Månadens böcker - augusti

Lars Idar Waage i Stavanger - Stavanger i USA alltså

Det var så tidigt som den 7 november (Linus Meyers födelsedag) året 2010. Jag hade precis checkat in på hotellet i Stavanger i Norge. Jag hade brasa på rummet och tack och lov bloggade jag på den tiden så du som verkligen vill se den tar dig en titt här.

Jag jobbade som bildchef på Sydsvenskan och hade blivit inbjuden att berätta för redaktionen på Stavanger Aftenblad om hur vi jobbade och hur jag tänkte kring bildjournalistiken. Det var den genomtrevlige och fine Lars Idar Waage som bjudit in mig. Jag imponerades av deras redaktion minns jag, det var så fin och du ser mer av den här. Efter föreläsningar och möten med hela redaktion gick vi ut och åt och Tommy Ellingsen visade ett reportage han jobbade med om amerikansk fotboll. Tommy vann senare årets bild i Norge och det gjorde mig glad, du kan se oss här på restaurangen också. Jag berättade att vi på bildredaktion delade varje år ut "årets guldkamera" till någon utanför bildredaktionen som brytt sig lite extra eller gjort något för tidningens bildjournalistik och det tog de efter på tidningen och det kom bevis på det också, kolla här.

----------------

Men nu ska detta inte handla om vad som hände 2010 egentligen, inte heller om mig - tvärtom. Jag vill istället återvända till Lars Idar Waage som tyvärr slutade på tidningen och efter det har vi hunnit träffas en gång i Malmö när han var här på en filmfestival. Han visade bilder från ett projekt han jobbade med från USA. Vi bläddrade och diskuterade. Han skulle dit igen och det var inte färdigt, men det såg väldigt lovande ut. Idag publicerar tidningen hans fina reportage på sexton (16) sidor!

Jag blir så glad för den typen av satsningar, den formen och bildjournalistiken men också för Lars Idar Waage, ännu en duktig, driven och hårt kämpande fotograf. Allt ljus på honom idag och hoppas projektet kan gå vidare till fler tidningar och böcker och utställningar. Det handlar alltså om lilla Stavanger i USA.

Kolla! och stort grattis till dig Lars!

En pressfotograf till som försvinner

Okej, nu är det inte så illa att Håkan Strandman på Värmlands Folkblad försvinner som rubriken på det här inlägget antyder, han går "bara" i pension.
Jag var tidigt med att sätta ljud till bilderna här i Sverige och jobbade hårt för att finna ett enkelt och smidigt sätt att få fram en "flash-fil" med det som fick namnet "bildspel" till tidningen webb.
Med det fick jag resa norden runt och utbilda kollegor och redaktioner på de flesta tidningar i det här och jag har varit på VF för länge sedan, men låt mig återkomma till det.

I dagens tidning så är Håkan Strandman, en riktig pressfotograf, dagens stora grej i tidningen.
Det är fint tycker jag, Håkan började på tidningen 1977 som frilans och fick fast anställning 1983.
I 43 år har alltså Håkan fotograferat till VF och läsarna har kunnat följa hans bilder länge.
"Det är att fånga ögonblicket som Håkan tycker är det intressanta. Ute på ett jobb försöker han hitta bilden som beskriver det som de är där för att beskriva" skriver Victoria Gund i tidningen idag.

Han har så rätt i det där och jag saknar ofta det mer och mer i dagens bildjournalistik. Särskilt i dagstidningarna. Oftare och oftare är det människor som står vid olika väggar, rätt hårt kopierade som har eller ska göra saker. Eller porträtt med tomma blickar, känner du igen det?
Men låt oss hoppa över den diskussionen nu va?

Det är en sorg på något sätt att Håkan slutar, det är som att döden av pressfotografen kommer ett snäpp till. Jag vet inget om det, men jag gissar att tidningen inte kommer ersätta honom tyvärr.

Text tar över.

När jag var där och skulle undervisa tidningens fotografer att blanda ljud&bild där jag försökte ta en större journalistisk roll  på redaktionen med frågor till den som var med på stillbilder och miljöljud och med förhoppning att berätta en historia på ett nytt sätt, det låter tokigt att skriva det här idag.

Men betänk att webben var ganska ny och jag kunde för läsaren erbjuda bilder från Anja Pärssons slalomåk i låt oss säga OS i Turin, men också med intervju med henne.

"Men vad ska vi tillföra i morgondagens papperstidning" sa mina skrivande kollegor.

Det lilla Anja sa skulle ju de bygga en hel artikel på och så la jag ut det 12-14 timmar innan tidningen kom med alla citat och dessutom ordagrant!

Ja, vad skulle jag svara på det? Att det finns utrymme för mer analyser, mer kunskapsjournalistik kanske?

Vi hade en heldag för utbildningen och chefredaktören kom förbi och berättade att han ofta klickade in på Aftonbladet och klickade sig fram på deras 8-10 bilder. Det är kalas, tyckte han.

Nej, nej, det här är något annat. Det är inget klickande, det är mycket mer än så, sa jag och bad honom stanna och titta lite vad hans fyra fotografer skulle få lära sig under dagen.

Jag var pepp, fotograferna var pepp.

Han satte sig och jag visade 2-3 bildspel jag gjort med ljud och han gapade.

Wow, det här är riktigt bra, det är framtiden, sa han.

Så kändes det och jag blev glad och nu skulle vi sätta igång med både pepp, tänk och tekniken bakom det här. Fotograferna var redo och sugna på att fyllas med ny kunskap.

Chefredaktören var redan vunnen på det här så han reste sig och sa.

"Det här kommer de aldrig klara" på bred värmländska.

Okej, då har vi 8 timmar på oss att försöka överbevisa honom på.

Sen är det upp till er - nu kör vi!

Grattis till pensionen Håkan, hoppas du får en fin tid. Fiska mycket men sluta inte att fotografera såklart!
Du kan läsa mer här.

Månades böcker (juli)

Här kommer en liten summering av månadens böcker jag tipsat om på Facebook, kan du inte börja prenumerera, det hade betytt mycket för mig.
Glad fredag!

Det forsømte forår (Cathrine och Politiken)

 I stort sett samtidigt som VK i Umeå publicerade sin historia om Covid-19 gjorde också Politiken det. Den här gången är det Cathrine Ertmann som står både för bild och text. Hon har också under våren fotograferat den här märkliga våren på ett fint sätt och kallar serien "Det forsømte fjorår".
Dessutom tar Politiken hand om det på bästa sätt, som vanligt.
Ta dig en titt du också, du gör det här.

Jag blir så glad av det här berättandet, de här historierna som nu kommer fram.
Hur kommer world press photo och alla årets bild-tävlingar se ut nästa år? Det blir spännande att se från det här mer än märkliga nyhetsåret.

Om du av någon anledning inte känner till Cathrine Ertmann, så kolla in hennes hemsida också är du gullig.
Här gör du det.

VK om Covid-19

Jag blir glad när jag ser bra berättelser och historier i de festa tidningar, men det är klart att det blir lite extra när det inte avgörs om vilka resurser du egentligen har på tidningen.

Det är VK i Umeå som med små medel gör en ordentlig satsning och sammanfattar corona-perioden i ett fint bildreportage fotograferat av Torbjörn Jakobsson.
Han har sedan viruset studsade in i samhället bevakat det här under hela tiden och i fredags publicerades det alltså i VK på 7 sidor. Mäktigt och bra där VK, hurra för er!

Bröllop och begravningsbyrån. Vardagen i Västerbotten under de här märkliga tiderna.
Bra jobbat Tobbe och fint att tidningen lyckades ta hand om det också.

Det förfärliga första halvåret av 2020

Svetlana P Jansson, fotograferad hemma i köket i Arboga.

När det här året 2020 gjorde entré hade jag varit egen företagare i fem år. Jag valde själv att släppa min fasta anställning på Sydsvenskan efter 23-24 år och det har jag såklart ångrat många, många gånger. Tryggheten, sammanhanget och den redaktionella miljön. 

Men lite oftare har jag inte ångrat att jag släppte den där tryggheten och gick vidare. Jag hade varit bitter idag, riktigt bitter när jag ser vad det utformats till, det som jag vek mitt liv till - tidningen.

Men att vara småföretagare är tufft - riktigt tufft och särskilt det här första halvåret av 2020. Det ser både du och jag här och där och kollegor som har det tufft och verksamheter som får lägga ner.

Det är ju verkligen på gränsen att det går och jag såg att några medlemmar i SFF fick 5000kr i krisstöd. Visst, det är ju mer än ingenting men det gör varken från eller till. SJF, facket kunde man också söka krisstöd av och vissa där fick hela 10000 kr, dubbelt så mycket alltså.

Jag var en av dem som fick av SJF faktiskt, tack för det. Men det försvann lika fort i ett hål som det kom in. Men ändå. Hörde du om de danska fotograferna som fick 100000 Skr av staten direkt och senare 30000 Skr till för att täcka upp för det uteblivna.

-----------

Jag fick ett stipendium för att åka till Toronto nu i augusti av publicistklubben så det var riktigt roligt. Nu tror jag just Toronto fortfarande har en form av "lockdown" och dessutom är festivalen jag skulle besöka inställd.

Så visst är det lätt att bli aningen negativ efter det här första halvåret, inte bara det där att allt är så tråkigt, den där ekonomiska jakten och hetsen är ju väldigt tärande också. För första gången dök det under det här första halvåret upp några fasta tjänster som var tänkbara att söka och jag gjorde faktiskt det också. Men konkurrensen är såklart mördande och närmar man sig 50 är man inte hetaste potatisen i kastrullen heller tyvärr, trots mångårig erfarenhet.
Men det är också skönt att ha det att skylla på när man inte är tillräckligt bra.

-----------

Ska vi gå vidare och ta det positiva kanske, det blir kanske roligare då.

Jag tänkte att jag skulle försöka få ihop några filmer under året som handlar om fotografi och fotografer, tänker att intresset borde vara stort för det så jag har kämpat på med det temat under året.

Jag började med att besöka min fina gamla kollega Anna Bank där hon jobbar idag.

Jag fick också äran och hann med en workshop utanför Hjo, hemma hos Pieter ten Hoopen.

Pieter ten Hoopen, tar igen sig en sekund mellan matlagning och bakning.

Det var en mer än fin helg det där tyckte jag med en bra grupp och miljön där. Wow.

Dessutom fick jag chansen att lära känna Pieter mer och han är inte bara en otrolig berättare utan en himla fin kille också.

Det där mynnade också ut i en liten film såklart.

Så kom nomineringarna till Årets Bild och det passade sig så bra att jag kunde träffa Svetlana P Jansson hemma i Arboga där hon bor när jag skulle hälsa på mina föräldrar i närheten.
En bra och fin ny bekantskap hon kommer gå långt, det vet jag - en kämpe.
Vann gjorde hon också!

Jag tog tåget över till Köpenhamn och träffade Sarah Hartvigsen Juncker och Petter Arvidson var så snäll att han kom till mitt kontor.

Medan Hanna Kristin Hjardar var så gullig att hon hjälpte mig med hela filmandet i Oslo.

Det blev också en liten film jag kallade "De nominerade".
Alla fotografer som jag slumpvis valt vann sina klasser och Sarah vann Årets Bild dessutom!

Jag hann precis över till Danmark innan viruset tog över helt och gjorde en liten film om prisutdelningen där också och veckan efter skulle jag åka till Oslo med både köpt flygbiljett och betalt hotell men det ställdes tyvärr in helt, precis som Sveriges prisutdelning i Helsingborg.

Jag skulle vara prisutdelare på scenen i Helsingborg så jag tänkte att kanske kunde vi göra något roligt av prisutdelningen istället för att bara lägga ut namnen på hemsidan.

Göran Stenberg tyckte jag kunde göra en film, eller sända live kanske. Just Live tycker jag ofta blir lite tokigt och särskilt med mig framför kameran, onödiga avbrott, teknik och allt så istället åkte jag och min dotter Freja upp till Helsingborg och spelade in prisutdelningen och så publicerades den en speciell tid för att intresserade och det var rätt många som bänkade sig framför datorerna och TV-apparaterna och firade med sina priser, precis så som jag hoppats på. Det är klart att det vara speciellt att springa runt i kalsongerna i korridorerna på Dunkers kulturhus innan jag fått på mig kilten, vi var helt ensamma där nämligen. 

Du ser filmen om Danmark och Sverige är under alltså.

Men trots covid-19 har det ändå rullat på hyggligt. Jag är himla glad för de uppdrag jag fått och jag fick göra en hel del för GP som var himla rimligt tyckte jag men också för Fool som jag älskar som magasin.

Jag fick träffa Lina och jag fick fotografera/filma Lotta och Per-Anders på Fool också. Jag fick möjligheten att göra flera roliga jobb till SvD men också till Lunds kommun som jag är både glad och tacksam för.

Tidningen Fool:s nya bil. En mini, men är det inte en kanin som ligger där också?

Så halvåret har varit tufft, men på många sätt roligt också. Jag har bytt kamerasystem, det tar lite tid att lära sig och jag har bytt kontor också. Jag trivs så väldigt fint i det men jag saknar samvaron och snacken med mina gamla kollegor. Jag blir introvertare av att sitta ensam, men mer produktiv också. Jag hann med att göra två filmer om covid 19 - tema också. En där min oro får tala fritt och en som handlar om fotografer också såklart men där det nya "umgås-programmet" heter Zoom som öppnar upp för en del men är inte riktgt samma sak som att träffas såklart. När jag ser den nu, idag är jag så glad att jag känner så många fina fotografer runt om, jag blir varm och glad för det.

I början av året fick jag också en utmaning om att lista både TV-serier, album (musik) och böcker som har betytt något för mig. Jag vände det där till fotoböcker och tänkte att jag kunde istället för att bara lägga ut, göra små filmer om det hela. Nu har det blivit ett gäng och det rullar på, men ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt hur de tas emot. Men jag skiter lite i det (såklart gör jag inte det) men jag kör på ett tag till åtminstone. Det är roligt att göra men asjobbigt att sitta framför kameran också. Men någonstans tänker jag att det är lärorikt också att tvinga sig, bli snabbare - tänka film och klippa ihop. Alltid lär jag mig något och någon kanske gillar ändå.

Här nedan kan du se en sammanställning av det hela jag gjort än så länge, det kommer fler men får se hur länge jag orkar och om det finns något intresse för det.

Nu tänkte jag faktiskt stämpla ut någon vecka och bara landa lite, men kommer det uppdrag får jag nog se till att ta dem, men juli brukar vara tämligen dött. Just nu sitter jag i ett Borås som regnet öser ner i och vinden kommer från sidan, ganska rejält. Jag och min dotter Irma tittar ut och vill knappt ta oss ut i regnet. 

Igår såg vi fotografier i Tylösand och det gjorde mig glad och det kommer en film om det också - hör och häpna.

Vi begravde fina Jörgen Johansson också i början av året, jag har fortfarande svårt att förstå det.

Om du också har en regning och kall sommar så kan du med gott samvete titta på dokumentärer på SVTplay, DOX fyller 10 år så det ligger mycket bra där faktiskt.

Lauren Greenfields dokumentär hon kallar "Drottningen av Versailles"

Men se också "Bombay Beach" och "Grizzly man".

Eller varför inte "Att rädda ett barn".

Vill du lära dig mycket om filmskapande så tittar du på serien "Women make film".

Men jag vet att du kan söka själv, det var bara några förslag.

Med hopp om att du har en fin sommar!

Vi hörs,

LarsD

Lina Wolff, författare. Fotograferad till GP

Juni månad

Line & Lisa

Jag befinner mig på en skola i Oslo, utanför fönstret ser jag snön komma från sidan.
Det blåser kallt och ljuset når aldrig riktigt upp till "dagsljus" ens, det är mer åt det vi skulle kalla dunkelt. När jag tittar ut genom fönstret är det tomt på folk och det lilla liv som råder är när spårvagnen passerar med ett sus, eller när "herr gårman" slår över och tickar högljutt. Här inne i klassrummet ligger hon på golvet, med ett grönt liggunderlag mellan golv och rygg och benen har hon högt upp i luften.

Men jag tror jag väljer att börja den här historien här istället. Det är slutet av mars nu och hela världen har drabbats av corona och fotografkollegor världen över försöker finna sina väger ut ur det här. Uppdragen försvinner, eller blir åtminstone ordentligt färre. Allt krisar, det mesta är skit.

Min kollega Lisa Mattisson tar sig i kragen och inser tidigt att här får jag tänka nytt - göra nytt och söker sig till södersjukhuset i Stockholm. Det är modigt. Hon jobbar och sliter där inne med att flytta patienter och lär sig nya saker om säkerhet och dess utrustning. Hon skriver dagbok och nu, bara så sent som för några dagar sedan publiceras den dagboken i Expressen. Du kan läsa hennes rapport här.
Du ser mer av hennes arbete här. Så även om hon så att säga sökte sig lite ifrån journalistiken för en stund, kanske hon skapade en av de mest närgångna historierna under den här tiden, det är coolt tycker jag och hyllas den som hyllas bör. Otroligt bra jobbat Lisa!
2017 hade jag dessutom äran att få med henne i min julkalender, den luckan läser du här.

Jag bloggar inte så ofta längre men jag minns också Niclas Hammarström och Magnus Falkeheds otroliga berättelse från Karolinska. Du som av någon anledning inte sett det gör det med lätthet här.

I Norge tycker jag VG gjort mycket riktigt starka berättelser under den här perioden och det har jag tipsat om tidigare. Du följer också Sofie Amelie Klougart och Christina Belgaux Instagram där de samlar bilder från det här märkliga året va? Du finner den sidan här.

Jag kommer hem och tittar i brevlådan och där ligger ett litet kvadratiskt kuvert, ett sånt man bara vet att det är är något extra i. Något roligt, något spännande. Det är min kollega från Norge Line Ørnes Søndergaard som för 1,5 år sedan låg på ryggen med benen högt upp i vädret i ett klassrum i Oslo. Det var ingen konstigt med det egentligen, men jag fick dig att läsa enda hit, din snuskpelle. Eller snuskmaja. Det är en form av dramaturgi det också.

Line och jag var en del av den Årets Bild jury som skulle finna vinnarna i den norska tävlingen och hennes rygg är ständigt ovän med henne. Så för att orka hela helgen låg hon där och rullade på olika medicinska hjälpmedel. Line är en kämpe och en sådan duktig fotograf. Första gången vi sågs var i Amsterdam, hon hade fått ett pris, kommit med i en masterclass i world press photo.
Alltid glad. Driven som få. Ryggen är ofta ivägen, men hon kämpar på.
Du kollar in hennes hemsida, okej?

Jag kände såklart till hennes projekt där hon fotograferar spåren av viruset, där det sitter kvar och i det lilla kuvertet låg en bild från en lekplats och lyser man med telefonen bakom så ser man tydligt viruset. Det är ett så coolt projekt. Du kan väl också passa på att titta mer på det här.
Helt annorlunda från allt annat jag sett - så typsikt henne. Utanför boxen.
Redan 2016 hade jag äran att ha med henne i min julkalender och den luckan läser du med lätthet här.
Så bra projekt Line och tack så mycket för brevet, det gjorde mig så glad.

Glad Sommar!

Månadens böcker

Hur klarar du krisen?

När Politiken satsar, då satsar de!

Igår var det söndag. 

Jag skummade igenom de tidningar jag följer och det är viruset sida upp och sida ner såklart.

Det måste vara den största världshändelsen sedan andra världskriget, det ska rapporteras om.

Jag har under de här veckorna sett helt enorma reportage från norra Italien, främst i NY Times men jag tycker också VG i Norge hållit fanan högt.

Du såg väl detta gissar jag som NY times gjorde. Det är fotografen Fabio Bucciarelli som tagit bilderna och han har varit mitt i centrum av det hela i norra Italien. Många av hans bilder har du redan sett men hans hemsida är värd att kolla in.

Du har sett det här, det här, det här och det här som VG publiceras också va? 

Jag såg en helt otrolig bild tagen av Jon Ingemundsen på Stavanger Aftenblad med parkerade flygplan.

The Atlantic hade också en fin serie på sjukvårdspersonal som jobbar hårt som du ser här.

Jag har sett många efterapningar av det, men kanske inget så bra som detta.

Magnus Hjalmarsson Neideman och Staffan Löwstedt på SvD har också spänt bågen i reportage såsom detta och detta.

Men så igår så ser jag att Politikens Mads Nissen fått access att följa med deras stadsminister Mette Fredriksen under de första veckorna under corona-tiden och när Politiken satsar - då satsar dem.

Med Henriette Lind i spetsen och som också skrivit texten kör tidningen 10 sidor plus etta och bilage-etta. 

Det var länge sedan jag såg en sådan fin och stor satsning. Dessutom med bildjournalistiska medel.

Det värmer hjärtat och all repsekt till Henriette, Mads och Politiken för det.

Tack.

ALLA svar!

Historien bakom ett fotografi (Irland)

Som många andra håller jag mig inomhus just nu såklart. Eller på kontoret, det är tråkiga tider vi alla har just nu. Det här med att vi alla satt livet lite på paus är ordentligt påtagligt. Många roliga evenemang och helger som jag sätt fram emot har bokats av, om eller tagits bort helt. Annars tycker jag alltid att det handlar mycket om att ha saker att se fram emot, nu finns det rätt lite att se fram emot, förutom den fina vardagen.

När jag läser om företagsexperter, livsstilscoacher och framtidsstrateger så är de här ”corona-tiderna” ett ypperligt tillfälle att blicka framåt på. Att satsa nytt och göra om hemsidor och hinna med sånt man aldrig hinner med och tänka framåt.

Visst, det är bra men just nu är jag mer i en period jag tittar - bakåt!

Jag har ställt fram min negativ-scanner så att den står på bordet och jag försöker scanna någon bild varje dag från förr. Minnen, nostalgi och ibland någon bra bild också faktiskt. 

Jag kan än idag gilla bilden här ovan faktiskt, tagen på Irland 1988.

Det är på tok för lugnt på jobbfronten, eller snarare på inkomstfronten så att säga, så varför inte? Jag ska nog hinna tänka lite framtid också tänker jag.

Men nu - historien bakom ett fotografi - eller fler.

----------

Det är juni och sommaren har precis börjat. Eftersom jag av någon anledning, jag tror det har mycket med U2 att göra men även en del med IRA faktiskt befinner vi oss på Irland, för första gången. Jag har precis fyllt 17 år och jag och min pappa Björn har flugit till Cork och vidare ner till den lilla hamnstaden Kinsale strax söder om Cork, vid kusten. På många sätt är det vackert som en saga och jag vet att idag är det ”fancy” där nere. Men när vi landar där är året 1988 och för oss känns det som att vi färdats många, många år tillbaka i tiden. Det känns gammalt och slitet och jag är som besatt av att fotografera såklart. Jag är så glad och tacksam att jag fått låna VLT-fotografen Lars Höglunds fotoväska dessutom. Om du själv är fotograf så minns du säkert de där handsydda skinnväskorna som alla pressfotografer (med stil) hade. Det var två sidofack för objektiv och så en hållare till Metz-blixten och inne i själva väskan låg kamerorna lite huller om buller kan man säga. Men för mig var det där ”the shit”. Nu kunde jag alltså gå runt på Irland som jag skrivit så många dåliga uppsatser om i skolan med Lars fina väska på axeln och med min pappa. 

Jag var glad och stolt och fotograferade mycket.

Jag har många bilder på katter ser jag bland negativen, här är någon favorit som jag "jackat".

Här sitter pappa Björn med en burk Budweiser till vänster om sig och till höger ser du den där coola fotoväskan jag fått låna av Lars Höglund.

Jag och pappa skrattade mycket åt att det enligt turistbyrån fanns 38 pubar i den lilla byn och vi visste inte riktigt vilken stad vi skulle jämföra den med i Sverige. Skultuna kanske. Tänk om de haft 38 pubar!
I den lilla hamnen, eller där åtminstone havet mötte land hade irländarna placerat en fabrik. Den var både dåligt placerad och det som producerades låg som en  matta av stank i hela byn. Någon berättade att det gjorde djurfoder eller något liknande och det stank som sagt satan i hela byn.
Vi hade svårt med maten också minns jag. Att jag skulle ha det kanske inte var så konstigt men min pappa är ingen kräsen person. Men här var allt kokat och ibland kunde det serveras potatis med kokta grönsaker som enda måltid. Det var fattigare på Irland på 80-talet om man säger så. 

Längs den vackra piren hade de för sommaren placerat ett litet tivoli med en slänggunga som gick runt runt hela dygnet. Där testade vi ”fish and chips” i en liten lucka i en vägg som det stor ”grill” över. Det var heller ingen höjdare som jag minns det och jag var bekymrad över de där rubrikerna som var avkletade på chipsen från det tidningspapper som det serverades i.

En man sitter och tar en paus på den lilla fabriken mitt i byn.

En dag tog vi en bussresa runt ”Ring of Kerry” och det var också himla vackert. Det var i mina ögon bara äldre människor med, men det fanns också en yngre tjej som hette Teresia minns jag. VI hamnade bredvid varandra och jag i min 17-åriga hjärna tänkte ju att hon var som klippt för mig. Hon var dessutom nyseparerad berättade hon och så finurligt att jag var här då, tänkte jag. Att hon var 25 år och kanske inte tyckte att den här lilla killen var något jättekap hade jag ingen direkt tanke på just då.

En annan dag tog vi bussen till Cork. Där fanns Mc Donald´s. Minns än idag när min pappa beställde ”Three Big Macs, please” och så tittade han på mig och frågade vad jag ville ha. Det där tyckte jag var roligt minns jag, att min pappa ofta var (är) väldigt rolig. På kvällen var han inte lika rolig dock, när han ville gå ner och lyssna på ett föredrag på hotellet med nobelpristagaren i litteratur Joseph Brodsky som tydligen var på just vårt hotell. Hur tråkigt lät nu inte det?

Så när farsan (du hör att jag använder ett tuffare språk nu) skulle lyssna på föreläsning så kunde jag ju gå ut på byn och fotografera i den blå timmen och hade jag tur kanske jag stötte ihop med den där Teresia också tänkte jag.

Här är jag själv med Teresia och som du ser är det 80-tal. Jag i randigt och hon i ja, något mönster.

Idag är jag otroligt glad för den där resan med min pappa. Jag är också glad att negativen sitter i perfekt ordning i pärmarna och jag blir förvånad hur repiga de är. 

Var det så på den tiden, alla dessa repor?

Jag är också glad att jag och Malin hela tiden tagit med Freja och Irma på resor så ofta vi kunnat. Ibland tillsammans och ibland var för sig, det är roligt. Jag ser framme mot nästa vi gör tillsammans. 

Nu ska jag använda dagen till att blicka framåt istället. Men det här med att planera resor och annat skoj är som sagt lite på paus.

Vi hörs!

Prisutdelningen av Årets Bild!

Danska Årets Bild!

Jag gjorde en liten film där jag träffade fyra fotografer som är nominerade till Årets Bild för första gången.
Du ser den med lätthet här.

Jag tog mig över till Köpenhamn och tittade vad Sarah Hartvigsen Juncker fick för pris.
Svaret på det får både du och jag här nedan.

Min sista julavslutning som bildchef

Jag sitter egentligen och letar helt andra bilder i mitt arkiv och finner så mycket annat roligt också.

Som bilderna från min sista julavslutning som bildchef på Sydsvenskan. Jag samlade bildredaktion varje jul för att ge dem presenter och sätta upp målsättningar för det kommande året. Vi gick också igenom de mål vi satt upp för året och såg tydligt hur mycket vi faktiskt bockade av under året. 

Jag älskade det där. 

Det blev som årets belöning för slit och släp och vardag i jobbet. Som jag skrev så är det här bilder från min sista jul som bildchef och året är 2011. På bilden här ovan så sitter fotograferna på tidningen och gör en frågesport jag satt ihop till dem med fina priser.

De jag kan se på bilden är från vänster: Hussein El-Alawi, Johan Bävman, Emma Larsson, Jenny Leyman, Karl Melander, Håkan Röjder, IDK, Linda Axelsson, Lars Brundin, Ludvig Thunman, (som gjorde praktik hos oss) Åsa Sjöström, Thomas Löfqvist och Lisbeth Westerlund.

Tittar du riktigt noga under deras stolar så hade jag som en sista överraskning en bok som vi tillsammans satte ihop vi kallade "Ögonblick" som du kan läsa lite mer om här om du är sugen på det.

Jag minns också att jag skrev en liten grej om en beställare som du läser här. Det var roligt att dela ut priser och avsluta med böckerna som ingen hunnit se vid den tidpunkten.

Här nedan ser du dessutom prisbordet jag samlat ihop.

Den sista budgeten jag hade köpte jag kameror för, Fujifilm X-100 som jag hade som priser i frågesporten. Det är paketen längst upp till höger ser jag.
Men det fanns mer såklart och alla fick flera böcker som var tejpade under stolarna som du såg.
Några dagar senare gick chefredaktören ut och sa att vi INTE fick ge några julklappar till personalen. Det var helt stopp tydligen och jag svalde lite tyst för mig själv, min såkallade skada var redan gjord.
Nu har det snart gått 10 år sedan så nu är jag inte så rädd för att berätta om det där rätt påkostade julklapparna.
På kvällen gick vi ut och åt julbord, vilket det också var stopp för det där året.

Jag finner också en bild på Jenny Leyman från redaktionen som också väcker lite nostalgi.
Tavlan, soffan, magneterna och Jenny också såklart, du ser bilden längre ner här.

----------

Sitter på kontoret alltså och går igenom hårddisken efter bilder.
Jag ser att bildchefen på Politiken, Thomas Borberg är kritisk till BT:s bildpublicering av en död kvinna och hennes barn, du läser mer om det här.
Jag håller såklart med honom.

På fredag delas priserna ut i Danska Årets Bild också och Politikens fotograf Martin Lehmann skriver om det här, läs det.

Nu måste jag jaga vidare efter andra bilder här.
Vi hörs.

Månadens böcker - februari

Tävlingarna!

Foto: Ivor Prickett

I tisdags avslöjades vilka bilder som är nominerade till World Press Photo. En av de bilder som är nominerade till "Årets Bild" ser du här ovan. Den är tagen av Ivor Prickett från Irland och du finner hans hemsida här. Det är en stark bild som visar konsekvenserna av ett långt och vidrigt krig. Såhär blir det. Ahmed kommer troligen se ut såhär framöver och hans flickvän kan (på bilden åtminstone) inte riktigt titta på honom. Bilden kan mycket väl vinna tävlingen.

Det är nytt sedan förra året att WPP nu nominerar 6 bilder i den kategorin. I de andra klasserna får du pris men vet inte om du är 1, 2 eller 3:a förrän på prisutdelningen i Amsterdam i april månad. Nytt för i år är också att INGEN fotograf från Skandinaien är nominerad, det var riktigt länge sedan. Jag tror vi får gå tillbaka till 90-talet för att se det vara på det sättet.

Visst, det finns många bra bilder men sådär jätteimponerad är jag inte över de bilder som är nominerade. Mycket har jag sett förr och det jag inte sett tidigare hade jag kunnat slippa ärligt talat. Visst, det är bra att WPP tänker nytt men det finns väl mellanlägen? Färg och form före innehåll känns tråkigt och förutseende även här. Ta dig gärna en titt du också, det gör du här.
Long-term projects är bra för tävlingen, kul med ett forum för de större, längre grejerna.
Sportklasserna som oftare och oftare känns svaga tycker jag, även om jag kan älska basketbilden tagen av Mark Blinch, hans hemsida finner du här.

Bilderna som prisas i den här tävlingen är ofta otroligt genomarbetade och perfekta, men ämnen känns lite samma från år till år tycker jag. Natur och sport är de klasser som varierar sig mest.

Politikens bildchef Thomas Borberg och Henriette Lind sammanfattar det såklart fint på deras sida.
Snabba är dem också, det kommer nästan direkt efter släppningen. Thomas berättar om varje bild som är nominerad, jag tycker du både ska titta och lyssna på det här.
Ser att också Jyllands-Postens bildchef Brian Karmark tycker till om bilderna. Du ser mer här.

Vad saknar du då?
Jag tror jag vill bli mer överraskad. Att det ska kännas mer i magen. Tycker att Poy börjar kännas bredare och roligare. De har också fler klasser så där har skandinaverna kunnat ta sig in på listan också. Du har koll på deras bilder va, annars ser du mer här. En del bilder återkommer såklart i båda tävlingarna, men Poy släpper in andra typer av berättelser.
Dagens Nyheters Roger Turesson och hans serie på Greta Thunberg kommer in på listan här vilket känns roligt. Inte bara för att Roger är svensk utan för att det är en annan typ av bilder, på ett viktigt ämne/person som varit minst sagt het under 2019. Du ser hans serie här.

Foto: Roger Turesson/DN

Paul Hansen och Mads Nissen är andra fotografer som än så länge taget sig in på listan över prisade fotografer i årets POY.
Här är samma "problem" med sportklasserna och så har de på tok för många klasser i det ämnet. Men sport är stort i USA/Internationellt och det syns också på de prisade bilderna. Vinner i klassen "Sport Life" (vad det nu är, det är väl allt gissar jag) gör en bild på Tiger Woods som jublar vid 18:e hålet och det visar bara att de vill prisa de där slöaste fotografierna. De som sladdar in med sin tjänstebil i sista sekund och sätter sig vid green med 70-200mm och tar en jubelbild. Visst, de ska ju finnas där, men är det de bilderna som ska prisas som de bästa från året? Ingen tanke, inget nytt eller kreativt.
Bilden är tagen av AP-fotografen David J Philips och ingen skugga över honom. Han kan mycket väl vara specialiserad på golf, han kan ha gått 36 hål den där dagen med tunga objektiv och "säkrat" en bild när Tiger vinner tävlingen. Bilden är viktig för AP, men ska den vinna av alla sportbilder som är insända i just den här klassen, jag vet inte. Ska vi inte kräva mer, är du med hur jag tänker?

Foto: David J Philips

Du är bara bitter för att du inte fick pris tänker du, men så är det inte. Jag tävlade inte ens i POY och till WPP skickade jag in 2 bilder, det har verkligen inte med det att göra. Men jag söker bara nyare historier, berättade på lite annat sätt. Jag kan älska fotografen Axelle de Russé historia från Svalbard, kolla in den här. Men kolla också in hennes hemsida här.
Det finns såklart mycket , mycket mer jag gillar men i vissa klasser vill jag ha mer nytänk.

Roligt med det rörliga berättandet också. Jag tycker det växer från år till år.
Jag har tyvärr bara hunnit se "Field of vision" som är nominerad i WPP:


Field of Vision - Scenes from a Dry City from Field of Vision on Vimeo.

Du som inte jobbar me det här förstår nog inte varför det är sådant tjat om de här tävlingarna. Men de är viktiga för att få historierna att leva längre och höja värdet av oss som berättar dem. Utan att sätta sig på en för stor häst alltså. Jag tycker det alltid har varit väldigt roligt och spännande.
Lärorikt om inte annat, men nu vill jag lära och inspireras mer alltså, i vissa klasser.
I Skandinavien så väntar snart prisutdelningar i de egna tävlingarna. Först ut är Danmark med prisutdelning fredagen den 6/3 i Köpenhamn. Sen kommer Norge med prisutdelningen fredagen den 13/3 i Oslo. Sist ut är Sverige som har sin prisutdelning lördagen den 21/3 i Helsingborg och jag har tackat ja till att hålla i den prisceremonin igen. Såg du att jag gjorde en film om de som är nominerade för första gången? Jag träffar Petter Arvidson, Svetlana P. Jansson, Sarah Hartvigsen Juncker och Hanna Kristin Hjardar.

Se den och så ses vi framöver!

De nominerade!

Här kommer en film om 4 fotografer som är nominerade till Årets Bild för första gången.
Duktiga och bra med andra ord.
Ta dig en titt och sprid den mer än gärna.