Det blir dyrare att tävla i Årets Bild!

Då har jag hunnit tanka hem andra iPAD-numret av Årets Bild Magazine.

Gör det du också.

Nytt för tävlingen är att allmänheten bjuds in och betalar 200 kr för att vara med.

Per bild alltså.

Jag tror inte PFK ska räkna med så många inskick från allmänheten.

Det gör tyvärr också det lättare att hoppa av PFK.

Bor du i ett distrikt som inte har många arrangemang (förlåt men det är rätt många) och skickar 3 bilder till tävlingen så har du inget större behov av att vara medlem.

Det oroar mig lite.

Nytt för nästa års tävling är också att Sportreportaget tas bort.

Det gillar jag inte alls!

Jag är rädd för att tävlingen går, liksom WPP mot en allt mer deppig situation rent bildmässigt.

Ska vi titta på förra årets reportagevinnare?

Årets Nyhetsreportage Sverige

Jimmy Croona med bilder från upploppen i Eskilstuna

Årets Reportage Sverige

Magnus Wennman med bilder från miss Sweden.

Årets Bildreportage Utland

Paul Hansen med döden i Gaza city.

Jag blev förvånad över Magnus reportage. 

Inte för att det var dåligt, tvärtom men temat var ovanligt i den klassen. 

2:a i den klassen var Martin von Krogh med ett reportage om att det kom snö till Stockholm.

3:a i den klassen var det Christina Kronér som fick pris för sitt reportage om Saab-fabriken.

Dessa tre reportage stod väldigt mycket ut från den klassen och tidigare år enligt mig.

På ett bra sätt alltså men om denna klassen följt tidigare år och de "tunga" ämnena kan tävlingen bli väldigt tung.

Där har alltid sportreportageklassen vägt upp lite i det andra.

Det är väldigt synd tycker jag.

Nytt för nästa år är också att klassen Natur också tas bort.

Lika här.

Den klassen har vägt upp tävlingen tidigare.

Synd även det.

Bra är dock att Feature kommer in som en egen klass och att nöje byter namn till Kultur&Nöje.

Liksom Sportnyhet som nu blir Sportaction precis som det ska vara.

Porträttklassen delas upp i serie och singel.

Bra såklart, så skulle det varit enda sedan Moa Karlberg vann porträttserie för några år sedan.

Men du kan läsa om så mycket mer än allt detta.

I ett reportage kan du läsa om min duktiga och fina kollega Åsa Sjöström.

Men du läser också om Leif Forslund, Jimmy Croona, Elin Larsson, Johan Lundahl, Maria Ekman, Anna Tärnhuvud och Hans Runesson.

Läs också Chris Maluszynskis krönika.

Har du läst enda hit inser du kanske att min rubrik till det här inlägget gick lite i en "kvällstidningsanda", men det fick dig att läsa hit. 

Eller hur?

Du kan också läsa min krönika i tidningen, men jag bjuder också på den här nedan, under bilden på mig.

Vad är det som håller på att hända med bildjournalistiken?

Precis innan sommaren med stormsteg klev in genom dörren fick vi veta att Chicago Sun Times lägger ner sin bildredaktion.

Bara någon dag senare gjorde vi på Sydsvenskan detsamma.

Det är verkligen tuffa tider.

Hur kommer det sig att tidningsledningar inte ser bildjournalistiken som någon konkurrenskraft?

Jag kan inte begripa det.

För på samma gång som fotografiet, eller åtminstone intresset för det bara växer är det ingen på riktigt ledande positioner som kan tänka sig satsa på det.

Det är väl ingen nyhet direkt för dig som läser detta att det aldrig snackats så mycket bild tidigare.

Fotografiska fungerar, eller låt mig kalla det för en riktig succé istället.

Försäljningar på auktioner blir bara större och större ofta med pressbilder som ”föremål” i dom fina salongerna.

Både vad det gäller priset och intresset alltså.

Mobilfotokurser.

Ja, du vet.

Men ändå går det så trögt så trögt.

Att få sparken är såklart förjävligt för den enskilda fotografen som förlorar jobbet, inget snack om saken.

Men handlar det egentligen om bildjournalistiken?

I den välsorterade tidningsaffären växer antalet tidningar varje månad.

Så behovet av bilder är tydligt även om det går väldigt segt för dagspressen.

Men är det egentligen kris för bildjournalistiken eller handlar det bara om nya, ganska väntade anställningsformer?

Är du frilans har du redan fnyst och ryckt på axlarna åt den här texten, jag fattar det men det handlar inte bara om anställningsformer.

Att ha en grupp, en hel redaktion som tänker och driver bildjournalistiken framåt är viktig inne på redaktionerna.

Jag oroar mig för att bildredaktionen i sig själv inte tycks ha något värde längre.

Att vi som grupp inte betyder något.

Att den berömda ”taxistolpen” blir ännu högre och att det blir mer och mer beställningsjobb.

Som grupp, eller egen redaktion är det lättare att ta ”fighten” och säga stopp.

”Vi måste tänka bild” här eller ”detta är inte bildmässigt alls”.

Men framförallt komma med de historierna som journalistiskt också har det visuella i sig.

Det bekymrar mig.

Bildjournalistiken lever vidare men vi som jobbar med det måste hitta nya vägar att förvalta det på men framförallt hur vi jobbar.

När jag själv fick höra om Sydsvenskans beslut var jag ute på reportage och fick en stor klump i magen.

Va fan är det som händer?

Jag har såklart oroat mig mycket för den enskilde fotografen men blir också orolig för den produkt jag så länge jobbat med och varit riktigt stolt över håller på att brytas ner.

Hur ska det bli nu, hur ska vi kunna leva upp till den standard vi tidigare haft?

Det blir svårt, kanske omöjligt.

Ingen vet.

Ännu.

Men efter dagar av grubblerier oroar jag mig kanske ännu mer för hela branschen.

Jag är rädd att fler tar efter en sådan stor tidning som Sydsvenskan.

Går det där så går det väl här.

Lite så.

Tänk dig hur de andra stora tidningarna i USA tänker nu.

Det är en tuff framtid.

Många fotografer som får sluta sina anställningar kommer att fotografera vidare men med nya ”anställningsformer”.

Det är egentligen ingen chock. Det var vi pratat om länge.

Men en sådan förändring tar lite tid att smälta bara.

Nu är vi här.

Låt oss gasa och göra det bästa av det.