Nostalgi

Var du med på labbets tid? Jag får idag en sån saknad över att blanda till nya "soppor" och gå in med en hög med negativ in i labbet. Det var liksom där fotografins tjusning på något sätt började.
När jag började på VLT så var labbet i mina ögon enormt. Stort och med maskiner och hur mycket papper som helst.
Min mamma hade ju övergett sin garderob hemma som jag också satt i hela tiden och det luktade så där gott det bara gör i en sån där skrubb. På VLT hade vi såklart en kassettbandspelare och skulle man dra fram ett större jobb så var det såklart viktigt att välja ett bra band. Ibland kom Martin Adler in och då stod man och agiterade fram sina bilder mellan hans Etiopienbilder eller var han hade varit. Labbet var en knutpunkt för alla på tidningen. Där fanns ett lugn som inte gick att råda över.
Okej, det går att blåsa på en kopia men det blir ju inte bra, det skyndar på lite.
Det var roligt att sitta under bordet där förstoringapparaterna stod och bara vänta till någon kom och skulle börja jobba.
Allra helst Pelle, han var mest kittlig av alla. När han ställde sig där utan att veta att man var under honom så bet man till.
Två ordentliga hästbett på knäna gjorde honom riktigt upprörd. Eller när man hade gömt sig bakom dörren när han skulle framkalla film och man var i samma rum som han och han visste inget och började dra ut sina rullar i mörkret och man kittlade honom och han blev galen av det där.
Såklart.
Berit & Inger var kopister på VLT när jag började där. Vi köpte ål på lunchen och la i sköljen och det är klart att dom inte gillade det och vi andra tyckte det var roligt. Jag minns att Per-Ola skrev en lapp åt Inger en gång på ett helt oexponerat negativ. "dimma i hamnen, försök få horisonten rak".
Inger försökte och försökte och det gick inte ens på femmans papper.
Såklart.
Sen kom "multigrade" som en frälsning och helt plötsligt så hade man alla papper i ett.
Men det är rätt mysigt att sitta vid datorn också och välja musik på Spotify.
Det är ju mer eller mindre samma sak men på ett annat sätt.