När Sydsvenskan kom med freden

På 90-talet vet jag inte hur många gånger jag var på Balkan.
Massor med gånger och jag minns att en av mina vänner tyckte vi skulle öppna en redaktion där nere. Jag har åkt med flera olika reportrar dit ner.
1999 flög jag ner till Grekland för att ta mig in till Kosovo med Nato som då gick in i landet.
Min hyrbil fick dock inte lämna gränsen.
Såklart kanske.
Jag fick ta en taxi från grekiska gränsen till Skopje (ja ni minns staden jag varit i många gånger i Makedonien).
Där fanns det inga hyrbilar som ville veta av någon söndagsutflykt till Kosovo.
Jag fick köpa loss en taxibil för 18000 kr. Den var grön och vit och ville man köra på växel fyra så fick man hålla i växelspaken. Jag ville mest köra på växel fyra.
Innan avresan så köpte jag massor med vatten och så hade jag massor med Cloettas kexchoklad med mig. Vi hade inget boende i Pristina men det kanske löser sig var vår teori. Vi körde upp till gränsen.
- Vänta och åk med någon natokonvoj, sa någon militär där.
- Visst, sa vi. Självklart.
Och vi väntade, och väntade.
Det blev mörkare och mörkare och efter ett tag så körde vi.
Utan konvoj.
Efter bara någon mil stod det en häst i väggrenen och brann minns jag.
Jag fick en känsla av att verkligen vara på fel plats på jorden.
Vi nådde Pristina och där var hör och häpna full styrka på mobiltelefonen.
Det var en överraskning.
Vi fick var sitt rum hemma hos ett par i 60 årsålder. Kanske 50, det är alltid så svårt det där. Deras ena dotter hjälpte oss att tolka.
Den andra bodde i England.
Det fanns inget att äta på 5 dygn så kexchokladen och vattnet var perfekt.
På fredagen öppnade marknaden och mamman i huset fyllde paprikor med köttfärs på kvällen och efter maten frågade hon mig:
- Mr Large (ja, hon kallade mig så) you don´t drink coffe or the. Do you want a beer maybe?
- What! Do you have a beer for dessert, fick jag nog ur mig.
Hon hade funnit en av dom godaste maltdrycker jag druckit i källaren och den var serbisk berättade hon. Det var för dom alltså helt uteslutet att smutta på en sådan. Jag njut av den, mätt och nöjd.
Dagen efter skulle hon ner till posthuset och ställa sig i telefonkö för att ringa till sin dotter i England. Hon räknade med 3-4 timmars kö och dyrt skulle det bli.

Men hon var bara tvungen att fråga om hon blivit mormor vilket hon trodde hon blivit.
Jag tog upp min mobiltelefon och slog numret och sa hej till rösten och så sa jag bara att här kommer din mamma och räckte luren till en gråtande mamma i den blommiga soffan i en 4- rummare i centrala Pristina.
Hon grät i 10 minuter innan hon sa ett ord. Jag njöt min öl.
Nästa kväll frågade hon igen, om jag var sugen på en öl.
- Javisst, sa jag men jag fick ju den sista du hade igår, försökte jag.
Hon hade samlat ihop tre till av sina grannar och så ville hon låna telefonen.
Vi hade några magiska kvällar där och ute på gatan small det och det var utegångsförbud efter 18:00
Det är sånt jag kommer ihåg.

En kväll sa pappan i huset att vi skulle ta oss till en liten, liten by söder om Pristina.
Det gjorde vi och när vi kom in i den lilla byn var det helt tyst. Inte ens en yrig hund syntes till. Vi stannade på den lilla vägen och efter ett tag kom det ut en man från en källare.
- Vilka är ni, frågade han med rädsla på rösten.
- Ja du, vi kommer från Sydsvenskan i Malmö, sa vi.
När det gått upp för honom att NATO hade kommit till stan och det var fred i Kosovo var snabbt gatan full av folk.
Serberna hade varit där två dagar innan och tagit med sig 55 liv från den lilla byn och vi fick se massgraven uppe på fotbollsplanen.
Vi bjöds på hembakade frallor med getost. Vi grät och dansade med dom där byborna. Sydsvenskan hade kommit med fredsbeskedet.
Det kändes stort och lyckligt. På eftermiddagen stannade vi till på BB i Pristina och där förlöstes mamma efter mamma.
Allt är inte ont, och allt är inte gott heller men många sköna minnen också i allt eländet och det är ju det man minns mest.
När jag kom tillbaka till Skopje sålde jag bilen igen.
För samma pris så det blev en billig bilhyra för tidningen.
Den gången.