torsdag 16 oktober 2008

Öka det mentala svängrummet


"Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det"
Det vill säga, verkligheten är inte problemet, utan hur vi hanterar den.
Jag går kurs här på jobbet och i tisdags fick vi lära oss just detta.
Jag tänkte direkt på Fatima. En gång skulle jag ta mig mellan Sarajevo och Mostar med en kollega jag reste med.
Carl Bildt skulle med men vi var tvungna att fixa en egen bil. Inget konstigt med det egentligen. Vi fick hjälp att hitta Fatima. Vi skulle träffa henne mitt i stan vid hennes bil. När vi kom dit var den där gamla fiaten eller vad det var ganska trasig.
Hela motorhuven såg ut som en bucklig, ja, jag vet inte vad.
Hon bankade till den och så var det något mer under huven som var paj men hon lyckades fixa det också och vi kom iväg i tid.
- Nema problema, sa hon hela tiden.
Vi kom ner till Mostar och vi gjorde jobben vi skulle göra och vi visste att vi måste skynda hem för blir det mörkt så blir vi rånade. Eller stenade när vi åkte igenom någon by där på slutet. Reportern åkte på vägen hem med Bildt i pansarbilen och jag och Fatima mös i hennes vinröda Fiat. Jag satt där framme och drack en coca-cola jag hittat i Mostar och naturen är nästan onödigt vacker mellan Mostar och Sarajevo. Solen var på väg ner och bergen färgades sådär sen eftermiddag.
-PANG! sa det helt plötsligt.
Fatima hade lyckats pricka en stor sten och innan jag fattat det hade hon höjt upp framvagnen och bytt framhjulet.
- Wow, sa jag där i dikesgrenen. Pansarbilen var tvungen att dra så vi stod där.
Det var punktering på bakhjulet också. Framhjulet hade hon ju redan lagat.
Hon stoppade en Serbisk lastbil och lånade en stor slägga av honom.
- Men, vi är ju fiender, sa han.
- Inte idag, sa Fatima.
Snabbt lyckades hon få upp bilen där bak och så av med hjulet och så klappade hon på den där tillknycklade fälgen med släggan.
Gång på gång.
Sen ryckte hon colan ur min hand och hällde på däcket samtidigt som hon med någon grej kopplade till batteriet pumpade upp däcket.
Det bubblade till och bubblan fick sig en sån kyss av den där släggan så man trodde inte det var sant.
Efter 10 minuter var vi på rull igen och det blev mörkare och mörkare.
- Nema problema, sa hon och log i bilen.
Hon berättade att när kriget kom så hade hon direkt snott en ko som familjen levt på länge och så bakade hon majsbröd som man blir mättare på enligt henne.
Hennes man satt bara hemma och söp och söp.
- Han är tragisk, sa hon. Jag har ingen nytta av eländet.
Ett år efter den här resan så var jag tillbaka och när jag gick ner i receptionen på Holliday in så satt hon där som hon väntade på mig.
- Nej, tok det kunde ju inte jag veta, sa hon. Jag sitter här jämt. Alltid är det någon som vill ha hjälp med transporten.
Vi hyrde in henne för hela veckan och nu körde vi runt i en stor fin Mercedes.
Hon var nöjd med livet. Fyllegubben hon hade hemma var nu utkastad.
Pengarna rullade in och för henne var gamla stan i Sarajevo världens vackraste plats.
”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det”

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det är en fantastisk historia. Både till formen och innehållet.

Fast visst är det synd att bron liksom skymmer utsikten för dem i Bunkeflo?!

/M.

Lars D sa...

Tack
Ja, det alltid mest synd om "bunkisarna".
Dessutom är det ju ett sånt oljud från bron.
Suck.
/ LarsD

Anonym sa...

Och nu har de byggt den där satans vindkraftparken rakt utanför mitt bostadsområde också!. Asså, jag är ju för miljövänliga alternativ och så, men man får faktiskt tänka på utsikten och den obrutna horisonten också. Speciellt i mitt område.

/M.

Anonym sa...

Underbar berättelse!
Borde nog fler tänka på...
Lite som "gilla läget".
Att göra det bästa av situationen.

/Elisabeth

Anonym sa...

Väldigt inspirerande, själv har jag en förmåga att hänga upp mig på små problem.

Anonym sa...

"Fäll ner pungen och landa" är väl ett annat Darebergskt uttryck som travesterar såväl "gilla läget" som själva historien.

Anonym sa...

Hej Elisabeth
Tack.
Hej Anonym
Jo, det kanske hade räckt, haha.
/ LarsD

Om mig

Malmö, Skåne, Sweden