Årets Bild och vardag igen

Jag har inte riktigt hunnit eller orkat summera Årets Bild ännu men jag ser att Daniel Nilsson minst sagt har gjort det här.
Läs det så får du en hum om hur det var, jag ser ju mig själv i ett vimmel i Expressen dessutom.
Jag fick frågan vilken bild jag velat ta och vi skojade lite om det efter.
Tänk om man tagit sig till Nelson Mandelas fängelse och knackat på och mutat en vakt, låt oss säga med 100000 svenska kronor för att få ta en bild på Mandela när han skakade galler.
Fatta vad en sådan bild sålt till alla tidningar/magasin i hela världen.
Konstigt att ingen gjorde det, men vad vet jag om det förresten, det kanske någon gjorde?
Surt hade det varit när man gett vakten pengarna (som man hade lånat av banken) och väl framme vid Mandelas cell hade han sagt:
- No thank´s...
FUCK!

Jag tittade på alla multimedior igår en gång till.
Där har Sverige tagit ett stepp upp mot ett gammalt hederligt bildspel som var "hett" för några år sedan.
Jag kan på samma gång bli förbannad i all satsning tidningarna gör men ser inte vilken kopekens det finns i rena bildmänniskor.
Här finns alla prisade grejer i den klassen, ta dig en titt.

Daniel Nilsson sågar också min gamla arbetsgivare Sydsvenskan och jag passar på att kolla i söndagstidningen och se vad dom gjorde på Årets Bild.
Noll och inget.
Åsa Sjöström, Johan Bävman har ändå varit anställda där och Anna Wahlgren frilansar fortfarande och Daniel Ekbladh som alla fick pris är ganska förknippade med tidningen.
Inte en rad.
Jag blir ledsen såklart.
Förr, när det flög om bildjournalistiken gjorde vi 4 sidor på det.
Nya tider.

Jag får många reaktioner på hela tävlingen men jag känner mig trött på att tycka och skriva om det här.
Jag hoppas jag får boken idag i brevlådan, det sägs att den ska vara väldigt snygg.

Jag missade tyvärr debatten och var inte på årsmötet men det sägs att jag ska skapa en grupp inför nästa år och styra upp sportklassen.
Vi får se om det blir så, jag återkommer till det.
Jag vet inte vad det är jag ska styra upp och är det rätt som någon påtalade (har jag hört) att jag är med och formar det, jag som är med och tävlar i klassen?
Jag vet inte.

Jag är orolig för Årets Bilds framtid, men jag vet inte riktigt vad det är.

Tror att vi måste kasta upp hela tävlingen och plocka ner de delar som vi vill ha och utveckla därifrån.
Vad vill vi ha tävlingen för och för vilka ska den vara?

Jag är glad att Ola Axman tog till sig mycket av det jag tipsade om i Perpignan i höstas.
Den Danska modellen med att låta olika branschfolk dela ut priser (och spara pengar) är bättre.
Att låta fotograferna komma till tals är viktigt. Vi missade kvinnorna detta året tyvärr, det stör mig.
Men visst, det kan bli bättre.

Men varför tackades inte Ola Axman av ordentligt?
Hade PFK Sverige missat det , eller missade jag det?

Låt oss starta från början då (nu är jag ändå igång känner jag)
Men jag fokuserar framåt istället för att se hur det var just i år eller hur det har varit.
Såklart måste man alltid blicka bakåt.
Eller som med allt:
Var kommer vi ifrån, var är vi och var vill vi.

Vad har vi tävlingen för?
För att främja bildjournalistiken i Sverige och fira den.
Låt oss se prisutdelar-helgen som bildjournalistikens högtidshelg.

Men hur går vi vidare?
Ska vi ta det steg för steg?

Inskicket och klasserna.
Inskicket fungerar bra, det är synd att det ändras år efter år.
Försök att hitta en linje, gärna där det ser lika ut varje år.
Bäst är när man fyller i allt inne i inskicksprogrammet som det är i world press photo.

Klasserna och beskrivningarna kring dom.
Sport feature togs bort och skulle buntas ihop med sport action men det syntes inte att det gjorde det varken i resultatet eller i juryfilmen.

Ska juryn verkligen filmas? Det kanske bara är jobb och ställer till det? Ska det debatteras på Facebook under jurymötet utan att juryn vet om det?
När är kameran på, när är den av?
Stängda dörrar börjar jag luta åt och sen en nomineringslista på söndagskvällen.

Var det bra att få halva resultatet innan prisutdelningen?
Vad var konsekvenserna av det?

Jag saknar fortfarande klassen "art&entertainment" i Årets Bild med reportage och historier från den världen.
Vilka klasser ska vara med och hur många ska det vara?

Kostnaden.
Går den att få ner?

Tävlingen blir mer och mer riktad till de arbetsgivare som har mest resurser och det tror jag till sist gör att tävlingen blir ointressant tyvärr.
Kanske danskarnas melodi med att tävla med fem bilder till Årets Fotograf är en lösning att öppna upp lite är en lösning?
Ett reportage och 5 singelbilder?
Tävlingen går mer och mer åt det hållet, att det blir en resurstävling och det tror jag ingen vinner på mer än de prisade fotograferna alltså.

Juryn.
Juryn är ju centrum i en tävling och med det väldigt, väldigt viktig.
Hur många ska vara med och vilka ska sitta i den?
Fem är bra men dyrare än tre. Fem kan göra diskussionerna väldigt långa.
Låt oss se hur våra vänner över bron gör det.
Där är det 5 i stillbildsjuryn och 3 i multimedia/tv-klassen-juryn.

Jag vet av erfarenhet att det är svårt att hitta bra jurymedlemmar.
Kanske vi måste börja gräva i vår egen sandlåda och hitta jurymedlemmar i framtiden.

Kanske Årets Fotograf automatiskt ska sitta i juryn året efter?
Jag är personligen skeptisk till mixad jury, jag är rädd att språket ställer till det.
Annars kanske det bara ska vara en internationell jury?
Eller en helsvensk då vi per automatik måste hitta folk som har kopplingar till olika fotografer.
Så är det i Danmark men där har det aldrig varit något större snack om det.
Eller en från Norge, en från Danmark och en svensk som vi körde ett tag.

Som sagt, släng upp allt och tänk nytt.

Juryn sätter många konsekvenser på branschen och därför är den extra viktig.
När vi tävlar med våra bilder så står det också att vi lämnar över rätten att bilderna kan publiceras och hängas på olika gallerier.

Varje år är det problem och snack om photoshop.

Men vi får aldrig veta vad gränsen går. Kanske det också ska stå att du som tävlande ska vara beredd på att dina bilder också godkänns att vara grunden till en kommande diskussion.
Får vi aldrig veta var gränsen går så vet vi ju inte heller vad gränsen går.
Det fanns många bilder som årets jury hyllade som jag personligen tyckte var på tok för hårt kopierade.

World press photo går ut med att 20 % blev diskade direkt men vi får inte veta varför eller var gränsen går.

Jag har hört att en brittisk fotograf blev diskad för han hittade bara 9 raw-filer av 10 bilder han skickat in. Annars hade han fått pris i sportklassen, för han låg bra till, men istället blev han diskad.

Är det bra för bildjournalistiken tror du?

Jag har också hört om en dansk fotograf som också låg väldigt bra till och fick skicka in sina raw-filer och där gick det så långt att han redan hade firat sitt pris när det drogs in.
En bild med snö på var gul på raw-filen men vit på bilden han lämnat och då ansåg dom att det var för mycket photoshop.

VI MÅSTE FÅ VETA VAD SOM ÄR FÖR MYCKET PHOTOSHOP!

Var går gränsen?

Nästa alla år sedan photoshop lanserades har det varit snack om det men det kan också vara så att juryn ger pris till en fotograf som (enligt mig) jobbar lite för hårt i photoshop.
I world press photo står det att det ska överensstämma med exponeringsögonblicket och då tänker jag på dansken.
Han såg nog den som vit när han tog bilden.

Jag tycker att tävlingen ska vara anonym, även om det är svårt om vi har folk i branschen som sitter i juryn och vet vem som tagit bilderna.
Men utgångspunkten måste vara att vi tävlar anonymt.

Jag återkommer ofta till Danmark men för några år sedan tog dom verkligen tag i det här med Photoshop och visade exempel och "hängde" (tyvärr kanske) ut några medlemmar.
Men dom fick ordning på det.


Prisutdelningen/middagen.
Årets version tycker jag är åt rätt håll.
Låt oss vara i "familjen" när det kommer till prisutdelare och inte betala massa pengar till någon som glömmer namn och inte kan branschen.
Det är pengar i sjön.
Låt förstapristagarna veta att dom för just förstapris (innan) och låt dom berätta lite om sig själva och sitt projekt eller vad dom vill.
Så var det i år.
Bildchefer och höjdare kan dela ut priser.
Få dit kulturministern (minst) och låt henne dela ut ett pris.
Om det går.

Lämna en lucka (med tid) mellan prisutdelning och middagen så hinner folk samla sig och fira sina kamrater på hotellrum eller vad det är.

Lägg ner mindre tid och pengar på middagen.
Ingen är där för maten och nu har det blivit mycket gnäll om maten som inte ens är huvudsaken här de sista åren.
Visst, jag åt en 1/4 del av vad jag åt i Malmö för något år sedan men betalade mer än dubbelt så mycket.

Jag framhåller alltid Årets Bild i Falun som serverade pyttipanna och snaps i en härlig buffé.
Inget gnäll. Alla fick sitta, alla blev mätta till en billig peng.

Ingen segregation mellan de stora mediadrakarna och resten.
Alla som är på fest är lika viktiga!

Låt prisutdelningen ta lite tid, det är ingen panik. Låt oss se bilderna.
Låt oss njuta av multimedian.

Boken.
Sägs vara riktigt fin i år.
Dessutom med mjuk kant (till halva priset).
Fortsätt så. Ha world press photo som en förebild.
Sa jag att Danmarks (ständigt detta Danmark) version också är mjuk.

Ja, nu blev det en hel del tankar ändå.
Inte allt såklart men de tankar som kom över mig just nu alltså.

Bilden jag sänder med i det här inlägget tog jag i tisdags, ja det är min senaste bild faktiskt.
Ha en bra dag!