Egentligen.
Vi diskuterar.
Kanske det handlar om någon slags frihet, ja kanske det.
Eller handlar det om att visa upp vad man besegrat i sin egen sexuella lilla, lilla värld och måste berätta det på gallerier?
Nej, ge mig en blixt och några håriga armhålor!
Men det inspirerar såklart ändå väldigt mycket.
Lite av allt och från alla såklart.
Jag började dagen med en föreläsning av Magnumfotografen och dansken
Jacob Aue Sobol.
Han berättar och visar bilder, jag har hört honom förut i Danmark.
Av Leica får han i uppgift att plåta med deras nya svartvita kamera Leica M (eller vad den heter som bara tar svartvita bilder)
Han åker längs Transibiriska järnvägen och plåtar i 3 veckor och jobbar vid datorn i 1 vecka.
- Jag är inte van att jobba så snabbt, så det var en riktig utmaning, säger han.
Hans vanliga sätt är mer att han jobbar med ett projekt i 3-4 år.
Han visar en film och berättar att de intima bilderna blir mer som en "fotosession" som i det här fallet varade i 4-5 timmar.
När jag ser filmen förvånas jag ännu mer.
Men det är ändå väldigt inspirerande och kanske är det bilden som räknas och inte hur den kom till men är det verkligen "dokumentärt"?
Är det jag som kanske söker "sanningen" för mycket?
Är det jag som jobbar fel?
Jag går vidare och lyssnar på Anna Clarén som berättar om sin utställning Puppy love".
Lokalen är på tok för varm men Anna berättar med sin vackra dialekt om sitt projekt.
Imponeras av hennes driv och mellan allt annat sköter hon också fotoskolan på Biskops Arnö.
Inspiration.
Går vidare mot teatern och ser bildspel av Micke Berg och Sydsvenskans fotografer som Thomas H Johansson hjälpt oss sätta ihop.
Det är en otroligt vacker teater och här är det svalt också.
Efter det går Sanna Sjöswärd upp på scenen och berättar om sitt senaste projekt "Two faces".
Hon porträtterar iranska kvinnor genom ett fönster och jag bli imponerad av hennes driv och att hon gör det.
Hon drar ner till Iran och får det gjort och strax efter hennes föreläsning följer en debatt och sen kommer Sanna upp bakom mig med en clownnäsa.
Sanna Sjöswärd och Lotta Schwartz Foto: iPhone
Som jag skriver här nedan var det ett väldigt fint arrangemang.
Inspirerande och bra såklart med duktiga fotografer.
Just ja!
Måste nämna i detta skillnaden mellan "könen i blixt" och det som
Hannah Modigh gör.
Såhär tänker jag.
Männen grottar ner sig i sig själv och plåtar sina egna erövringar och Hannah i just detta fallet berättar en historia om andra.
Det är både svårare och bättre.
Tack Hannah för det.
Läs gärna mer om just hennes utställning och bilder
här.
