Alltså fyller bloggen 10 år idag!
Jag har under de här tio åren skrivit så mycket jag orkat om fotografi.
11308 inlägg faktiskt och snart 2 miljoner besök. Jag hade blivit så glad om jag kommit upp i det exakt till idag men det gjorde jag inte.
Jag har skrivit om hur jag själv tänker kring bilder och hur jag dagligen jobbar mig framåt i branschen, men också försökt lyfta andra fotografer. Jag har haft sommarserier och främst julkalendrar med andra fotografer.
Det är nog det jag gillat mest, att få chansen att skriva om andra.
Under mina år som bildchef på Sydsvenskan 2009/2010/2011 flög nog bloggen allra bäst kan jag tycka. Där kunde jag skrytsamt och inte alls blygsamt berätta om att vi just då var Sveriges bästa bildredaktion.
Vi var nämligen det.
Men vad det har hänt saker i branschen de sista tio åren, det är helt galet.
Sydsvenskans redaktionsledning med Lars Dahmén och Pia Rehnquist i spetsen bestämde sig för att lägga ner bildredaktion några år senare.
Jag minns den där dagen när vi alla fotografer samlats i ett rum och när Pia skulle berätta om att alla, mer eller mindre skulle bort satt Lars Dahmén och skickade sms.
Eller om han spelade Candy Crash om det nu fanns på den tiden.
Så viktigt var mötet för honom.
Men de valde att lägga ner det som tidningen byggt mycket av sitt varumärke på och det gjordes mer eller mindre helt oemotsagda, det bara var så.
I foajén hängde det mängder med priser för bilder, grafik och layout. Det vi förmodligen enda sedan Jan Wifstrands tid byggt upp och säkrat som en av de stora stöttepelarna i Sydsvenskans journalistik.
Det skulle bort.
Många tidningar har hängt på och gjort det samma men ingen har riktigt svarat på frågan varför just det visuella ska bort från dagstidningarna.
Det är en helt skrämmande utveckling av någon som aldrig varit mer populärt och omdiskuterat.
Bildjournalistiken.
Idag ser jag den tyvärr som mer eller mindre död.
Det är för få aktörer som bedriver bildjournalistik i Sverige idag tyvärr, med några få undantag.
Det berättande fotografiet har ersatts av porträtt och andra registreringar i dagstidningarna.
Det skär i hjärtat faktiskt.
Det var ändå något jag satsade på redan som 14-åring.
Såklart finns det undantag och jag ser hur Dagens Nyheter satsar sig ur krisen.
Det är roligt att se hur bra det går för just DN och Aftonbladet som är de få tidningar som vågat tro på det självklara och låtit folk jobba och växa med det som de är bäst på och inte det där multitänket för mycket.
Men så har de också blommat och all heder till ledningen på de där tidningarna.
Svenska Dagbladet är alltid ett gott exempel och att de med små resurser får ihop en så stark och fin produkt är grymt.
Jag blir glad när jag ser Politikens satsningar. Eller VG i Norge för den delen.
Det finns några aktörer kvar och när lilla VK i Umeå kämpar på, det gör mig varm.
Göteborgs Posten var under en lång tid Sveriges bästa bilddagstidning med ett gäng starka, begåvade fotografer.
Nu är EN kvar.
Nej, det är tragiskt såklart att ledningarna på dagstidningarna valde att ta bort det visuella på så många håll, men det finns som sagt undantag.
När jag sa upp mig från min fasta tjänst efter 23 år på Sydsvenskan gjorde jag det med sorg.
Jag hade vikt mitt liv till tidningen. Jag hade flyttat ner till Skåne för den, några gånger hade jag utsatts för livsfara för den. För en 4 spaltig bild i tidningen.
Ofta får jag höra att jag gjorde det frivilligt men på något sätt gjorde jag ändå inte det.
Jag blev erbjuden en tjänst men tyckte att allt det där jag stod för inte fanns kvar och sporten som jag jobbat med under hela min tid på Sydsvenskan valde nu en billigare väg och det var Bildbyrån som skulle ta över.
Det var ekonomin som styrde det hela.
Lite bittert såklart, inget konstigt med det eller hur?
----------
Men då var då och nu är nu.
Bildjournalistiken har aldrig varit så bra som den är just nu men tyvärr ser jag den på för få ställen.
Det är kanske problemet.
Nu börjar magasinen också tappa det och det är en tråkig utveckling.
Kunskapen finns, jag lovar. Men allt för få tror sig ville ha den. Men så går också upplagorna neråt.
Inte bara på grund av det såklart, men självklart är det en av anledningarna. Jag har ofta tjatat om att ingen vill vara med i det förlorande laget.
En läsare vill känna att det flyger kring sin produkt och det gör det ju inte idag.
-----------
Idag är jag frilans och jag trivs med det.
Jag börjar filma mer och mer och det berättandet är så spännande. Jag fotograferar Malmö FF för Getty Image/Ombrello och det är roligt, det håller mig kvar i sportens värld.
Men jag ser tendenserna, mycket av sportjournalistiken är rutten.
Sportintresserade med en kamera kommer in och säljer ut sig så jag undrar hur länge det varar.
Jag ska nu i November föreläsa på PF konferensen i Danmark, det ska bli riktigt roligt och lite nervöst också såklart.
De är ju stjärnor där borta på andra sidan sundet.
Jag ska hålla en workshop i filmandets värld och den har blivit så populär att jag testar att hålla i en till lite mer söderut.
Halmstad eller Jönköping, vi får se vad deltagarna vill.
-----------
Nu lägger jag ner bloggandet!
Under tio år har jag mer eller mindre dagligen skrivit om fotografi.
Nu får någon annan göra det.
Det har gett mig så mycket att få sitta ner och skriva, det har varit en självklar kanal för mig och fint att hålla igång skrivandet på.
Jag kommer sakna det och det känns himla vemodigt faktiskt.
Men det är dags att gå vidare.
Jag skulle bli himla glad om du vill gå in och prenumerera på mig på Youtube.
Jag behöver både tummar och prenumerationer för att kunna bygga upp något där.
Tror att jag kommer vika mer tid åt filmandet nu och det kommer fler filmer där och så har de sociala medierna tagit över.
Du får gärna följa mig på Instagram också.
Jag hade kunnat skriva sååå mycket tok om min förra arbetsgivare och turer och beslut som hänt under mina år där men jag håller det för mig själv.
Jag hoppas du får en riktigt bra höst!
Tack för ordet, tack för att du ibland lyssnade.
(Bilderna är från Shanghai där jag var vid första inlägget)
