1999-11-29

Inför milleniumet skulle vi på Sydsvenskan göra en hel bilaga som lite extra bonus för läsarna.
Frågan var också vad vi skulle göra. Det slutade med att vi gjorde 4 olika reportage om 4 olika familjer.
Alltså en familj i Malmö och en familj i Lund. Sen också i deras vänorter i Kina och Frankrike.
Nu ska jag fokusera på Kina. Det är november 1999 (som rubriken redan avslöjat) och jag är första gången i Kina.
Familjen är väldigt trevlig och glad att vi kommit dit för deras skull. Dom bor i vänorten Tangshan som ligger 10-15 mil (om jag minns rätt) norr om Peking.
En håla.
6 miljoner invånare.
Mamman är sjuksköterska och pappan polis och dom har två söner. Familjen vi också gjorde i Malmö hade samma upplägg.
Pappan i Malmö var polis för att han tyckte det var viktigt med ordning och reda. Pappan i Kina var polis för han gillade, som han sa, dödandet och skjutandet. Jo, det är sant, han sa så.
Sönerna ville också bli poliser.
Han jobbade på något märkligt skift. Jobb 24 timmar och ledig 24 timmar. Året runt.
Nej, en dag var han ledig men då var det ju så bra sa han för då blev han ju ledig i tre dygn.
- Otroligt bra, sa han och skrattade.
Det är mannen längst fram i ledet på bilden ovan.

Vi åt en lördagsmiddag där också. Den skulle bli enkel sa mamman och vi var med och handlade och jag och reportern Claes fick baka dumpling och göra dom. Det tyckte mamman var väldigt roligt. Två män i hennes lilla kök från andra sidan som gjorde dumplings.
Vi räknade till 26 rätter jag och Claes och det gjorde hon på en gaslåga. En alltså, en gaslåga.
Vi tvingade henne att sitta ner vid bordet och äta med oss men det hade hon aldrig gjort förut.
Nu satt vi där och åt allihop och det var en riktigt fin kväll.


Motion på stan.

Mamman var sjuksköterska, ja du ser ju henne här nere. När vi var med på hennes jobb så kom det en överläkare och ville så gärna visa en grej. Vi gick med. Avdelningen dom jobbade på var för människor som skadat sig och blivit av med kroppsdelar kan man säga. Heter säkert något fint i läkarsammanhang.
Vi gick ner en våning och in på en sal.
Där låg en fiskare som blivit av med alla sina fingrar på en hand och överläkaren ville stolt och gärna visa upp honom.
Hans stolthet låg i att han klippt av alla hans tår och satt på handen och nu hade alla nerver satt sig på rätt ställe.
Där tummen skulle sitta satt han stortå och så vidare. Han kunde vinka med alla fingrar, förlåt tår, och han såg glad ut där i sängen som han låg i.
Claes som var med frågade läkaren:
- Men kan man gå och balasera utan stortå.
Mannen såg besviken ut, patienten såg livrädd ut och efter ett tag svarade han:
- Det är inte mitt bord!


Mamman på sitt jobb.

Det blev en tjock bilaga. Jag har för mig den blev på 28 sidor i fullformat.
På vägen hem så blev det strul med våra biljetter. Det fanns inte platser kvar på flyget.
Jag var tvungen att åka hem för jag skulle ju vidare till Frankrike och hänga med den familjen.
Vi fick köpa till så vi fick flyga hem i businessclass. Kvinnan i luckan blev så glad att vi inte strulade mer så hon satte oss i förstaklass. Inte business alltså utan första. Uppe i den där bubblan. När vi kom upp där så fanns det 6 flygvärdinnor och 6 svarta stora lädersoffor.
Soffa 2 var min och jag tror Claes satt på fyra. Vi hade 2 meter fram till stolsryggen och ville man ha sin bok eller något där så kunde man fråga sin egen flygvärdinna. Egen värdinna liksom...
Längst fram i bubblan var det en bardisk man kunde stå och hänga i. Det var en fin flygning mellan Peking och Frankfurt och efter nio timmar på tiotimmars flygningen sa Claes:
- Fan! Nu är det bara en timme kvar.

Låt mig bara säga att det är lite så vi jobbar på Sydsvenskan....


Ett dagis där den yngsta sonen gick.


Familjens TV.