Bomull

Foto: Petra Jonsson

Jag saknar alltid Kalle Melander i min vardag.

Därför är det som att landa i bomull från hög höjd att få spendera några dagar på hans hemmaplan i Visby.
Åhh vad jag saknar de där fotografiska samtalen, klokheten och skratten.

Att få sitta i Kalles gungstol och bläddra i fotoböcker när han själv jobbar på lokaltidningen är fint.
Jag läser länge om Diane Arbus.
Hon dog på min årsdag och hennes bilder borde blivit "större" än vad dom blev.
Här ser du mer dessutom.

Hej, hej tro nu inte att jag kände till henne sedan tidigare, så är inte fallet men jag läste mer om henne och fann ännu mer.
Bara så.

Kalle Melander själv har en helt otrolig förmåga att hitta glädjen och bilderna i det lilla.
Jag minns det från Sydsvenskan-tiden. Ofta lyfte han ett "skitjobb" till något större.
Allt i en glädje och det kanske är just det som smittar fint med Kalle.
Dessutom är han min fotografvän som helst visar bilder. Att få sitta och titta på hans senaset grejer, skratta och imponeras är väldigt fint.

Vi lyssnade på hans vinylskivor och Imperiet var mest spelade och när jag får beskedet om Christian Falk på vägen hem genom natten i bilen förstår jag varför.



En kväll kommer Petra Jonsson, fotograf på tidningen till vardags med hennes familj.
Det blir en fin kväll och Kalle slänger ihop ett lamm som ser ut som tagen ur en skräckfilm men smakar som något taget från vilken finkrog som helst.
Guteglassen som jag köpt smakade fint den med.

På många sätt (egoistiskt alltså) är det skit att han bor så långt bort.