Helge Skodvin

Det är högst troligt att den norska fotografen Helge Skodvin är min nya favorit bland fotografer.

Bergens Tidende hörde av sig och ville att jag skulle skriva om hans två böcker som nyligen kommit.

Så roligt att få chansen till det.

- Ja tack sa jag direkt.

Helge bor i Bergen och 240 Lanscape är hans senaste bok.

För många år sedan var jag och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri i Bergen och föreläste på avisen.

Vi åt den godaste av godaste sushi jag ätit.

Val bland annat och den bara smälte i munnen.

Men varför just jag och Rakel då?

Tidningen skulle göras om och de ville ha synpunkter på kultur och bildjournalistiken.

Jag var bildchef och Rakel är fortfarande kulturchef på Sydsvenskan.

Kanske kunde det vara en väg att gå och jag tyckte det där var så häftigt.

Så rätt. Sydsvenskan var då årets dagstidning och tidningen gjorde både bra bildjournalistik och kulturjournalistik. Vi fick massor med priser och gjorde en bra produkt.

Ja, ja då var då och nu är nu.

Jag skrev en text om Helge  och hans bok och du kan läsa den här nedan.

Bilderna har jag fått låna av Helge.

Jag tycker du ska kolla hans hemsida bums och köp hans böcker såklart.

Han är en fotograf som finner humorn i sina serier.

Just nu när julen är aktuell så har han en serie han kallar "They do know it´s christmas"

Så underfundigt och just nu får man om man följer honom en bild på en julgran varje dag på Instagram.

Underbart!

Ja, kolla hans serier på hemsidan.

Köp hans böcker!

Han representeras också av Moment och det sägs (från säker källa) att han är en av de finaste.

Men det har jag redan fattat och här kommer texten jag skrev.

----------------------

Redan i omslagsfärgen anar jag vad det handlar om.

Volvo 240.

Fotografen Helge Skodvin från Bergen släpper en ny bok.

I boken ”240 Landscapes” reser Helge runt i Norge och dokumenterar det vackra landskapet.

Alltid med en Volvo 240 i bilden. Inte alltid så tydlig, men som en röd tråd genom boken.

Där jag växte upp i ett socialdemokratiskt radhusområde i mellansverige stod det just en Volvo 240 på varannan parkeringsplats i slutet av 70-talet.

Alltid i starka färger stod de där, som en symbol för det trygga folkhemmet Sverige.

Det samma gällde i Norge och just 240 var den mest sålda bilen även i Norge i slutet av 70-talet.

Bilen är designad av Jan Wilsgaard.

Funktion gick före form och Volvo hann producera nästan 3 miljoner bilar av modellen innan den lades ner i maj 1993.

Men modellen rullar uppenbarligen fortfarande på vägarna och det är just det som fotograf Helge Skodvin rest runt och dokumenterat med sin kamera.

Han fotograferar den svenska bilen i det norska landskapet med en sådan precision och humor.

Jag får en känsla av att Helge själv gillar bilen, han har ägt två själv skriver han.

Att bara resa runt som Helge gjort tar tid, men att också hela tiden ha ögonen öppna för att upptäcka en Volvo 240 är imponerande.

På några av bilderna syns knappt bilen och kanske är det just det som gör det så fyndigt, det blir inte övertydligt. Jag anar bara Volvon under presenningen från Bergen.

Samma sak med bilden från Vennesla där det står en bil parkerad längst landsvägen med en silverpresenning över sig.

Bilen finns där men den är bara en del av ett större motiv.

Som en landskapsbild där Helge väcker min lust att som betraktare finna mer i bilden, läsa av den och leta vidare.

Bilderna är också väldigt vackra i sin enkelhet.

Helge har ett speciellt öga för det enkla, raka och humoristiska fotografiet.

Det märks tydligt.

Många har jämfört hans bilder och humorn i dem med den välkända Magnumfotografen Martin Parrs bilder.

Humorn och skrattet finns i varje bild, även om det inte är några gapskratt, mer ett igenkännande fniss.

Jag saknar ofta det i fotografiet som annars ofta går åt det tungt dramatiska och deppiga.

Helge Skodvin står för något annat och jag gillar det.

I hans förra bok ”A moveable beast” blandar han allvaret med humorn och fotografiet på ett stilrent och vackert sätt.

Rakt och lätt känns det, men som fotograf vet jag hur svår den där balansen är.

I den boken närmar han sig de djur som reser runt på olika museum på ett rakt och fint sätt. 

Det blir som vackra stilleben där varje djur lite generat tittar tillbaka på mig som betraktare.

Precis på samma sätt som med Volvon. Den tittar också på mig och ber lite om ursäkt för att den fortfarande, lite till åren kommen, står där parkerad på uppfarten.

Många uppslag bjuder in till fniss, särskilt de där jag får leta efter själva Volvon.

Jag blir glad av bilden från Vågen där den röda Volvon bara sticker fram lite grand. Den finns där men den är bara en liten del av bilden.

Ändå ser jag den direkt, den är röd och tydlig i en annars ljus och vacker bild.

Det är härliga kontraster.

I bilden från Midtre Gauldal sticker det bara fram en lykta av bilen, men jag får också veta att den troliga ägaren till bilen precis städat och hängt ut mattan och ställt ut soporna på trappen.

Det är en blandning av vemod och fniss.

Landskapet är lika viktigt som själva bilen för Helge.

I bilden Kvinnherad hittar jag knappt Volvon.

Det är till en början enbart vackert och efter ett tag ser jag även bilen som bara står där.

Troligen väntar den på en färja som ska ta den och ägaren över fjorden.

Helge använder det Norska landskapet lika säkert som han finner bilarna på sin resa genom Norge. 

I bilden med regnbågen som dyker ner vid vattnet i Vennesla gör Helge det igen, då han blandar bilen med naturen på ett mästerligt sätt.

Att Helge Skodvin rullar vidare, likt en gammal Volvo och finner nya vackra och humoristiska projekt som han dokumenterar kan jag bara hoppas på.

Detta är nog bara ett stopp, eller en tankning om du så vill på något vi kommer se mycket mer av.

Av: Lars Dareberg