Tsunamin (thailand version)

Jag har varit på en del katastrofer i mitt jobb. En del säger att det ingår, andra säger att man vänjer sig.
Jag vet inte, måste man det?
På nyårsafton 2005 stack jag och reportern Karin Johansson till Thailand för Tsunamikatastrofen. Vi var inte först på plats, allt kändes luddigt.
Vad skulle vi mötas av? Fanns det mat? Fanns det ström och alla dom här frågorna man har inför att landa på en katastrofplats.
Vi möttes av våra kollegor. En av dom kedjerökte hela tiden och den andra räknade myror på balkongen. Jag började fatta att deras dagar hade inte varit någon charterresa direkt.
Vi föreslog en öl i baren och när vi satt där med varma vindar som smekte en där på den annars ganska fina thailändska terassen så kom lukten av lik insvepande.
Det var inte sista gången på dom där dagarna.
Dagen efter vinkade vi av våra kollegor och så tog vi oss en titt i området.
Det var såklart ingen rolig syn och vi träffade ledsna människor, arga människor och en och annan som inte brydde sig alls kändes det som men det är klart dom gjorde. Ingen kunde gå obemärkt genom detta.
På kvällen åt vi god thailändsk mat och med vinden kom alltid den där liklukten.
Vi bodde fint med pool även om den sett bättre dagar.
I ett tempel hade man börjat identifierat kropparna och det skulle bli vår nästa dags uppdrag, att få vara med läkarteamet som jobbade med det där.
Utanför templet stod anhöriga och det var nästan uppror där i hettan.
Liklukten låg såklart tung över hela det lilla samhället.
Dom anhöriga ville in och se om dom kunde hitta sina bekanta men det var stopp.
Inga människor fick komma in men volontärerna satte upp bilder hela tiden på dom kroppar som kom in med lastbilar hela tiden.
Det sägs att det var över 4000 kroppar som låg där inne.
Media kom in och det var ju vi, den här gången. Först fick man komma in på ett litet torg kan man säga. Ett mycket litet torg där det satt mediafolk från hela världen. Läkare sprang runt i gummistövlar och skyddsdräkter. Det var läkarstudenter från hela världen. Mitt i allt sprang det runt folk med brickor i handen och skrek:
- Anyone for a coke? Ricenudel? Beef and curry?
Hunger gjorde sig inte besvär när liklukten trängde på så pass mycket att vi gick runt med munskydd insmetat med tigerbalsam för att ta bort så mycket lukt som möjligt.
Lastbilar kom i långa köer och släppte av liksäck på liksäck.

Efter ett tag fick vi komma in med skyddsdräkt och där låg det kroppar i rader.
Det gick runt några tuppar och pickade här och där. Kropparna var svarta och jag tror att få hade kunnat identifiera sina anhöriga på utseendet.
Läkarna plockade bland baddräkter, kläder och kollade tatueringar.
Ett team gick runt och slängde kolsyresnö här och där för att inte allt skulle börja ruttna också.

Vi åkte tysta hem till hotellet och sände hem materialet och jag minns att jag inte själv kunde avgöra hur många bilder jag skulle skicka och vilka framför allt.
Det blev 14 stycken har jag för mig och jag ringde min chef och sa att ni får hjälpa mig med valet. Han ringde tillbaka lite senare och berättade att han aldrig varit med om ett så långt 16:30 möte någongång.
Vad kunde publiceras och vad kunde vi visa. Många hörde av sig och sa att nu fattar vi hur det är där borta.

- Javisst, sa vi. Var man en vänder sig ligger det kroppar så ska man kunna göra någon rättvis rapportering härifrån så är det kroppar på bilderna. Döda kroppar.
Mina bilder beskars något otroligt för att bespara läsarna. Nu vad dom skulle besparas ifrån, det var ju så här det va.
Vi åkte vidare ner till stranden och träffade några tyskar som börjat badat i havet där dom fortfarande plockade upp kropp efter kropp.
Eller som den flygrädde norrmannen som kommit ner kvällen innan vågen kom.
Hans fru hade tjatat i massor med år men han bara vägrade flyga.
Nu var han här och skulle börja sin semester med ett morgondopp när vågen kom.
Vågen sköljde honom snabbt mot en stor stenmur men små trappor upp till huvudgatan. Han lyckades pricka en sån där meterglugg i väggen och sköts upp på huvudgatan som en kanon.
- Vilken jävla våg, sa han på glad norska och trodde nog då att sånt här händer då och då även om han var öm i bakdelen och lite skraj ändå. När det gått upp för honom vad som hänt så skulle han skickas hem direkt.
- Aldrig, sa han. Nu har jag flugit och nu stannar jag här i mina två veckor.
Jag undrar vad han hade för sorts semester egentligen.
På vägen hem så passerade vi rådhuset där det satt 1000 tals bilder på anhöriga som saknades. Där satt lilla Linnea 3 år med nyflätat hår och hennes syster Hanna 6 år i samma flätor.
Vi blev ledsna och det var en jobbig timme när vi gick runt där och kollade.
Taxin tog oss vidare till vårt hotell och när vi var ute på vägen såg vi en ny sån där vägg med ansikten som stirrade på oss.
- Stanna, sa vi till chauffören och han stannade.
När vi stått ett tag och tittat på dom där porträtten och var förvånade att dom samlat alla thailändare här så sa Karin.
- Men du, det är bara tjejer i 20-års åldern och det var då det gick upp för oss att det var en bordell och flickorna på bilderna inte var offer för vågen utan offer för den stora och tragiska sexindustrin som ofta förknippas med just Thailand.