Urban Andersson

Jag står på MoMa i New York tillsammans med Urban Andersson på Aftonbladet.
Jag har av någon anledning hjälpt Urban sätta ihop en fotoutställning.
Inte vilken som helst.
Nej, nej nu snackar vi MoMas största fotoutställning.
Någonsin.
Utanför rusar de gula taxibilarna fram över rökiga brunnar.
Urban är nervös. Jag är medveten om att det inte är så vanligt men han ser faktiskt svettig ut där han står i den stora hallen.
Det kan ju tyckas vara en klyscha men alla är där. Gräddan av New York väntar på de stora vita tygstycken som har täckt in hela Moma att någon ska dra bort dom.
Men vem ska göra det?
Jag och Urban vet ju vad som finns under men något måste hända.
Det är en spänd stämning. Vinglasen fylls och man kan nästan höra när de salta pinnarna knäcks i munnarna.
In genom de stora glasfönstren kommer Barbra Streisand och allt står stilla ett tag.
Alla väntar.
Vad ska hända?
Hon går med säkra steg fram till Urban och pussar honom på båda kinderna.
Han blir generad, även det inte helt vanligt.
Gör det samma med mig och går fram till en pinne som är placerad mitt i det stora rummet.

Högst upp på pinnen är det en stor knapp (röd) och den trycker Barbra på och allt vitt tyg i hela Moma sugs upp genom taket och är borta till folkets jubel och applåder.
På väggarna och överallt hänger Urbans bilder. Eller hans förresten.
Väggarna, taket, pelare och allt är fyllt med bilder PÅ Urban.
På-plats-bylines från alla världens hörn med olika reportrar men Urban är med på alla.
Det är tusentals och vi tycker att det är en lysande idé.
Det tycker alla andra också och det blir succé.
Urban säljer slut på sina böcker och jag står bara där och ler.
Jag har egentligen inget med det att göra mer än att det var min idé och jag drev igenom det hela.
Jag myser där jag står kan man säga när någon plötsligt drar mig i armen.

- Pappa, pappa vakna!
Det gör jag.
Det är lördag och solen skiner i Malmö.