Passivt

Här har du 3 stycken uppslag från dagens C-del i Malmö.
Efter varandra alltså.

Jag är ofta rädd för porträtt. Inte i porträtten i sig själva men ofta att det gör tidningen så passiv.
Ofta blir porträtten bara ett bevis på texten och berättar inte särskilt mycket i sig själva.
I en dagstidning alltså.
Ni känner säkert igen "ja men reportern skriver om Bosse, så vi MÅSTE ha ett porträtt på honom".
Jaha varför då undrar jag, då skulle ju radion vara död för länge sedan.
Men eftersom Bosse berättar om den nya skateparken och vi har underbara bilder, med fart i och som visar den nya parken ska vi kanske använda dom istället.
- Vad säger du?
- Vi måste nog ha Bosse ändå...

Det handlar heller inte om den enskilda fotografens jobb utan vad vi väljer att publicera och vilken typ av jobb vi gör.
Sen också hur vi planerar tidningen. Men som i detta fallet blir det ju väldigt passivt och helt ointressant för mig som läsare och det har alltså inte med de enskilda bilderna att göra.
Därför pratar jag ofta på våra nyhetsmöten om att NU, nu måste vi se upp igen för nu är det för mycket porträtt i tidningen.
Jag får då ofta motreaktionen och frågor vad jag har emot porträtt.
Men jag har förmodligen uttryckt mig fel, det är inte porträtten i sig själva utan som sagt passiviteten i dom.
Jag har i 2 inlägg tidigare visat upp ett porträtt till av en kvinna som gjort en kokbok som Linus Meyer har gjort alldeles lysande.
Men det fyller på samma gång upp kvoten av porträtt i dagens tidning.
Ett tag räknade jag alla porträtt vi hade i tidningen och kollade så vi låg rätt rent procentmässigt.
Idag vill jag inte göra det, det ser, låt mig säga för passivt ut.
Vi har några bilder i dagens tidning där det faktiskt händer något men dom kommer troligen inte ens upp i 30 % totalt.
Därför räknar jag inte dom idag.
Jag vet med mig själv att jag kommer göra det senare under dagen men inte just nu.
Nej tack.

Det som också förvånar mig eller som jag funderat en del på är att den yngre generationen fotografen ofta försöker sälja in rena porträttserierna till tidningarna.
Antingen för att dom får det sålt eller för att det är ett lätt sätt att inte behöva vänta ut, söka efter en annan berättelse.
Eller är det lathet?
Jag ser ofta om jag är på skolorna olika former av porträttserier.
Det förvånar mig medan den äldre generations fotografer alltid söker efter en händelse, ett ögonblick där något roligt händer eller berättar något vi andra inte hann se eller uppfatta.
Det där är jag rädd för. Hur ska det gå i framtiden med bara porträtt?
Alla fotografer hatar verkligen enkäter, det är inget nytt med det.
Men vad är skillnaden, rent bildmässigt på en dam på stationen som svarar på en fråga och en såkallad porträttserie?
Det är ju samma sak förutom att det inte är någon chef/reporter som kommit med idén utan den visuella journalisten tycker sig bäst berätta det i en porträtt-serie.

Nu ska jag leta upp min räknare tror jag ändå...
Ha en fin söndag.