Har du panik eller?

Jag vaknar upp till 2017.

Ja, det gör säkert du också, eller hur?

Hann tyvärr inte göra en summering av 2016 igår som jag brukar men det kommer, jag lovar.

Sista tiden har gått i full fart och bara i december har jag hunnit med en hel del nätter på annan ort än hemma.
New York, Hamburg, Visby, Umeå, Göteborg, Färna, Västerås och Töcksfors.
Mycket alltså.

Det som slår mig när jag vaknar är att det precis har börjat ett nytt år, en ny månad och det är första gången sedan jag var 16 år jag går in i en månad utan att veta att det kommer lön i slutet av månaden.
Det är en ny känsla och jag vet inte hur jag ska göra med det.
Jag fick fast jobb när jag var 16 år och sedan dess har jag varit vikarie, anställd eller haft kontrakt med någon form av tidning och det har kommit pengar varje månad.
Nu är det slut med det.
Sydsvenskan valde att avsluta det lilla kontraktet som ändå säkrade upp frilanslivet lite nu till årsskiftet.
Jag är helt fri alltså.
Visst, jag valde att säga upp mig av egen kraft när Bildbyrån gick in på Sydsvenskan och erbjöd sina tjänster så billigt att det inte var värt att ha kvar mig på de villkor jag var van vid och den tjänsten som jag erbjöds kändes inte helt rolig just då.
Nu är den tjänsten borta också förresten.

Det var dags att gå vidare, hitta andra lösningar om jag vill fortsätta att göra roliga saker och utvecklas på något sätt.
Var det idiotiskt kanske?
Ibland får jag för mig att när jag tog den där fasta tjänsten vid 16 års ålder och hoppade över gymnasiet också var fullständigt idiotiskt.
Men vem kunde tro då att mediabranschen skulle stå inför så tuffa omställningar, det fanns inte på kartan.
Då.
Nu ser det helt annorlunda ut som du känner till och jag har generellt inte så mycket emot förändringar.
Tvärtom, jag tycker det är spännande med nya saker, nya grepp.
När jag under mina 3 år som bildchef tyckte jag det var roligt, för mycket av tiden i chefslägren gick ut på att prata eller verkställa en så kallad "omgörningsprocess".
Något som ska ändras och det fick vi alla lära oss på chefskurser och samtal och coachning var att OM det är något personalen inte gillar så är det förändringar.
Men det jag också lärde mig är att cheferna också är personal så när cheferna på Sydsvenskan skulle få ta del om en omgörning, en förändring så blev det alltid massa tissel och tassel och få var nöjda med förändringsprocessen.
Ja, precis som den personal som de senare skrattade åt och tyckte var bakåtsträvande.
Det tyckte jag var roligt, alla är lika på något sätt.

------------


Ekonomin då?
Hur ska jag göra med den? Hur ska jag överleva på det som varit mitt liv?
Tror du jag klarar mig?
Behöver du hjälp med något bild/filmrelaterat eller vill du ha hjälp med något annat?
Jag tycker att jag är en okej fotograf med 30 års erfarenhet inom dagspressen.
Jag har bevakat så många sportevenemang, krig och katastrofer så det är galet ärligt talat.
Men mellan allt det har jag bevakat katter, hundar, smörknivar och LP-skivors dagar.
Träffat upprörda människor som fått för höga telefonräkningar eller hittat skruvar i sina mjölktetror.
Jag lär mig mer och mer om filmandes konst och är en hygglig person på att hålla ihop en grupp och peppa den framåt.
Hör av dig!
Jag hjälper gärna till att försöka förbättra din produkt, eller har du en ny produkt på gång som behöver en person som känner sig trygg och proffsig rent visuellt, hör av dig!
Jag har haft kurser och föreläst om bildjournalistik på de flesta tidningar och skolor i Sverige och på många platser i Danmark, Norge och Finland.
Jag sitter i branschrådet fortfarande för utbildningen i Sundsvall.
Finns den kvar förresten? Jag hörde att läraren fått sparken och att ingen togs in i höstat på utbildningen.
Varför blev det inget snack om detta?

----------------

Men vad händer med bildjournalistiken då?
Jag tycker själv den ordentligt börjar tappa mark tyvärr. Inte för att det är ont om duktiga fotografer utan för att mediacheferna inte vågar satsa på det. De är för rädda för det.
Alla går i samma spår och det spåret tycks inte vara rätt men det där vet vi allt om.
Med några få undantag såklart men även de blir färre och färre och sämre med för den delen.
Jag ser mer och mer kopior inom fotografin. Bilder jag redan sett, eller som så tydligt är en kopia av en annan berömt fotograf.
Inom sportfotografin så ligger Getty Image först och bara någon vecka efter de lagt ut sina bilder så ser jag allt för ofta "kopior" av de bilderna på andra platser.
Olympiska spel är värst med det där och kanske sociala medier har förstört nytänket.
Eller nytänk förresten så jävla nytt behöver det inte vara men där fotografen fotograferar med ögat istället för att kopiera andra bilder.
Jag minns Fredrik Funck när han var på OS i Aten, han såg och fotograferade.
Jagade inte redan tagna bilder. Det är respekt.
Peter Claesson är också en sån fotograf som alltid går de egna vägarna.
Det finns fler såklart.

Nu går vi snart in i tävlingstider och fotograferna, ja de få som är kvar på tidningarna kanske sitter och kopierar och hjälper varandra med varandras urval.
Så gjorde vi på min tid på Sydsvenskan. Vi hade under december flera träffar med projektor och god mat och så visade vi och snackade om varandras bilder.
Det var lärorikt.
Under mer än 10 år sågs Jonas Lindkvist, Torbjörn Jakobsson och jag för att gå igenom vårt material också.
Det var fint, jag saknar det. Väldigt lärorikt och nyttigt.
Men idag vet jag inte om det känns lika viktigt, eller gör de det kanske?
Vi får se, jag har inte ens börjat kolla om jag har några bilder från 2016.

Christian Andersson skriver fint om de olika Årets-Bild kavalkaderna här.
Spännande.

Nu gasar jag inför 2017 och försöker komma igång med nya spännande projekt.
Jag har mycket på 2-do listan och så får vi se hur många som jag kan ro i land, eller ska jag bara jaga försörjning nu. Har jag panik kanske?
Så som sagt, behöver du hjälp på något sätt, hör av dig!

Gott Nytt år!