Det här med att INTE dela ut pris i sportklassen?

Så kom då filmen med den såkallade förklaringen på varför inte ÅB delar ut pris i klassen sportreportage.

"Men skit i det bara", säger en del och visst, det hade varit lätt.
Om jag inte brann för mitt jobb och tycker det är viktigt.
Gör jag inte det själv, vad skulle då få någon annan att tycka det?
Är det därför redaktionsledningarna runt om i landet skär ner på just fotograferna.
För att vi inte tar oss själva på allvar och tycker det vi gör och tillför är viktigt?
Jag måste nog ta det på allvar och det är många som jobbar med reportage från sportens värld runt om i landet och lägger massor med tid på det året runt.

Många är upprörda.
Någon som hör av sig har inte sovit på hela natten.
För juryfilmen alltså.

Är detta verkligen bra för bildjournalistiken?
Jag har skrivit om det förut, du läser det med lätthet här.

Ska vi göra såhär att du tittar på filmen och så går vi vidare därifrån.




Nu är inte jag snabbast med att blogga om det här, jag vill att det sjunker in först och nu är jag beredd att skriva ett inlägg om det.
Jonas Lindkvist  har skrivit om det här och Daniel Nilsson här.
Läs deras betraktelser också.

Jag blir både ledsen och förbannad när jag ser filmen.

Jag och Jonas sa redan för 15 år sedan att jury-mötet borde filmas för att vi ska kunna bli bättre som bildjournalister, att gå vidare med det vi håller på med.
Nu när jag sett detta tar jag tillbaka allt.
Jag tror inte det tar oss vidare tyvärr och kanske skulle ÅB inte publicerat det.

Att en av jurymedlemmarna som ska bedöma den här klassen gör sig lustig över att hon inte kan sport eller svensk sportfotografi är inte så bra när hon i det här fallet ska bedöma just vårt arbete som vi både jobbat med och betalat mycket pengar för.
(Kom ihåg att ÅB nästan dragit in 50000 kr på just den här klassen).

Jag har alltid sagt att man ska akta sig för att ha en jurymedlem som enbart talar engelska.
Det blir direkt en maktpositionering och det blir väldigt tydligt i den här filmen, vem som håller i taktpinnen.
Väldigt tydligt dessutom.
Förklaringen som ingen kan ta fel på i klassen säger Ken att fotograferna har missförstått.
NEJ!
Det går inte att missförstå nämligen.
Ett reportage från sportens värld, med minst 3 bilder.

Det är lätt.

Att årets jury fått för sig att det ska vara mer action är ju ett nytt påhitt och väldigt bakåtsträvande för bildjournalistiken.
Helt omöjligt att förutse att i år, tänker nog juryn så.
Jag tror inte det är i actionbilderna berättelsen finns, men är det så, så ska ju den historien berättas på det sättet.

När jag tittar på den här bloggen har jag lätt att finna tre reportage som kunde fått pris.
Kolla själv och gör en bedömning.

När Ditte får reda på att i en av historierna handlar det om en man med MS som trots det kämpar med sin idrott så går det bort.
Inte för att det skulle vara dåligt utan för att det inte är sport.
Där sätter vi oss och tävlingen i ett svårt dilemma.
Låt oss ta Peter Holgerssons fina reportage som han vann sportreportage-klassen med förra året i WPP.
Enligt årets jury skulle det inte vinna för det är inte sport.
Liksom Jacob Ehrbahns fina reportage som vann i POYi i år om Team Tvilling.
Der skulle heller inte fått pris där för det är egentligen inte sport, utan en featurehistoria.
Enligt årets jury.
När jag bläddrar tillbaka i ÅB-böckerna är det väldigt många reportage enligt juryns resonemang som inte borde ha fått pris.
Vill du ha fler exempel?

Det är synd att det blivit såhär, synd för tävlingen Årets Bild och för svensk pressfotografi.

Något helt nytt för mig är att ÅB numer är en reklam-tävling. En tävling där vi som bildjournalister, jo du läser rätt ska behaga sporten eller dess förbund.
När Ken är besviken på ett reportage som han varit med och röstat fram bland de 5-6 sista reportagen är för fult vet jag inte om jag hör rätt och jag får spola tillbaka flera gånger.
Jo, han säger det.
Att om han var representant från Poledance förbundet (det handlar om poledance) så hade han tyckt att det var just - fult.
Inte visste jag att det var ett kriterie i en bildjournalistisk tävling.
Att vi ska göra det så snyggt som möjligt för arrangören eller förbunden.
Visst, vi kanske går åt det hållet eftersom sport mer och mer "köps" upp av byråerna och med det också får lite extra bra positioner.
Då gäller det kanske att behaga förbundet, men vi i ÅB är inte där ännu.
Trodde jag.

Argumenten håller tyvärr inte riktigt och det förklarar heller inte särskilt bra.

Ken berättar också att han saknar ett reportage om IFK (jag gissar att han menar IFK Göteborg) eller ett reportage från OS och ett reportage med en dag med Zlatan (hur mycket sportaction bilder just det skulle ha gett).

Jag vet inte om det finns något reportage om just IFK Göteborg, jag vet att jag skickade in ett reportage om Malmö FF (Sveriges bästa fotbollslag som gjorde succé och sin bästa säsong på år och dar).
Inte för att det borde fått pris kanske, men det känns tunt att sakna just ett sådant reportage.
Jag vet också att det fanns reportage från OS och jag vet också att det fanns minst två reportage från Fotbolls-VM som ju rankas som världens största idrottsevenemang.
Dessutom fotograferat på ett nydanande sätt, men det missades också för att juryn, eller Ken letade efter action i bilderna.
Det var synd tycker jag för det finns många fina historier från sportens värld bland de inskickade bidragen.

Precis det som står i klassbeskrivningen.

Eller skulle det vara ett missförstånd av klassen med alla fina priser som svenskarna (och danskarna) gjort och prisats för världen runt de senaste 10-15 åren.
Visst, inte ska vi titta tillbaka på historien, men nog finns det kunskap om ämnet här och kanske det inte i år levde upp till förväntningarna helt, men att inte dela ut något pris alls, det kan inte ha varit rätt och har smutsat ner tävlingen lite för mycket tyvärr.

Eller kan det vara så att juryn i år har missuppfattat klassen helt?