Tsunamin (indonesien version)

Två månader senare flög jag och Karin ner till Indonesien och Banda Aceh.
Aceh var den provinsen som drabbades värst av Tsunamikatastrofen.
Nu visste vi verkligen inte vad som väntade oss men i Jakarta väntade en ”fixare” på oss som skulle flyga med oss upp. Aceh provinsen var också kända för ett gerillakrig som nu ”förmodligen” låg lite i vila under dessa dagar.
Det visste man egentligen ingenting om.
Vi kom upp och vår fixare hade hyrt ett hus åt oss och sig och där packade vi in oss. Jag fick ett litet rum med en mer än stenhård säng och allt var mycket spartanskt men vad kunde vi kräva?

Första dagen var vi med några likletare på deras dagliga tur. Ett par unga killar som samlades vid ett tempel varje morgon innan lastbilskaravanen avgick på jakt efter döda kroppar alltså. Nu var det två månader sedan vågen slog in över staden men än idag hittades kroppar. Killarna som jobbat med detta sedan det hände var luttrade och förmodligen helt sjuka i huvudet efter allt dom sett.

Vi hittade runt 240 kroppar som jag minns det. Ute bland rasmassorna och i små diken och lite överallt.
Det var bara skelett kvar.

På fredag var det fredagsbön i moskén och det var ett helt givet reportage för oss även om Karin hade det svårt att komma in på grund av sitt kön. Jag smög runt och tittade på bönen och tog många bilder.
Ljud också såklart och hälsade på många andra fotografer.
Jag var dålig i magen minns jag så jag använde moskéns lilla ruckel några gånger. Den där kycklingen vi fick varje kväll i huset kunde man ibland ha mer att önska av.
Muslimerna sa ju att moskén stod pall vågen medan alla hus runtomkring bara hade pulvriserats. Att det hade med det religiösa att göra men jag vet inte ja...
Förmodligen var det den bästa byggnaden bara.
Vi åkte runt och träffade människor i deras spillror till både boende och liv.
En dag besökte vi en skola där geggan satt långt upp på väggarna men där vattnet försvunnit och det var diktuppläsning istället. Alla dikter handlade om Tsunamin. En hade förlorad 6 av sina syskon och hennes pappa hade också strukit med, nu var det bara hon och mamman kvar.

Näst sista dagen flög vi ner till Chalang som låg en bit söder ut och man kunde bara ta sig dit med helikopter vilket vi gjorde. Här hade hela byn sköljts bort och tagit med sig mer eller mindre hela byn. Dom överlevande bodde i sluttningen under små pressningar.
Vi gick runt och kollade och snackade med så många som möjligt.
Båtar anlände och det lastades på liksäckar och runt det där var kommersen igång. En liten tobaksaffär hade öppnat bredvid fruktaffären. På stranden var det fullt med kläder som kommit med båt eller bara slängts ner från någon helikopter.

- Det är inte kläder vi behöver, sa en mamma där på stranden.
Klockan 18:00 skulle samma FN helikopter ta oss med tillbaka för att vi nästa morgon skulle flyga hem igen. Den kom och lyfte igen och där stod vi och stirrade upp i luften.
- Man va fan nu då, sa jag till Karin.
- Det kommer nog en till, sa hon med en viss nervositet i rösten ändå.
Det mörknade och inte kom det någon helikopter och jag ringde till FN,s högkvarter uppe i Aceh men han svarade bara:
- Sorry, sir we don´t fly when it´s dark outside.
- F... off! , sa jag typ och så sa jag till honom att i morgon bitti klockan 08:00 så står det en helikopter här som ni lovat och sen flyger vi hem på förmiddagen.
- Okey?
Men va händer nu då, tänkte vi. Malariamyggor och stället hade inga hotell direkt.
Vi får gå upp och frågar om vi får sova under någon av presenningarna.
Då, som en skänk från ovan kommer en norsk bil och bara några korta sekunder så har vi varsitt tält i ett stort tält hos norska hjälparbetare som vi inte ens sett när vi gått runt där hela dagen. Det var rent och den där Patrik som jag lyckats kära ner mig i sa att maten serveras klockan 19:00 i ett annat tält. Han var ju sänd från jag vet inte vad.
Jag la mig ner i min lilla säng och stirrade i taket. Det sprakade till i min walkie-talkie.
- Choklad, sa den och jag visste ju att det var Karin.
- Dillchips, sa jag tillbaka.
Till maten serverades det god mat och sen var det film klockan 20:00 och där satt vi mitt i mörkret i ett tält söder om Aceh och tittade på den ”engelska patienten” och åt mackor med norsk räkost på och drack gott te.
Livet kändes lätt för ett tag och klockan 07:50 så såg vi helikoptern komma där uppe i det blå. Vi kom i tid till flygplatsen och via Jakarta kom vi sen till Singapore där vi stannade en natt och åt riktigt, riktigt gott.