Chalang

Samma resa som tidigare inlägget.

Jag och Karin (som jag nämnde i förra inlägget) hade lyckats komma med en helikopter ner till Chalang som ligger en 10 mil söder om Banda Aceh.

Staden, eller byn var helt isolerad och helikopter var enda sättet. Grejen var att vi var tvungna att komma med sista helikoptern tillbaka.

- Inga problem.

Typ.

Här sticker den sista helikoptern ifrån oss. Den landar och vi står snällt och väntar på att få gå ombord.

Icke.

Sen lyfter den och drar.

Vi blir kvar och det börjar sakta mörkna. 

Med lite av en panik i blicken tittade jag på karin och hon hade också den där något spända blicken.

- Va fan, händer nu?

Vi hade varit uppe på det lilla, lilla berget dit dom överlevande dragit sig upp för att dom trodde och var såklart rädda att det skulle komma en våg till.

Under presseningar hade dom tryckt ihop sig. 

Vi satte oss på marken.

Efter en stund kom det en glad norrman och körde för bi i en fyrhjuling.

Han bjöd in oss till det norska röda-korslägret för att sova över natten.

Jag och Karin fick varsitt tält i ett större tält kan man säga.

Jag la mig på min säng och pustade ut och just då, just då i vid det tillfället kändes det där gröna tältet och den lilla sängen som det finaste jag sett.

Jag tog upp min walkie-talkie och tryckte in knappen och jag hörde det rasslade till i Karins bara någon meter bort och ur hennes walkie-talkie hörde jag min egen röst.

- Känns det okej?

- Choklad, sa hon tillbaka.

- Chips, sa jag.

Sen kom norrmannen in och berättade att det var middag.

Det var då jag blev kär.

I honom.

Vi njöt en god middag och med nybakat bröd med norsk räkost på.

Sen fick vi te och så satt vi där och såg Engelska patienten på film.

Det var en mycket fin kväll.

Jag får bara känslan just nu, såhär några år efter för mig att jag berättat just den här historien tidigare här på bloggen.

Ledsen för det i så fall.
Men det är väl en konst att kunna upprepa sig fint också.